Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

Han greps af medlidande, tenoren, och gick fram foer att hjelpa henne.

Men -- naer han tog i henne, for hon upp fran sin dvala. Med ett ryck.
Hon kastade sig i hans famn, som en besatt, slog armarne om hans hals
och skrattade, skrattade. Sa sag hon upp, blef i ett oegonblick varse
publiken framfoer dem, och ropade med hes, oklar staemma:

-- Han vill, att jag skall baettra mig, jag! Baettra mig! Det aer herrligt!
Baettra mig! Jo, han kan predika!

Bakom scenen, mellan kulisserna blef det ett vaesen, man skrek pa rida,
man ropade, sprang, svor och for omkring. Tenoren drog hvad han kunde
foer att fa henne ut. Nu var han ond, han ocksa. Hon hade foerstoert hans
scen, hans stora scen, gjort skandal. Man skulle naturligtvis tro, att
hon var hans aelskarinna. Och han kom ej loes. Han liksom hela publiken
kunde ju se, att hon var drucken och icke galen. Och hur hon klamrade
sig om honom!

Aendtligen kom en handtlangare. De voro nu tva. Men hon stretade emot.
Hon hade fatt i sitt hufvud, att de ville goera henne illa och att hon
haer var i skydd. Publiken hyssjade och skrek. Aefven der ropade man allt
ifrigare: "rida, rida"!

Men ridan gick ej. Maskinmaestarn och hans handtlangare suto nagonstaedes
nere och ato sin vanliga smoergas i tanke att tenoren sjoeng sin langa
aria. Direktoeren, en skallig utlaendning, drog i raseri och foertviflan
sista haren af sig. Ett par handfasta basar kommenderades in pa scenen,
det hjelpte, och ett oegonblick derefter var Sergejevna foerd pa sitt rum.

Ridan kunde aendtligen saenkas. Orkesterherrarne rusade upp. Publiken
talade och skrek, stampade, hvisslade, skrattade. Allt flere personer
traengdes pa scenen, i gangarne, i foerstuar, korridorer.

Direktoeren laet ridan ga upp, han steg fram, der blef oegonblicklig
tystnad.

Han stammade ... han tryckte handen mot hjertat. Han skakade pa
hufvudet. Aendtligen, da han maerkte, att man blef otalig, fick han fram
nagra ord:

-- Tusen ganger ... det aerade, hoegtaerade ... hoegstaerade publikum. Tusen
ganger ... foerlatelse, ursaegt, oefverseende... En olycka ... en stor
olycka ... laekarn foerklarar ... bedyrar ... tillfaellig olycka ... tusen
ganger...

Och under djupa bugningar och nya handtryckningar pa hjertat retirerade
han in i kulissen.

Uppe i ett af paklaedningsrummen lag emellertid Nadja Sergejevna pa en
trasig soffa, omgifven af en brokig menniskomassa. Laekaren och
direktoeren rynkade pa naesorna, polismaestaren och nagra af stadens
teaterintressenter stodo och pratade helt ogeneradt om den "obehagliga
skandalen", paklaedningsmadamer, koaffoeser, staederskor och tvaetterskor
hviskade sins emellan, maskinister, folk af alla slag, oefver- och
underordiska stucko in sina hufvud foer att fa se en skymt af corpus
delicti, medan foer resten hela personalen, spaniorer, spaniorskor,
bondflickor med guldpapper pa kjolarne, roefvare och roefvarinnor, englar
och smadjeflar kommo och gingo, smafnittrade eller skrattade hoegt, allt
under det hoegljudda snarkningar fran soffan bekraeftade laekarens nyss
faelda yttrande: -- Hon aer full och sofver bara ruset af sig!

Fjerde akten boerjades aendtligen, men man hade icke oeron eller oegon foer
nagonting. Det var alltjemt samma mummel, samma hviskande i salongen. --
Det var foerskraeckligt, foerfaerligt, oerhoerdt, ja vidrigt, ohyggligt,
vaemjeligt.

Man hade ej adjektiver starka nog... Men det var uppiggande ... lifvande
... det var som om man sett en tjurfaektning eller en amputation.
Nagonting riktigt rafflande. Det var icke manga som verkligen angrade
sina penningar den aftonen. Allra minst de referenter, som haendelsevis
varit tillstaedes.

Innan fjerde aktens slut uppkallades alla tidningsmaen till direktoerens
loge. Med tarar i sina ljusbla oegon och vridande haenderna i foertviflan
bad och besvor han dem om tystnad... Det var endast med svarighet han
lyckades i sina oefvertalanden. Man anhoell hoefligt om tillatelse att helt
flygtigt fa omnaemna det som ett enstaka beklagansvaerdt olycksfall: en af
sujetterna, som hade traeffats af ett ploetsligt illamaende, en svimning
med atfoeljande krampattack, alltsamman foerorsakadt af en allfoer stor
dosis medicin, tagen i anledning af de smaertor, som atfoelja en vanlig
sjukdom etc. etc.

Och sa blef det. Direktoerens teaters rykte blef raeddadt -- -- Nadjas
teaterbana foer alltid bruten, pa denna ort atminstone. Hon hade blott
spelat en enda scen, under en enda minuts tid, men denna enda scen hade
varit tillraeckligt lang att foerskaffa henne rykte foer lifstiden. Hennes
namn var i allas mun, och da hon nagra dagar derefter var pa resa till
Petersburg, visade konduktoererna obemaerkt hvarandra "den ryktbara
aktrisen fran Lilla Teatern".

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Sjelf satt hon lugn i en andra klassens kupe och tuggade konfekt. Det
hela var som en elak droem. Hon mindes ingenting. Hon hade varit hos Ulf,
druckit ett par glas portvin, efterat talat med den alltid sa beskedlige
Samuli eller nagon annan pa gatan, sa var det dunst och dimmor alltihop.
Hvarfoer soerja oefver sadant, som inte kunde hjelpas? Ulf hade saendt henne
en kolossal pase konfekt ... nagon annan hade skickat en andaktsbok som
fick ligga i sitt papper i kappsaecken, modern nagra par ullstrumpor --
sa naivt! Och nu reste hon nya och kanske gladare oeden till moetes. Det
var ingenting att vara ledsen foer. Konfekten var utmaerkt, hon satt
beqvaemt i sin soffa och undan gick det. Man kunde egentligen inte ha det
baettre. Med detta vaelsignade goda och glada lynne var ju verlden ett
paradis! Om menniskorna bara inte sage allting i sa moerka faerger. Nadja
var nu gudskelof inte af den sorten. Hon var en foernuftig flicka, en af
dem, som foerstodo att ta lifvet raett. Att se verlden sa som den var, en
treflig verld att lefva i. Och att lefva med menniskorna, inte i kif och
ovaenskap, med misstro och onoedig foersigtighet, nej, utan i glaedje,
munterhet och frihet.

Sa ville hon ha det. Gick det inte haer, sa gick det der. Inte var det
vaerdt att soerja foer sa litet. Hon laeste konfektsdeviserna och fann
nagra, som passade utmaerkt in pa hennes staemning. Der var en, som syntes
henne specielt skrifven foer hennes egen kasus:

"Om du har mist din baeste hjertevaen.
Soerj ej, ty du far saekert tre igen."

Det var nu bara fragan hvem som var hennes hjertevaen. Herr Adolf -- na
det var endast ett barndomstycke, nu var han ju foer laengesedan borta.
Ulf? nej, detta var nagonting helt annat. Ryssen -- ah nej, han var ju
en foerbigaende, hade inte gjort annat aen foerargat henne... Och alla de
andra! Nej! Det skulle da vara Samuli? En sadan der odraegligt hederlig
karl, hade han bara inte varit sa exemplarisk, och sa bondisk sedan! Sa
han gick klaedd! Usch da! Och sa han luktade tobak och halfylle,
smorlaeder och stall. Man kunde vael inte begaera att hon skulle halla sig
till en sadan toelp heller. Att folk kunde tala om kaerlek! Att de kunde
skrifva hela boecker och teaterpjeser om sadan smoerja. Kaerlek! Hvad var
det! Ett elaendigt mischmasch, som ingen klok menska kunde tro pa.

Nadja kom att taenka tillbaka pa sina erfarenheter. Det var den der
asigten, som hade drifvit henne fram dit hon kommit. Misstron till den
kaensla som skrikits om sa mycket. Hvad hon hade sett af den hade inte
kunnat fa henne pa andra tankar.

Modern, helgonet, hon hade gift sig af nagonting, som hon trodde var
kaerlek, med Rellu, den fulingen. Det skulle egentligen ha kallats
barmhertighet eller lust att goera godt. Hon hade ju haft passion foer att
tvaetta af all smuts hon sag i verlden, och goera det rent. Rellu kom, och
sa tog hon honom. Det var nu ocksa ett noeje! Och kosacken. Hvad skulle
man saega om en sadan kaerlek? De hade ju inte begripit ett ord af
hvarandras sprak... Och sa kom hon, modern, och foerdoemde dottern.
Skilnaden var bra fin, med eller utan prest, det var det hela. Modern
hade alltid varit sa omstaendlig, hallit pa form och andra sadana
bagateller.

Och sa de andra qvinnorna fran de laegre standen. Hade hon sett kaerlek
bland dem? Jo visst, en kaerlek som slutat, da barnen kommit till
verlden, oftast nagot foerr. Aldrig hade hon sett aekta folk, som sett sa
vaenligt pa hvarandra efter broellopet som foere. Det var ett stort dike i
det -- pa ena sidan gingo de, som inte fatt hvarandra, det var kaerlek,
foeraelskade oegonkast, _hon_ gick foerut, _han_ efter. Sa gaf _hon_ vika
... och sa kom diket. Pa andra sidan gick _han_ foerut, _hon_ efter. Sura
miner, likgiltiga eller hatfulla oegonkast.

-- Gud foerskone oss foer aektenskapet! -- Sa hade hon taenkt, da hon var
sexton ar, sa taenkte hon aennu, tio ar senare. Hon hade under sina
tjenstear observerat andra klasser, foerst de sma halffattiga familjer,
der hon tjenat som barnflicka. I intet af dessa hus hade hon haft lust
att byta med frun. Hos en enda familj sag hon kaerlek hos mannen, men der
var frun en glad sjael, som inte brydde sig ett dugg om den stackars
lille haeradshoefdingen, hennes man. Han var obetydlig och ful, litet sned
och smafnaskig, hon deremot var statlig, vacker och talangfull. Han,
mannen, var den oedmjukaste af hennes beundrare. Hon var honom icke
otrogen, nej, visst icke. Hon var tvaertom riktigt utmaerkt, vaenlig och
oefverseende med honom, glad och lekande. Hon laet sig dyrkas af ett par i
stoeten, det var i synnerhet en. Na, han draenkte sig ocksa, stackarn, hon
hade visst varit foer hard. Nadja fann, att hardheten hade sina graenser.
Det var det enda _lyckliga_ par hon kunde paminna sig ha sett... De hade
naturligtvis inga barn, hon var der som springflicka, och ett spring var
det!

I alla de andra husen hade kaerleken varit pa andra sidan diket. Eller
ock hade frun haft det kaerleksfullt sjelf, medan mannen... Na, Nadja
trodde inte pa gift kaerlek.

Och modern, som pa hennes invaendningar alltid sagt: -- Du har inte varit
i nagra ordentliga hus, Nadja, du kan inte doema raettvist. -- Jo, det var
visst sa. Hon trodde alls icke, att det i de ordentliga husen var
annorlunda. Det skulle man inte inbilla henne.

Det gungade sa behagligt i kupen, knyckte till, sa att hon icke precist
kunde somna, men vaken var hon inte heller. Hon taenkte pa sina
personliga erfarenheter. Den ena efter den andra passerade aennu en gang
revy, denna gang liksom mindre ytligt...

Adolf, hvarfoer blef det aldrig nagon kaerlek dem emellan, ehuru hon?...

Naja, hon var sa barn. Det som faengslat henne var hans snygghet. Det
kunde inte nekas, det var nagonting hon hade af modern, men icke pa det
viset. Hon, Nadja, ville ha allt faerdigt. Hon ville njuta strax. Adolf
var fin, han doftade herre, det var nagonting redan i hans yttre, som
steg henne at hufvudet. Hade han bara velat, sa... Men han ville ju rakt
inte. Hans natur var obegriplig foer henne. Han var nog hjertegod, men
aenda ville han inte. Det var bara pjask, foerstas. Froekenaktighet, som
Ulf sade. Han var visst inte nagon riktig karl med kaenslor, eljes kunde
han vael inte statt emot allting. -- Men just hans oberoerdhet staelde
honom sa hoegt, der var ocksa nagot af helgon, liksom hos modern. Dessa
bada retade henne. Hon ville jemt rifva ned dem, men de stodo aenda. Hon
hanade dem infoer sig sjelf, men de foerblefvo utan flaeck. Hon kastade sin
tankes smuts oefver dem, men de foerblefvo rena. Rena! sadant dumt ord,
liksom det fans nagot rent. Det rena aer emot naturen, naturen, som nu
foer tiden dyrkades, det visste hon. Naturen: var egen mensklighet!
Naturen, den fria, som drifver oss, sasom den drifver andra skapade
varelser! Naturen, som bjoed henne att lefva efter som "det var roligt"
-- naturen, den hoegsta religion, liksom den hoegsta lag!

Hennes vaenner i Helsingfors hade laert henne en hel del sadan "bildning".
Ulf och Lundberg och Lemke och Anderson. Belaesta herrar, riktigt bildade
gossar! De hade haft moderna boecker, de visste minsann hvad som "roerde
sig i tiden". Magister Lundberg, som sjelf skref i en tidning, hur laerd
och klok var icke han! Hade hon ej varit hans vaeninna och fatt
"bildning" af honom! Och hon, "det okunniga barnet", henne hade han
uppfostrat, medan hon i staellet skaenkte honom sin beundran, sitt
vaesendes friskhet, sitt glada sinne, ja, aennu mer.

Men kaerlek! Ja, lite haer och lite der. Den var pa sitt vis en bra sak,
liksom konfekten, det var soett, medan man at. Ju flere dess baettre. Det
gick inte att bli maett af en. En! Sa var ju inte heller naturens mening.
Naturen hade ju gifvit stoff till hela konfektpasen full! Sa skulle det
vara.

Hvad som foerargade henne, var den der Samuli. Han var visst inte
fruntimmersaktig som Adolf, nej han var aennu obegripligare. Han var
tvaertom sjelfva manligheten. Stark som en bjoern. Hade hon inte sjelf
sett, hur han ensam baende upp en sten ur jorden, som de andra inte radde
pa, fastaen de voro en tre fyra stycken. Hade hon inte manga ganger
bevittnat, hur han sprang in midt ibland knifvarne, da det var slagsmal,
och skilde de stridande at. Han grep de rasande karlarne, som om de
varit barnungar, ruskade om dem, sa braenvinet skakade i dem, och hoell
dem pa rak arm, tills de sprattlat sig troetta. Han var den duktigaste
arbetare och ordhallig som fa. Hon fann bara en sak hos honom, som var
vek och foega manlig, det var staemman. Der var en klang i den, som icke
passade en man.

Han var den ende, som pa allvar tyckt om henne. Aenda sedan han sett
henne och fadern tillsammans. En sadan tokig karl, att halla pa i flere
ar och taenka pa en enda. Och hvad hade hon gjort derfoer? Rakt ingenting.
Varit naturlig. Mot honom specielt alldeles sa som det foell sig. Ena
minuten ytterst vaenlig, den andra sa ohoeflig som moejligt. Han hade talt
allt. Hon hade blott en dunkel foernimmelse af, att hon nu sist, "den der
aftonen", pa nagot vis foerverkat hans sympati foer alltid. Men allt detta
var nu afslutadt och foerbi.

Hon somnade in, det var ett langt stycke vaeg mellan stationerna. Soemnen
faergade hennes kinder aennu hoegre, laepparne svullnade en smula, det roeda
haret sken som en gloria i det halfdunkel, som herskade i kupen. Lampan
osade, flamman blef allt mindre klar, hon droemde sa ljuft, der hon
halflag. I soemnen knaeppte hon upp klaedningen, som spaende en smula, loeste
upp hattbanden, drog af handskarne, satte upp sina foetter pa motsatta
sidan och ilade sa nya oeden till moetes.

* * * * *

Min elskade Mamma!
Petersburg i Februari.

"Sam jag sistens lafvade, fattar jag nu i penan foer att sega att jag
befiner mig vel och oenskar dig detsama. Her i Petersburg opsoekte jag
jenast Herr Adolf sam du vet han aer i et kanceli ock int traeffa jag herr
Adolf sam var ute sam nu aer gift med en fin rysk enka sam aer rik och sam
var hemma da jag var der hos dem. Hon talade litet af varje ock ryska,
utom svenska som gick dalitt men jag foerstog at jag skulle bli sittande
sa vi skulle pa theatern men der var foerskraecklit hett och dom sjoeng sa
utmaerkt bra pa franska spraket foer haer aer inte ryskan sa fin sam den aer
i vart land och der var en fru sam hade likasa grann roest sam jag har sa
den hoerdes likasalangt sam fran garden till torparbacken och en karl sam
hade sa smala ben sa jag har aldrig sett sa smala ben och jag skratta sa
jag har aldrig skrattat sa foer han var i koeren foer du kan nog foersta att
premiaererna alltid har oppstoppade ben om di ae magra sam ingen tycker
am. Jag bor nu hos en changtil fru som inte har hvarken man ej heller
barn, bara att haer aer fina herrar i maten. Ock snart skal jag soeka mig
en riktigtt bra plass, sa fin plass att am du nu kan skika mig litet
pengar sa far du nog snart igen foer her fins ett finskt herskap som
talar bara finska och ae galna i finskt och blev galna i mig foer jag
talar sa grann finska och har sa dugtig roest och di ska skaffa
statsanslag bara jag blir riktigt finsk och lyder dem och sa far jag
fara till riktiga utrikes och laera metod hos en stor utlaerd profesor
sam kan skaffa mig in till en stor teater sa jag blir sa fin som jag
altid har sagt, foer de anlag sam jag alltid har haft foer det teatraliska
livet.

Helsa Samuli foer hans goda hjerta mot dig och mot mig. Han skall int
vara lissen dett gar nog sa bra med mig sa han ska inte soerga foer mig,
inte. Nu gar jag redan sa fint klaedd sa jag int skulle vala mig att
haelsa pa er her pa gatorna som aer sa granna och har sa mycke jus sa det
aer som om dagen mitt i natten och sa monga koerkor sam om hela var stas
alla hus va koerkor och alla har di klackar sa det aer en musik i
vintertraedgarden ocksa gar kejsarn med en annan snygg herre i bredd med
sig alla dar naer jag gar ut och gar foer att fa frisk luft i stan.

Skikar du sa skika snart medan jag aer her teknar Nadja Sergeiovna,
Pantelemonskaia pereolok no 5."

Hastigt foerseglade hon brefvet, skref utanskriften och slaengde sa det
hela at sidan. Att skrifva var det vaersta hon visste. Det hon kunde hade
hon laert sig sjelf. Hennes "bildning" hade ej straeckt sig sa langt som
till ortografien, den ansag hon foer resten fullkomligt onoedig. Sjelfva
det kalligrafiska var foer henne svart nog. Stilen var ojemn och alla
bokstaefverna lago efter hvarandra utan sammanhallning, som om de varit
missnoejda med hvarandras saellskap. Haer och der var ett ord borta.

Nadja tog pa sig en hatt med stora lurfviga plymer, perlor och agraffer,
haelde oefver sig en half flaska stark essbouquet, braende nagra lockar som
raknat en smula, klaedde pa sig en bla klaedning och sag sig i spegeln.
Hon log mot sig sjelf, svaengde sig med armarne i sidorna, beundrade
ryggens raka och broestets starkt bugtiga linie och slutade sin moenstring
med ett litet haeftigt, hoegt skratt. Sa sag hon sig om i rummet, fick syn
pa helgonbilden med messingssiraterna borta i hoernet och kom att
observera, att lagan i ampeln framfoer den heliga St. Isaak brann daligt
och osade. Hon gick foer att slaecka den, men hejdade sig, raeckte hanande
ut tungan, svaengde om pa klacken och gick. I trappan hvisslade hon en
glad melodi, plirade med oegonen at dvorniken nere i portgangen och
kastade sig gladt midt i vimlet. Traengseln var som vaerst vid hoernet. En
oraeknelig massa ekipager stretade fram och ater. Brun snoemassa,
halffuktig och soenderkrossad, lag likt ett hoegt lager af rasocker oefver
hela gatan. Stora aflanga roed- eller groenmalade trag med fyra vaeldiga
hjul inunder koerdes af brunskaeggiga, kaftanklaedda maen i pelsmoessor. De
skreko oefver hvarandra, aen till haestarne, aen till hvarandra. De
klatschade med langa grant utstyrda piskor, aen skrattande, aen litet
smatt svaerande i de buskiga skaeggen.

Emellan dem gnodde en maengd sma istschwoschiksslaedar, foerspaenda med
finska arbetshaestar och oefverhoeljda af mer eller mindre malaetna faellar.
Haestarne sprungo som gaelde det lifvet, och kuskarne drogo i toemmarne at
alla hall, piskade och slogo, utan att det egentligt led. Ty traengseln
hindrade dem att ett laengre stycke fa fortsaetta i traf. Eller ock var
det en eller annan kyrka eller ett kapell, framfoer hvilket kusken maste
stanna och foerraetta sin andakt, bestaende af nagra boener, mumlade mellan
taenderna, och en maengd korstecken och bugningar.

Statligt banade sig de elegantare akdonen vaeg fram mellan de andra. En
del pa hjul, andra pa medar. Praektiga, moerka, vapenprydda kupeer med tva
haestar, mindre, oeppna vagnar eller slaedar i alla fasoner, faerger och
storlekar. Trespaenda troikor ilade med en fart i vaeg, haeftigt sa snoen
yrde om dem. Snedspaennare med halsarne vridna utat och i konstigt snedt
traf spraengde fram med hvita naet spaenda mellan lokar och slaedkarmar. Sma
tranga snaeckor efter hoega och eldiga trafvare koerdes af unga eleganter
fran palatserna vid Fontankan. Det var ett lif och en bradska.

I butikerna var det ocksa ett vaelsignadt spring. Pigor i bara armar
kommo och gingo, gummor i hvita pelsar och brokiga sidendukar bundna
som bindlar kring svarta hufvud gingo ut och in, pratade, gestikulerade
och smaskrattade. Feta och skinande mouschickar stodo med pipor i munnen
och konverserade under lifliga gester, naer och fjerran ringde
kyrkklockor, sma och stora, pinglade och danade, alltefter som de hade
kropp till.

Nadja gick med dansande gang framat gatan. Der stod i en lang rad en hop
istschwoschikslaedar och vaentade pa kunder. I veckrika moerkbla kaftaner
gingo kuskarne bredvid, eller suto med benen nedhaengande pa bottnen af
slaedarne. Nagra ato loek och smoergas, andra hade stora skalar med rykande
spitting (sirapste med en liten tillsats rom), som de foerde till munnen.
Andra stodo och slogo med armarne emot hvarann foer att halla sig varma.

Den unga flickan hade redan laert sig konsten att underhandla med dessa
akare ... hon tog derfoer pa sig den oefliga likgiltiga minen och ropade,
under det hon gick foerbi kuskarna, med gaell roest namnet pa den gata, dit
hon skulle, tillika med den summa hon ville betala foer en koersel dit:

"Stritninka pereolok, sorok kopiek!"
( -- -- gatan, fyratio kopek).

Ett tjog olika roester svarade henne genast, upprepande gatan och priset.
Nagra lamenterade ljudligen oefver det laga anbudet och skakade ovilligt
pa hufvudena, andra bado henne med vaenliga ord och inbjudande gester att
oeka pa summan en smula, aennu andra traengde naera inpa henne, beroemde sina
haestar och slaedar och naemnde i bevekande tonfall den summa, foer hvilken
de ville koera.

Nadja gick raden utfoere, doef och blind foer alla dem, som sprungo efter.
Hon upprepade alltjemt gatnamnet och summan. Slutligen ljoedo nagra
roester "Paschalusta barischna, sdies!" och nagra beskaeftiga sma
langrockar sprungo fram, bockande och pratande.

Men Nadja hade ploetsligt fatt ett annat infall. Hon ville ga. Luften var
ren och hon kaende en lust att promenera. Hon knyckte pa nacken, blandade
sig i den folkmaengd, som traenges pa den temligen breda trottoaren, och
arbetade sig sa modigt fram genom folkmassan pa Ulitsan.

Der kommo nagra unga studenter fran naermaste kneipe, de roekte simpla
cigarrer och luktade starkt "pivo". Nadja saende dem ett broderligt
oegonkast och blef i en hast omringad. Det var ett muntert saellskap. De
foerstodo inte ett ord, hon inte heller. Likafullt var konversationen i
full gang. Hon skrattade och de skrattade. En af dem, han hade langt
nihilisthar och en smal, liksom urvriden naesa samt en sorgsen gratmild
min, kunde hon dock inte foerma att skratta med. Da tog hon upp sin
naesduk och med en min af stor andakt hoejde hon den upp i niva med
naesan, torkade den sa, derefter munnen och sist oegonen, liksom en mor
sitt gratande barn. Den langharige tog henne om lifvet och kysste henne.
Det var ett oegonblicks verk. Hon bet honom i oerat till svar. Det var
knappt en sekund. Sa svaengde hon af at hoeger, kilade in i en portgang,
sprang uppfoer en trappa, trefvade fram genom en lang surkalsluktande
korridor och ringde pa koeksklockan. Pigan oeppnade, sneglade argt och
misstroget pa Nadja, sag pa henne nedifran och upp och fragade derefter
pa aekta skaergardssvenska:

-- Hvad ska' mamsell ha?

-- Middag, kaera dadda, jag aer bjuden till middag till hennes herrskap,
var hon lugn foer det! Jag aer fran Finland liksom hon sjelf. Se sa, upp
med doerrarne, hennes husbonde aer min gamla vaen! Visa nu hvad hon duger
till. Rappa sig ... tack.

Med haret en liten smula i oordning och med kinderna i purpur steg hon
in, bullersamt och skrattande, nigande och fullkomligt ogenerad. Frun i
huset sprang emot henne, och herrn kom langsamt efter.

Det var verkligen "herr Adolf". Saeflig som foerr, nagot blekare och aennu
mer betaenksam och tillsnoerpt. Hans krage steg upp at hakan, liksom raedd
att blotta foer mycket af den mjuka och vaelskoetta halsen. Han bar
sammetsrock och straeckte hufvudet framat, med en min som ville han
staendigt be om foerlatelse. Oegonen voro lika oskyldiga och uttrycksloesa
som foerr, det hade blott kommit nagot foerskraemdt i dem.

Frun var sjelfva frimodigheten. De kaecka oegonen blickade stickande fram,
och ur hennes stora roeda mun stack en brinnande cigarett. Hon talade
alltjemt med den i munnen, det roek om henne, tankarne togo form och
orden rullade ut som padrifna af ett angande inre maskineri, det var
ryska och svenska, det var gester och tecken, det var lif och lust. Hon
hade langt, rakt nedhaengande har, svart och tunnt, brun frisk hy och en
figur som en kosack. Toiletten var halft om halft elegant och slarfvig,
dyrbar och pralande. Hon kisade ofta pa den hon talade med, pasatte och
tog bort lorgnetten, svaengde ogeneradt med armar och ben. Men roesten var
klingande och vacker, accenten som en bildad menniskas. Hon var grotesk
och saeker, det var nagonting oefverlaegset, sjelfmedvetet och manligt hos
henne, dock icke utan behag.

Hon placerade Nadja i ett hoern, skaffade henne en god fatoelj och
oefverlemnade henne till sin man.

Generad och naestan missnoejd satte han sig pa den lediga stolen bredvid
henne.

-- Sa, aer du nu haer, Nadja ... jag hoerde af min hustru, att hon bjudit
dig hit ... ocksa har jag haft bref fran Finland om dina sista
aefventyr, att du varit engagerad vid Lilla teatern, etcetera ... och ...
jag aer lite foervanad att se dig haer nu. Du borde foersta, ... jag aer gift
karl nu, hyggligt hus ... jag vet inte hur du ... hm.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15