Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

-- Ah, sjapa dig inte, Atte, och var inte sa generad foer mig. Som du
ser, generar jag mig inte alls sjelf. Jag aemnar bli riktigt fin nu, ser
du... Artist! Jaha, du behoefver inte skrika om, att jag var hos Guroffs
inte... Den gamla historien... Frun din aer riktigt god vaen med mig nu.
Ni har inga barn, foerstas. Ah, goer inte sadana sura miner, du, jag skall
inte foerfoera dig nu mer inte, jag haller mig allt till de andra
herrarne.

Hon skrattade foer full hals, taenderna glimmade och groparne i kind och
haka voro djupare aen foerr. Herr Adolf log ett blekt loeje och sag
motstraefvigt pa henne.

-- Du har blifvit fet, du, Nadja.

-- Och du mager, din gamla kratta! Du har tagit vaerfning och har harda
dar, hvasa? Aer korpralen stygg mot dig, gamla gosse?

Herr Adolf hade sa naer korsat sig. Han steg upp, sag sig omkring, men
satte sig igen med en suck.

-- Tala litet -- mer vardadt, soeta du ... annars! Haer komma Maeienens,
gudskelof! De aero -- jo, du har ju traeffat dem haer, da du var foersta
gangen hos min hustru -- de aero mycket hyggliga. De ae' fennomaner,
saerdeles framstaende, utmaerkta, allihop. Frun spelar, hon har en teknik
som bade Rubinstein och hela konservatoriet, herrn sjelf aer skicklig
malare, ja, en stor, utmaerkt artist, fast han annars aer arkitekt. Aeldsta
dottern aer liksom modern, spelar till och med pa konserter ... en af
soenerna spelar fiol, en annan violoncell, en tredje sjunger, han har
tenor, och de yngsta froeknarna ska' visst till operan. Utmaerkta
roester... Ja, du far sjelf hoera. Men ett ber jag dig, Nadja...

Han hade talat sig andtruten, och sa ovan som han var vid
anstraengningen, steg der upp en liten svag rodnad pa hans kinder.

-- Ett ber jag dig, var sa fin och foersigtig du kan, kompromettera dig
inte, jag vore dig ytterst tacksam, om du laete dem tro...

-- Var Lugnkvist -- skrattade Nadja -- jag skall vara sa utomordentlig,
att ... och sa skall jag sjunga foer er...

Det ringde till bords. Saellskapet bestod till fyra femtedelar af
familjen Maeienen. Sa var der en ung nygift finsk ingenioerofficer med sin
hustru, foer resten ingen. Herr Adolf satt i hoegsaetet och sag ut, som om
han varit fraemmande hos sig sjelf. Hoegrest tronade hans hustru vid hans
sida, cigarren osade pa en foensterkruka, en soppterrins svarta innehall
rykte i staellet framfoer henne, hon serverade, resonnerade, konverserade
och foerde ordet som en riksdagsman.

Nadja satt och var omgifven af Maeienenar pa alla sidor och midtemot. Hon
kunde inte sjelf fa saega ett ord. Hon satt som en broms i ett getingbo
och hoerde pa. De voro atta om en. De talade alla till henne. Alla
surrade i oeronen pa henne. De beraettade om sig sjelfva, om hvarandra, om
familjen Maeienen, familjen Maeienens utmaerkthet och om hela verlden i
foerhallande till familjen Maeienen. Familjen Maeienen, fattig, talrik,
obemaerkt, hade likvael sin storhet, sin rikedom, sin ryktbarhet. Det var
talangens och snillets storhet, rikedom och ryktbarhet. Allt hvad som
lif och anda hade erkaende, beundrade och foell till fota, sa fort de
blott kommo inom familjen Maeienens periferi. De voro Finlands baesta
barn, landets aedlaste soener och doettrar, dess stolthet, aera och hopp, de
som skulle goera landet stort och ryktbart och beroemdt, de som skulle
bringa en stralglans af beroemmelse kring Suomis skoena panna, de som
skulle foera landets fana framat pa den ena och enda saliggoerande banan,
genom musik, teater och skoen konst pa det ena och enda spraket, landets
egna, det _finska_.

Nadja hoerde pa med oeppen mun. Hon hade i alla sina dar talat finska och
fann det alldeles naturligt, att hon och hennes gelikar skulle tala
detta, men hon hade trott, att "herrskapet" borde tala svenska. Hon
hade aldrig foerr funderat pa dessa saker, men nu fick hon en dunkel
foerestaellning om, att finskan, som hon kunde, i sjelfva verket var mer
vaerd att halla pa aen svenskan, som hon icke kunde. Och sa laet det sa
vackert, det der talet om faedernesland, fosterjord och hemtorfva. Pa det
haer afstandet isynnerhet. Och hon gjorde inom sig vid tredje vinglaset
ett stolt loefte att bli patriot, sprakpatriot.

Sitt program skulle hon nog fa af Maeienens, dermed var ingen noed. Och
med ofoerstaeld beundran hoerde hon pa herr Maeienen, som satt naermast och
som foer oegonblicket hade ordet. Han talade med stark finsk accent breda
och braekande aeljud, fulla runda o'n och tonvigten alltid pa foersta
stafvelsen. Det var ett oupphoerligt gungande fram och tillbaka med
roesten i de omoejligaste intervaller. Upp och ned. Hans feta och vaenliga
ansigte sken, upplyst bade in och utvaendigt, hans knubbiga haender smekte
vinglaset, medan han talade, och sa fort han hemtade andan, sag han upp
till sin hustru Anna, sin son Dion, sin dotter Fina, nagon af
"ungherrarne" eller "smafroeknarne".

-- Det kan ni no aldrig tro hvad den Fina aer foer en! Ja, der sitter hon,
fattig barnet, och ser sa enkel och anspraksloes ot, och fast jag saeger
det sjelf, sa aer hon en tusan sa framstaende och begafvad _pi_anist! Hon
_pre_ludierar om aftnarne sa man kan grata at det, och sa'na
_ha_rmonier! _Mo_sikalisk aer hon, och en _opp_fattning har hon! Naer den
der _Ro_binstein var i Helsingfors, sa gick hon opp till _So_cieteten
och spela' foer honom, och han blef sa _op_piggad och sa', att sadant hoer
man int alla dagar, och en stor artist skolle hon bli, om jag bara hade
rad att bekosta den sista slipningen.

Fina log och sag ned. Nadja tyckte, att hennes ansigte hade en stor
likhet med nya tvaetthuset vid Morsviksstranden, med sitt gulgra
suflett-tak, den moerkroeda gafveln och de sma hvitkantade
foenstergluggarne hoegt uppe.

-- Pappa saeger no alltid -- Fina vred sig generad pa stolen, men hemtade
sig snart och foell in i samma tonart som fadern.

-- Nej, Dion skulle froeken hoera! Naer Wieniawsky var hos oss pa te, sa
spela Dion legenden, froeken vet, Wieniawskys legend. Herre Gud, hvad den
aer vacker!

-- Ack ja, gudomlig! Ah! himmelsk, _mo_sikalisk, _ott_omordentlig --
hela koeren foell in, fattad af en extas. -- Och Fina fortsatte:

-- Och Dion spela' den och alla graet. Wieniawsky sjelf tog Dion i famnen
och klappa honom och sa', pa tyska foerstas, men det spraket foerstar vi
alla, hela familjen, alla Maeienenar, liksom vi foerstar fransyska, foer
det ha vi laert, och vi ha sa laett foer sprak sa. Ocksa engelska kan vi,
foer mamma hade en vaen, ja, hvad hette hon nu igen, Miss Eyles, uttalas
Ails, som laerde oss och sa' att vi har utmaerkt goda sprakhufvud alla,
foer hon hade oefversatt fran amerikanskan till finskan med min hjelp, foer
jag har sa laett att uttrycka mig i skrift pa vart skoena finska
modersmal.

Hon drog djupt efter andan, och under denna ofrivilliga paus tog bror
Anton upp den foerlorade traden och fortsatte:

-- Och Wieniawsky tog Dion till sitt broest och sade: kom, unge vaen, i
mina armar, ingen kan spela som vi bada, och under supen sa sa' han at
pappa, hur var det nu igen, pappa?...

-- Det aer aenda ingenting, froeken Sergeievna, mot smafroeknarnes roester.
Jag hoerde no sjelf i gar pa stora italienskan den der omskrikna Patti,
som no skulle vara sa utomordentlig. Ta' me' tusingen om jag no
_e_stimerar henne sa foerskraeckligt. Kokettera gjorde hon, och skrek
gjorde hon med, men det var ingen riktig kaensla. Int foerstar jag jo mej
pa det, men min hustru Anna saejer, att dom skalorna va' sa slarfviga,
sa! Och drillarna, dom saejer di va' pa galen _ha_rmoni! Int vet no ja',
men det tycker ja' visst, att vara smafroeknar har lika sa goda roester.

Fina, som vid ett glas vin och en kalpirogg aterhaemtat krafterna, satte
nu i:

-- Kapellmaestar Lirus, som var hos Lagusses pa soiree, sa' att di har di
baesta roester som nagonsin har sjungit pa svenska teatern. Foer pa
svenska teatern aer det bara skraep. Int kan di spela och int kan di
sjunga, och det ligger inte i hela nation, det saeger alltid farbror
Klas. Svenskarne aer en omusikalisk nation. Det aer en historisk nation,
ja, men harmonisk kaensla har den inte...

Anton hostade och skoet in, roed af ifver:

-- Svenskarne skryter alltid med sin Jenny Lind och sin Christine
Nilsson. Om vi skulle skicka ut vara smafroeknar, sa skulle man fa se,
bara pappa hade pengar nog foer att _re_klamera och _an_nonsera och
_ko_kettera, och _in_trigera!

-- Foer det aer klaederna som goer det -- suckade melankoliskt fru Maeienen
fran sin bordsaenda -- som man aer klaedd, sa goer man lycka i stora
verlden, man kommer ingenstaedes med aekta finsk aerlighet och
sanningskaerlek, neej, glitter och krams och fafaenglighet, sadan aer
verlden!

Fagelsteken gjorde slut pa dessa reflexioner och i anledning af den
uppkomna pausen fattade fader Maeienen sitt glas, hoejde det mot Nadjas
och talade:

-- Unga finska qvinna, do aelskliga, goldhariga naturbarn, ifran folkets
egen kaerna aer do oppstanden, fran landets ofoerfalskade hjerta, vaelkommen
ibland oss! Gemensamma intressen, konsten, m_o_siken foerenar oss. Vart
mal aer att verka foer vart lands storhet, vi ska' offra var blod foer
det!

Vid ordet blod tog han munnen full, och roesten fick en grafklang, dof
och endast uppblandad med en liten tillsats af mat.

-- Vi ska' aelska det, beroemma det, foera det fram. Vi ska' tala dess
sprak, om inte vaerden vore sa -- -- okonnig, foerlat, sa skolle vi no
ocksa tala finska, men vi maste jo vara artiga mot honom ocksa, foer hvad
man aen ma saeja, menska aer han aenda, na, alltnog, vi ska ocksa halla ihop
tillsammans. Vi ska' hjelpa hvarann och beroemma hvarann och _in_tressera
folk foer hvarann och laga att vi kommer fram. Vi har en teater och en
opera och der aer vara baesta vaenner, och jag har en brorson i en tidning,
och Fina har en -- hm, bekant i en annan tidning.

Fina tog honom ordet ur munnen och sade:

-- Och Dion spelar i ena orkestern och Anton i den andra, och Dions
vaenner och Antons vaenner blir bjudna pa dans till oss, tillika med
redaktoern af det ena bladet och kritikern i det andra, och sa har jag en
vaeninna, som aer foerlofvad med den andra recensentens bror, och ingen af
dem toers skrifva ett ord om var teater och vara konserter, som inte aer
vackert, foer naer en gang kritikern var bortrest, sa var det en fru som
skref i hans staelle under tiden, som klandra Ella Visberg foer falskhet,
och sa' att inte Ella sjoeng rent, och Ella blef ond och gick till
direktoern, och direktoern gick till redaktoern, och redaktoern gick till
frun, och hon blef afsatt strax. Den, som se'n kom, skref bara vackert
om Ella och om alla _vara_. Sa skall det vara!

Gamle Maeienen at smaelt glace med matsked och talade emellan munfullarne:
-- Ja, vi ha dem no alla, _or_kester, _mo_sikanter, tidningsskrifvarne
och poblikum. Det aer bara en klick, som inte har vett, och det aer
s_ve_komanerna! Det aer inte riktigt klart med var vaerd, men eljes aer han
ett beskedligt och hyggligt v_ae_sende, som vi alla synnerligen vaerderar.
Voj, voj, no boerjar talena!

-- Mina damer och herrar! -- Herr Adolf steg upp, torkade sin bleka
panna med en fin naesduk, hostade och sag pa glaset, som vaentade han
derifran den felande inspirationen.

-- Mina damer och herrar! I det jag ber, att fa uttrycka -- fa uttrycka,
de kaenslor -- som jag ber -- att fa uttrycka -- foer eder alla -- ber jag
-- att fa uttrycka, hm, fa dricka denna skal, foer -- mina damer och
herrar, min hustru ber, jag ber -- tillika pa det hoegsta foerbunden och
tacksam, min hustru, och jag...

Hustrun sag ut, som om herr Adolf sagt nagot, som kunde anstatt en
Cicero, hon smalog foernoejd, klingade med sina grannar, men korsade sig
tyst, tog sin bordskavaljers arm och gick ut. Middagen var slut, damer
och herrar begafvo sig till roekrummen och roekte sa den qvinliga delen
af den artistiska familjen var naera att qvaefvas; Nadja hade fatt fatt i
ingenioeren och lutade sig mot honom, som om de aldrig varit annat aen de
oemmaste vaenner, hon visade den unge mannen en hoegst smickrande
uppmaerksamhet, sag med ofoerstaeld beundran pa hans vackra unga ansigte,
sade honom en hop ytterst vaenliga saker, lade sin hand smekande pa hans
arm och sag honom ifrigt och haengifvet in i oegonen.

Den unge mannen, han hette Granberg, sag pa en gang road och brydd ut.
Han sneglade gang pa gang foerlaeget pa sin hustru, som var en helt
anspraksloes qvinna, icke mer ung och alls icke vacker, minst nu, da hon
icke var frisk. Nadja roade honom, hon var sa oeppenhjertig, sa
naturfrisk, sa passionerad. Det var som en varm sommarflaekt att kaenna
hennes andedraegt naera sig och att hoera hennes naiva fragor och se hennes
eldiga, beundrande blickar. Hon hade strax fatt klart foer sig, att han
ocksa var "ett helgon", att han naera nog alltid varit ett helgon. Hon
fick honom att tala om hela sin historia pa en liten kort halftimme.
Tidigt foerlofvad med en ung flicka, nagra ar aeldre aen han sjelf, aelskade
han henne pa afstand, var henne trogen under alla de ar han gick pa
akademien, och gifte sig vid tjugofem ar, sa fort han tagit examen och
fatt en god anstaellning. Han hade icke sett sin brud pa sex hela ar.
Hon bodde i Abo och han i St. Petersburg. Hon hade varit guvernant under
tiden. Da de skildes, var hon en roed ros af vanlig sommarfaerg, ett par
och tjugu ar, glad och soet. Vid tjugoatta var hon allvarlig, blek, litet
krokryggig och gudsnadlig. Hennes roest laet alltid docerande, det var
nagonting oefver hela hennes personlighet, som paminte om
laerarinneseminarium. Rosens blad voro laengesedan faelda, det aterstod ett
halffoertorkadt soppnjupon. Han hade varit trogen, Nadja satt just och
talade om trohet, hon var roerd, dels af hans enkla beraettelse, framstaeld
i hennes fragor och hans svar, dels af den kaensla han ingaf henne, och
dessutom af vinerna. Medan hon sag pa honom, fick hon tarar i oegonen och
hennes laeppar darrade. -- Hvad ni aer beundransvaerd, -- sade hon med sin
laga staemma, -- jag kaenner mig sa ringa i bredd med er, sa ovaerdig, sa
dalig, jag stackars obildade flicka, ack! hvad den aer lycklig, som far
se er alla dar. Om jag bara finge tjena er, som den tjenarinna ni har,
eller sjunga foer er, eller skratta foer er och goera er glad, ni ser
minsann sa melankolisk ut, stackars gosse, sa det goer ens hjerta ondt.

Ingenioeren taenkte pa hustrun, som just i dag varit i daligt humoer, som
gratit och beklagat sig, sjuk och troett som hon alltid var. Nadja satt
der som en kraftfull moerk ros, doftande som om en varm sol hade vaeckt
henne fram ur en annan yppigare jord. Hon skulle kunna aelska, denna
qvinna! Hon skulle kunna goera jorden till ett paradis, icke staendigt
paminna om att den var en jemmerdal! En mogen, dyrbar frukt, laecker och
len som en spansk aprikos, svaellande och soet som en ungersk drufva.

Han vagade icke mer se upp. Hennes oegon liksom faengslade hans blick. Han
taenkte, att om nagon observerade dem, skulle de maerka, hvad? Hon var ett
ofoerderfvadt, oeppet naturbarn, ursprunglig som en skaergardsfagel, litet
vild kanske, men -- sa full af sann natur. Ett barn af folket! Hvilken
charme var icke detta! Och genom en troligtvis rik begafning hade hon
blifvit framdragen eller dragit sig fram! Sjelf hade hon skaffat sig
denna originella bildning, som aennu hade en bismak af saltvattensklippor
och fiskarbatar. Och nu, der satt hon, tjusande, frisk och varmblodig,
en bild af Suomi sjelf, ung, ofoerderfvad, delvis ociviliserad, men skoen,
skoen, skoen!

Skulle de obehagliga fennomanerna fa henne i sina klor? Sjelf var han
svekoman, trodde endast och fanatiskt pa svensk civilisation, hatade
allt ryskt lika varmt som han hatade det fennomanska, och svaermade
daraktigt foer Finlands aterfoerening med Sverige.

Hon skulle ingalunda fa bli fennoman. Han ville varna henne i tid och
foersoeka eroefra henne foer sin ide. Kanske hon kunde goera landet heder --
-- -- t. ex. som skadespelerska vid svenska teatern. Hon skulle vara
utmaerkt pa scenen, denna praektiga figur, detta gyllne har, detta lifliga
och uttrycksfulla ansigte.

Medan hon i sin tur beraettade sina oeden, eller raettare den del deraf,
som hon tyckte tog sig baest ut att omtala, satt han och betraktade henne
med inspirerade blickar. Han sag henne som i en spegel, henne
skaergardsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptag och dans borta
pa Drumsoe.

Han taenkte sig henne ga der laengs den oefversvaemmade stranden, med bara,
mjellhvita ben och naken barm. Han blef naestan svartsjuk pa Adolf, som
hon svaermade foer den gangen, den da aennu litet smatt karlaktige
studenten, hvars parfymer stego henne at hufvudet. Han naestan led, naer
hon beskref, hur hon "under sina tjenstear" blifvit foertryckt af sina
matmoedrar, och han hade kunnat ga i faelt mot dessa usla intrigoerer, som
astadkommit hennes afsked fran ryska teatern!... Dessa afundsamma, dessa
foertalsjuka, dessa loegnare! Han hade kunnat ge sin heder i pant foer
denna oskuld, som foerfoeljts sa skuldloest. Och naer hon under sma
halfundertryckta suckar beraettade om alla de onda rykten, som gatt om
henne, kaende han blodet sa varmt stiga sig upp i pannan, att han tvangs
att vaenda sig bort. Hardt och fast klaemde han hennes stolkarm med sin
hand och svor inom sig en ed att foersvara henne mot dem, som kanske
aefven haer aemnade foerfoelja henne...

Ett stycke ifran satt husets vaerd med den unge mannens hustru. Hon
tyckte mycket om Adolf och kaende sig lycklig att da och da fa "tala ut"
med honom.

Ehuru med ryggen vaend at sin man, hade hon dock observerat honom och
kaende, utan att hon foerstod sig sjelf, en underlig stickande smaerta
stiga upp ifran hjertat och aenda upp i halsen. Det var som om hon ville
qvaefvas. Hela hennes egen tarflighet tycktes henne nu sa i
oegonenfallande, hon liksom kaende hela sin fulhet som en lekamlig smaerta.
Hennes laengd skraemde henne, och hon sjoenk ihop ofrivilligt, som om hon
ville goemma sig.

Hon hoerde icke deras tal. Foerst hade det varit skaemt, sma skratt och
vanligt kallprat ... sa blef det allvar. Nu var det afbrutna hviskningar
... hon kaende hur han, hennes man, sag pa den andra.

-- Du aer sjuk, Sigrid, -- Adolf sag ifrigt ned pa henne, -- vill du ga
in i ett annat rum kanhaenda?

Den unga frun rodnade aennu mer. Nagra foerraediska tarar stego henne i
oegonen. Men, -- att hon kunde blotta sig sa! Hon, gamla menniskan! Hon
blygdes, foersoekte stramma upp sig och jagade med vald en massa vilda
tankar bort igen. Men, sa blef hon foerargad. Det "daliga humoeret" kom
pa. Hon svaeljde sina tarar och sade med stadigare roest:

-- Tack, Atte, jag vill tvaertom stanna qvar. Jag kan inte begripa den
der menniskan ni har haer i dag. Hon tycks alldeles ha intagit Carl ...
jag tycker hon aer faslig. Ra och -- ja, du far ursaekta -- riktigt fraeck.
Sag du, hur hon vid middagen koketterade med Maeienen? Sa fick hon se
Carl. Nu har hon honom. Och han ser minsann haengifven ut. Det aer en
obehaglig person. Jag aer saeker, att det aer nagot ondt med henne.

Adolf foersoekte dra fram alla foermildrande omstaendigheter. Hennes brist
pa uppfostran, hennes sydlaendska temperament, hennes artistiska
begafning, som gaf anledning till sa manga frestelser, dem "vi andra
hade svart att foersta".

-- Jag har alls inte svart att foersta frestelser, -- sade den stackars
frun, som nu fullstaendigt retat upp sig, -- foer jag har sjelf stor
frestelse att ta henne i oerat och leda henne till naermaste polisstation.
En sadan loesdrifverska. Fran ryska teatern! Fy da ... och artistisk
begafning. Jasa, det skall vara en ursaekt foer folk att baera sig at hur
som helst. Det aer sa att -- -- hoer du, foer mig bort -- till fru Maeienen
i groena salongen, jag kan inte se det der kurtiserandet. Foerlat, soeta
Atte ... ett glas vatten, men kokt, du -- -- jag toers inte dricka
Neva-vatten, foer jag blir strax dalig. Kom!

Hon tog hans arm och gick ut. Nadja och Carl hade ingenting maerkt, de
fortsatte sin lilla scen vid kakelugnen.

Fru Maeienen satt med husets vaerdinna och utgoet sitt hjerta. Hon talade i
korta satser, uttrycksfulla liksom Expressionstaemman pa en kammarorgel,
blasande och sentimental, affekterad och hjertnjupen.

-- Gud! fru Baeck, det aer foerfaerligt med de pigorna! Hvad man maste lida!
Hade jag inte mina barn, sa! De aer' i staellet nagot, de! Det aer roligt
foer en mor, skall jag saega. Naer Dion foeddes, min lilla vaen, sa hade han,
ah herre Gud! Taenk! Segerhufva! Min man! ah, ni skulle bara kaenna en
sadan man! Lille mannen min! Den lille rare gubben min. Robert ja, han
kom in. Min innerligt hoegt aelskade, sade han. Det blir ett geni.
Himmelske Fader! Ett geni! Vi aer lyckliga i var fattidom, vi. Tror du
det, lille gubben min, sa jag. Anna, min lilla gumma, det tror jag, sad
han!

-- Var det er man som hade segerhufva? -- fragade den ryska frun med
artificielt, men vael speladt intresse.

-- Ah, men kaera hjertandes, det syns att hon inte fatt nagra barn aen!
Fast det skulle visst inte bli nagra segerhufvor; na na, hvem vet, herr
Adolf aer inte sa dum som folk sade foerr, nej... Ah! hvar var jag nu
igen? Lilli min docka, ga och tag mammas naesduk ifran muffen, nej du,
fran pappas bakficka. Jag maste skicka bort ungen, det aer inte bra att
ungdom hoer sadant haer. Ett ungt oskyldigt barnahjerta. Ack! Lilli aer sa
oskyldig. Taenk, hon vet ingenting. Rakt ingenting. Haeromdagen...

Hon lutade sig helt naera intill sin granne och fortsatte hviskande. I
samma oegonblick hoerdes ett buller fran rummet bredvid, doerren oeppnades
och herr Maeienens mage syntes, atfoeljd af honom sjelf. Han kom in som en
angmaskin, pustande och med fart, och i hans koelvatten svaefvade de andra
in som sjoejungfrurna efter Aegir. Fina i ljusblatt, Lilli i ljusroedt och
Clara i gult. Sist Dion och Adolf slaepande pa sina instrument. Det blef
ett staemmande och knaeppande, ett dragande med stolar. Ett vaelsignadt
foersoek med noter och kuddar pa pianostolen, ett loepande oefver
tangenterna, ett bestyr och ett brak. Det skulle "_or_ganiseras" musik.

Fina uppvek sina klaedningsaermar, som om hon beredt sig till kalfslagt.
Sa rullade och vek hon pa noterna, gjorde hundoeron pa hvarje blad,
skrufvade stolen aennu en stund, pasatte ett par bla glasoegon, gaf
broederna en blick som en faeltvaebel, den der latit ladda kanonen och
ropar: fyr! hoejde begge haenderna, slog ned med ett brak och boerjade.

Da de spelat en halftimme och stycket var slut, fragade Adolf
troskyldigt: -- Hvad hette det der vackra stycket? -- hvarpa Fina med en
knyck pa nacken svarade:

-- Trio.

-- Hvem har komponerat det? -- hans fraga var denna gang framstaeld
ytterst oedmjukt.

-- Beethoven naturligtvis.

-- Ah, det kunde man sa vael hoera, det var foertjusande, briljant, soett,
charmant. -- En koer fran de olika ahoerarne sloesade med alla de foer
tillfaellet mest passande adjektiver, det haglade beroem, pappa Maeienen
klappade sina soener pa deras spaeda axlar och kysste dottern pa den
jungfruliga pannan.

-- Ja, det saeger jag bara, att det aer nagot, det! Hvad saegs om det? De
spela no minsann som m_ae_stare. Tre sadana har _jag_ no aldrig hoert pa
k_on_serterna, det aer no riktigt sanning, det!

Fru Maeienen sprang fram och tackade sin dotter, de groena negligebanden
fladdrade om henne, hennes oegon lyste af stolthet och foertjusning. Fina
sjelf torkade svetten fran pannan, snoet sig och foerklarade anspraksloest,
att "det haer var nu ingenting, herrskapet skulle bara hoera min
solokonsert".

Fru Baeck, som med skael fruktade foer sin nya flygels hallbarhet i
profvets oegonblick, gick till gruppen och blandade bort samtalet om
solokonserten. Hon ville gerna hoera Dion, andra Wieniawsky, som hon sa
smickrande kallade honom. Det skulle vara en saellsynt njutning, ifall
han ville vara sa god.

Dion bockade och tog fram fiolen. Han staemde och satte instrumentet pa
foersoek under hakan. Jo, det passade. Sa slaengde han upp sitt tunna
artisthar, som likt en moerk flottig rullgardin pa alla sidor foell ned
oefver halsen, tog ett fast sigte pa Nadja och begynte sin kaepphaest
legenden.

Hvad som fattades Fina i kaensla, det hade han. En spaed rosslig ton, som
foer mycket paminte om katt-tarmstraengar, eljes ungefaerlig renhet, nagon
ansats och god rytm. Det var en elev, sadan som de flesta, som komma in
i nedersta violinklassen pa konservatoriet, icke saemre, icke baettre.
Musikalisk nybegynnare, icke utan anlag.

Men han gjorde stormande lycka. Foeraeldrarne omfamnade hvarandra och sago
med tarade oegon pa sitt segerhufvade geni. Fina appladerade, Adolf med,
och smasyskonen hoppade omkring honom likt gula och roeda sma fjaerilar.
Fru Baeck var vaeltalig i sin haenryckning, och Dion sjelf bockade och
tackade, skinande af vaenlighet och en viss blygsam artistisk
sjelfmedvetenhet.

Fru Granberg steg fram och raeckte den unge mannen handen. -- Ni har
gjort mig en stor glaedje -- sade hon, -- det skulle vara mycket roligt,
om ni ofta i vinter ville besoeka oss!

Detta var en stor kompliment, ty hon hade icke foer vana att sloesa med
sitt beroem. Dion tog vaerdigt och likt en gammal lagerkroent konstnaer emot
alltsamman, men haeftade aennu sina oegon envist bort at kakelugnen. Hans
blickar utraettade dock ingenting. Nadja och ingenioeren sutto alltjemt
qvar, foerdjupade i samtal.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15