Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

-- Hvem -- jo, det skall jag saega dig, hedersprisse, det aer hon, din
gamla -- hon fran Drumsoe, Nadja!

Herr Adolf foell ned i soffan. Thorsten knaeppte sin pels och gick.
Direkte till en blomsterhandlare.

Samma qvaell fick mamsell Brink vid teatern en superb bukett med dyrbara
band. Gifvarens kort satt instucket mellan kameliorna. Det var ett fint
glanskort med ett fint namn. Der stod:

THORSTEN ULF
Loejtnant vid de Bjaelomowska.

Den vackra aktrisen satte blommorna i vatten. Men de voro vissnade pa
morgonen, de sutto allesamman pa staltrad och hade derfoer varit sa dyra.

* * * * *

Nadja hade varit pa angbat tva somrar a rad och om vintrarne litet
hvarstans, som hon sjelf sade. Aen pa kaellare, kafeer och konditorier, aen
i tobaksbutiker och aen i tvalbodar. Alltid vid disken. Hon var hvad man
kunde kalla "en diskblomma roed och fager". Inte vacker, nej gudbevars,
men sadan som kunder tycka om. Och sa var hon glad, sjoeng alltid och
trallade, och var flink i vaendningarne. Det gick undan foer henne. En
dalig karaktaer och ett godt hjerta.

Modern var krasslig. Hon arbetade och slet. Nu hade hon ju ingen att
straefva foer, men arbetet betalade sig icke sa bra som fordom, krafterna
raeckte icke till, och lefnadskostnaderna stego. Nadja behoefde dock jemt
nagonting. Och modern hoell henne med linne. Det vaefde Kajsa sjelf,
blekte och klippte till. Men det var bara det grofva, Nadja fick sjelf
koepa sig det finare.

Ett par ganger uppsoekte Nadja dottern under vintrarne. Aen ensam, aen med
Samuli. Han var nu fogde pa garden hos den nye aegarn, men aennu hade han
ej gift sig. Han friade icke laengre till Nadja, han vaentade. Under tiden
var det en eller annan af flickorna som foersoekte hvad de kunde med
honom, men han var icke af det slaget. Han foerstod sig icke pa qvinfolk.
Var det nagon, som gjorde sig stor moeda foer att vinna honom, skaenkte han
dem en eller annan troestegafva. En sjal, ett bomullstyg, ett par
oerhaengen eller ett stycke laerft. Det var alltid en liten hjelp. Han
smalog pa sitt eget saett, drog upp ena mungipan, nickade langsamt med
hufvudet och vaende, da man tackade, ryggen till. Tva eller tre hustrur
hade han undsluppit pa det saettet. Han lefde ensam i sitt rum i stora
byggningen under hvalfvet, fick ungkarlsvanor, ungkarlsmaner, luktade
vaerre tobak aen nagonsin foerr, hade mindre vael borstade rockar och mindre
kammadt har, men var eljes en duktig karl, stark som en bjoern och
arbetsam mer aen nagon af de andra.

Nadja hade laert sig en god del svenska och ryska pa resorna mellan
Stockholm och St. Petersburg. Hon hade fatt hvad hon sjelf kallade
"bildning" -- det hade hjelpt en smula att fernissa upp ytan ... men
eljes var hon sig lik. Hoegljudd och simpel, men med nagot oeppet,
glaedtigt och friskt, som intog. Hon sag icke "foerderfvad" ut. En stor
fond natur framtraedde kraftigt i hennes personlighet.

En dag stod hon i sin butik med sin virkning vaentande pa sina vanliga
cigarrkunder, och roade sig under arbetet med att sjunga en modern
operettmelodi. En herre kom in i boden, tilltalade henne pa ryska, fick
svar pa god nylandsdialekt och bad om aennu en visa. Han fick en och han
fick tva. Lite klent med gehoeret, men -- roesten var bra. Nagra dagar
derpa var hon engagerad vid "Lilla Teatern" i koeren. En liten loen, men
-- -- det skulle bli roligt foer mer.

Nadja hoell sig i boerjan stilla och gjorde icke nagon foernaer. Hon noejde
sig med att skratta i mjugg bakom kulisserna eller i saellskap med en
eller annan af herrarne, att uppfoera sma oskyldiga kaerleksscener haer
och der i korridorer, rekvisitarum eller klaedloger. De mera straenga
bland kamraterna togo anstoet, sqvallrade och tillskyndade Nadja en
raettelse. Det blef baettre foer en tid. Man upptaeckte endast biljetter,
hemfoeljningar och annan loennkurtis. Hon sjoeng i koeren, blef den ena
qvaellen klaedd till engel, den andra till nunna, den tredje till hofdam,
den fjerde till prinsessa och den femte till hexa. Som engel tog hon sig
nagot jordisk ut i shirtingsdraperier, pappvingar och diskblomsleenden;
som nunna vael verldslig. Det ryckte till i de stora, svaellande laepparne,
och de vida naesborrarne vaedrade liksom efter berusande dofter, sa litet
roekelseaktiga som moejligt. Da hon i riddarsalskulissen satt som hofdam,
var det icke med stor gratie hon flyttade benen oefver hvarandra eller
sparkade till slaepet, sa att det roek teaterdam omkring henne. Koaffyren
var alltid nagot vagad, tulpaner, rosor, perlor och messingsdiadem slogo
ihjel hvarandra i sin strid om herravaeldet, klaedningslifvet af
glanskambrik eller bomullssammet satt litet pa sned och var alltid foer
starkt dekolleteradt, Nadja Sergeiowna sag med ett ord nagot vagad ut,
men hon hade sin publik.

Loejtnant Ulf hade henne saledes placerad. Hon hade laert sig noter och
kunde nu accompagnera sig. Alla stadens gatvisor hade hon med en
maerkvaerdig instinkt laert sig utantill; det var hans stoersta glaedje att
hoera henne sjunga dem med den henne egna accenten, ofta med en
maerkvaerdig, ofrivillig rysk brytning, som klaedde henne foertraeffligt. Naer
hon hade tid fran teatern, var hon uppe hos honom.

En dag satt hon der som vanligt i gungstolen. Hon roekte en stark och god
cigarr. Han, i beqvaem staellning pa sin soffa, hade en liten pipa
haengande i munnen. Hon skrattade som vanligt at allt hvad han sade, och
han, smittad af hennes munterhet, slog in i samma ton.

-- Har din madam varit haer i dag, Ulf? fragade hon. -- Haer ser mig inte
sa ut.

Hon pekade med foten at saengen, som aennu stod ouppbaeddad, och sneglade
betydelsefullt till de oefverallt omkringstroedda klaederna, brickan med
frukostmaten och annat sadant.

-- Det ser ut som hos en ungkarl, duger det inte foer min donna? Du borde
inte vara sa nograeknad, du som sjelf har sadan skoen ordning i din
klaedloge, -- och med dina antecedentia, -- sade han sakta.

-- Klaedlogen! Som vi aer sexton om! Ah, var sa god, mitt rum aer minsann
fint ... fast, inte ger jag mig tid att halla det som mor min hoell sitt
rum. Hon predikar alltid, att det inte aer staedningen, som goer 'et, utan
det att man ska' halla staedadt. Ge mig lite mer portvin, putte!

-- Akta dig att du inte dricker foer mycket, du skall visa dig i qvaell.
-- Han slog likvael glaset fullt.

-- Ah, goer dig inte till med att moralisera; saeg, hur blef det med Atte?
jag vet inte ett ord om honom, se'n han flyttade.

-- Till Petersburg! Du svaermar aennu foer honom?

-- Ah prat! Svaermar! Han var den enda karl som jag --

-- Na vidare, som du hvad?

-- Som jag hade respekt foer.

-- Haha, ofantligt smickrande foer Atte. Och hvarfoer sa?

-- Foer att han ... hur ska' ja' saeja, han brydde sig inte om -- -- om
nagonting. Jag kunde fresta pa hur mycket som helst, honom fick jag
inte.

-- Vet du hvarfoer, Naja?

-- Foer att han var sa genomsta snygg af sig och sa renlig, att han inte
tyckte om --

-- Fruntimmer -- -- eller hvad? Nej vet du, Naja, det var foer att han
var sa fruntimmersaktig sjelf. En riktig kaering. Och en narr till pa
koepet.

-- Som trodde dej, mitt sockerhjerta, och laet kugga sej utaf dej ...
joo, det var allt lite tranghufvadt af honom, det skrifver jag under.

-- Atte var en tusan sa bra pojke, Gud vaelsigne honom, men i alla fall
var han mer en flicka aen nagonting annat. Jag har aldrig haft sa roligt
som den gangen, du vet, vi hade den celebra sjelfmordsscenen! Ah! du
skulle bara ha sett hans miner, hans uppskraemda gester. Han sag ut sa
haer -- och gjorde sa haer! Jag maste springa ut i andra rummet foer att
inte spruta ut i ett olympiskt loeje...

Loejtnant Ulfs olympiska loeje fick oefverhand. Han hade stigit upp och
spelade nu i skjortaermarne om och om komedien fran den 6:te december
foerra aret. Nadja, till en boerjan litet motstraefvigt, gaf efter hand
vika, hon skrattade med, foer full hals. Han var den ena minuten sig
sjelf, den Ulf som oefvergifvit all vanlig elegans och all bonhommie, den
doedsfoeraktande och dock doedsfaerdige, den foertviflade, den till det
yttersta beredde ... det andra oegonblicket var han herr Adolf, den foerst
tillbakahallande och vaerdige, men sa ytterligt uppskraemde, efterhand
allt efterskaenkande och om barmhertighet boenfallande.

Han gjorde bada rollerna utmaerkt. Bleknade och rodnade efter behag, fick
upp tarar i oegonen, var oemsom sig sjelf, krigarn med hela sin corps'
oemtaliga heder i haenderna, och oemsom den andre, civilisten, pultronen,
narren, den kaeringaktiga plockfogeln i all sin loejlighet och all sin
feghet.

Nadja skrattade sa hon graet. Hon slaengde upp kaengorna pa bordet, taende
en ny cigarr och drack nya glas. Hon paklaedde den inspirerade aktoeren
sin hatt, sin stoppade yllevaest och skrattade aennu mer, naer han roerde
sig i den kostymen. Slutligen loeste hon ifran hoefterna en liten snaef
stickad yllekjol och traedde den pa honom. Sa naett han var! En sa soet
flicka! Och hvilken grace i roerelser och steg.

-- Apropos, min Natuschka -- ropade han efter en liten cancan mellan
stolarne -- hvarfoer visar du alltid den haer lilla roeda ullkjolen, naer du
synes pa scenen? Nog aer den soet, men -- inunder en hvit sidenklaedning,
sa...

-- Det foerbannade slaepet -- sade Nadja -- man skall ju ha det undan, da
man svaenger sig. Det ser toujourt ut, tycker jag.

-- Och de randiga ullstrumporna -- loejtnanten hade kommit pa sitt
kritiska humoer -- dem visar du ocksa. Som hofdam, min engel, doeljer man
sina strumpor, atminstone i kungasalen, vid tronens trappa!

-- Ah bevars, hofdamer ma vael kunna ha' ben, de ocksa, fast de inte
behoefva vara nagra stickor eller tuppben som dina bekantas... Na --
lemna nu det der, hvad blef det se'n med Atte?

Nadja satte sig ned, han lade sig pa golfvet framfoer henne, med hufvudet
i hennes famn.

-- Jasa, du vill hoera om Adolf! -- Na, han gjorde bekantskap hos en
generalsfamilj. Dottern var ung, enka efter en kapten. Naturligtvis
vacker. Vackra aero de vanligtvis, ryskorna!

-- Ah ja, jag kan det der utantill, alltsamman! Vacker och vacker!
Vackra ae' di allihop, bara di ha lite pengar och bildning och tocke der
annat slarf. Sisa! Na, blef han kaer?

-- Lugna dig, min rosenknopp! Hon blef kaer i din vaen, kusin Baeck. Hon
friade en vacker dag. Hvad hon behoefde var just en man och en sadan der
mamsell till man, det passade foertraeffligt.

-- Ah! det aer tusan sa trefligt! Den som hade fatt se pa! Jo, de
hederliga qvinnorna! Hvad svarade han?

-- Han rodnade och neg, kan jag tro. Foerre mannen hade visst varit en
ordentlig grobian. Och nu var ett litet lam som Atte liksom saendt af
himlen.

-- Svara' han ja?

-- Kanske han bad om betaenketid! Alltnog, han gaf slutligen efter. Nu aer
han gift. Niotusen om aret, -- det smakar, det! Han har alltid haft en
foerbannad tur, medan en annan fattig fan! Ja, det aer ett satans elaende!

-- Sa, beklaga dej inte, du har det minsann bra. Hvarfoer har du inte
tagit nagon af de der?

Hon pekade med en foeraktlig min utat staden. -- De der fina froeknarne,
som du alltjemt har pa foerslag? Du, som bara skryter, stackare!

Han sag pa henne med ett oegonkast fullt af ovilja. Haeftigt stoette han
henne ifran sig.

-- Det aer ditt fel! Tror du inte, att en sadan som du smittar af sig?
Tror du inte folk anar och kaenner i luften, att jag har haft att goera
med en sadan en som du! Det skraemmer inte alla, men en del tycka inte om
det. Och sa, sa ruinerar det. Man mar inte bra af det. Det aer som om man
at sardiner med sked dagarne igenom. -- Loejtnanten slog i och toemde aennu
ett glas portvin, flyttade sig laengre ifran henne, hickade, slaengde bort
cigarren och fortsatte, i det han rynkade pa naesan at henne, der hon
halflag i fatoeljen. -- Puh, man far lof att supa pa't. Och sa luktar det
sa foerdoemdt piga.

Hon steg upp och sag pa honom, som hon sett pa ett vidunder.

-- Du aer full! och galen! Hvad gar at dig?

-- Det aer du, som aer full och galen! Att kalla mig stackare! Du --
amman! Kan man taenka sig. Se'n hon satt i sig en flaska af _mitt_
portvin, baer hon sig at pa det viset. Ge sig i vaeg till sin smuts,
derifran hon kommit. Det blir visst naermaste raennsten. Eller ocksa pa
sina knaen att be om foerlatelse.

Det gnistrade till i Nadjas bruna oegon. Hon rodnade och bleknade af
sinnesroerelse.

-- Foerlatelse! Jag be om foerlatelse? Jag! Da du, din laettsinnige
stackare, narrade mig den tiden jag var pa baettre vaegar och aennu skulle
ha kunnat fa mig en ordentlig man, da narrade du mig...

-- Narrade dig, soeta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du
aer nobel! Sublim! Jag narrade dig!

-- Du gjorde det, det vet du. Om du hade latit mig ga, sa ... -- hon
snyftade och talade en hop osammanhaengande ord, men med en haeftig
oefvergang strammade hon upp sig, det gick som en skakning genom hennes
kropp, hon betvang den, och blossande, roed, ond sa hon knappt kunde
tala, gick hon till honom, der han lag, sparkade till honom, boejde sig
ned, slog honom kraftigt i ansigtet, grep sin hatt och skyndade pa
doerren efter att ha tagit nyckeln ur laset. Vael utanfoer laste hon doerren
utifran, stack nyckeln i fickan och sprang ut.

Hon hann sitt hem. Hufvudet brann, benen buro henne knappast.

Utanfoer sin trappa kaende hon, att hon svindlade och foell, nagon tog upp
henne och tryckte en naesduk mot det sar, hon fatt, bar henne upp, lade
henne varsamt pa saengen och baddade hennes hufvud. Det var Samuli. Han
sade icke ett ord. Det var icke oemhet hans roerelser utvisade, da han
loeste upp hennes klaeder och baddade broestet med vatten, han gjorde allt
mekaniskt, utan motvilja liksom utan roerelse. Sa lag hon en fjerdedels
timme. Sag sa slutligen upp med halfklara, halfvakna blickar.

-- Jag maste till teatern, du -- ropade hon -- hvad aer klockan?

-- Half atta ... det aer visst sent.

-- Jag skall in i tredje akten, skjutsa mig dit, kaere vaen!

Han sade ingenting, men gick efter en slaede. Hon vacklade fram i rummet,
trefvade fram till kommoden, tvaettade sig, knoet ett svart band oefver det
aennu bloedande saret, kastade en kappa oefver sig och stod faerdig, da han
kom tillbaka.

-- Det aer baettre du stannar -- sade han -- du aer aennu litet drucken. --
Tonen var straffande, han sag henne icke riktigt i oegonen, skamflat
oefver hennes beteende.

-- Vill du inte hjelpa mig, sa gar jag sjelf -- hon gick foerbi honom
utan att se pa honom.

-- Blif en foernuftig menniska -- det laet som en boen, allvarligt, sorgset
-- blif foerstandig, stackars barn ... mor aer sjuk, hon behoefver dig.
Sluta med det haer lifvet. Flytta hem till mor!

Nadja steg utfoer trappan, han gick efter. Det var som hoerde hon honom
icke.

-- Jag vet du aer en bra qvinna i grunden, fast herremaennen i staden
narrat dig ... jag mins hur du var mot far min, jag hade dig sa kaer, bli
bara en liten smula foernuftig ... kom ut till landet, din mor aer sjuk!

Han bad bevekande, men utan att vilja se pa henne.

Nadja sag nu i staellet pa honom. De stodo under gaslyktan pa gatan.
Hennes ansigte var uppsvullet. Hennes oegon dimmiga och oegonlocken
tjocka. Hon kunde icke halla dem uppe. Ur de roeda, tjocka laepparne kom
der en het, spritstark anga. Kinderna voro hoegroeda, haret, tillklibbadt
af vattnet, haengde i stripor omkring ansigtet.

-- Vill du gifta dig med mig nu, sa kommer jag strax! Svara! Nu -- eller
aldrig.

Mannen ryckte till. Han sag ned. Aendtligen lyfte han oegonen, betraktade
henne laenge och tveksamt. Han andades tungt och haeftigt.

-- Jag vill veta det nu strax, annars skiljas vara vaegar.

Hon satte ansigtet naera hans och visade sina hvita taender. Det var
haelften grat och haelften skratt. Det grinade emot honom, detta ansigte,
som nu liknade en karrikatyr af det han aelskade.

-- Bara inte i dag, du vet inte i dag hvad du saeger. Vi ska' tala om det
i morgon. Om du baettrar dig, sa vill jag taga dig till min aekta hustru!
Ja, sa fort jag ser du baettrar dig. Da, men inte foerr.

Med sin muff slog hon honom sakta oefver ansigtet, steg i slaeden och bad
kusken koera. Samuli stod qvar och sag efter henne. Klockan slog. De
atta slagen ringde honom i oeronen och upprepades i torn efter torn, utan
att han foerstod deras betydelse. Lagan fran gaslyktan flammade, kroep
ihop och slaengde sig smal och boejlig aen at hoeger aen at venster. Aen stack
den upp som en tunga, slickade omkring roeret, vred sig och var icke ett
oegonblick stilla. Moerka snoemoln foro oefver staden, haer och der
soendertrasade, och skakade da ned ett puder af sma energiska ispiggar,
formade som sylar, nalar och pilar. Drifvorna mellan koervaegen pa gatan
och trottoaren voro ett par alnar hoega. Det hade snoeat oafbrutet i nagra
dagar och man hann icke aflaegsna snoen sa fort som det hade varit
noedvaendigt.

En vaeg var graefd fran gatan och till hvarje port, det knarrade i snoen,
naer slaedar foerspaenda med rykande haestar koerde fram och tillbaka. Samuli
stod och lyssnade, midt i vaegen, med ena foten i en drifva och den andra
pa sjelfva gatan. Han hoerde de olika ljuden och visste icke hvar han
befann sig. Hon hade erbjudit sig -- och han hade vaegrat. Hon! Den, som
han vaentat pa i lika manga ar som Jakob hade vaentat pa Rachel. Han och
hon! Var det henne han satte sa hoegt vaerde pa? Henne?

Han hoerde, att en ilsken istschwoschik, ursinnigt dragande pa toemmarne,
med en hel skala svordomar bad honom ga ur vaegen, ifall han ej ville bli
oefverkoerd. Han hoerde honom aflaegsna sig och nya komma och ga, men han
stod qvar. Aendtligen kaende han en stickande smaerta i foten ... den hoell
pa att foerfrysa. Med moeda kunde han roera den och ga till stranden, der
han hade sin haest hos en fiskarhustru. "Bara hon kunde baettra sig, innan
det blir foer sent."

Han koerde oefver isen. Koelden knep om oeronen. Samuli satt med pipan i
munnen och laet det ga som det baest kunde. Den uttroettade haesten drog och
knogade, men det led inte. Naer de kommo pa andra sidan af fjaerden, i
Drumsoe skog, hoerdes tjut inifran Lonkabergen. Det kom naermare. Karl och
haest oroade sig icke. Djuret spetsade oeron, men tog icke fart. Samuli
hade annat att taenka pa, emellertid roekte han, det vaermde en smula pa
samma gang som det distraherade.

Nagonting tassade efter slaeden, ett svart, langsvansadt foeremal, det
luffade i takt, pustade och fnoes. Haesten begynte rycka i tyglarne, slog
in i ojemt traf, stegrade sig och lydde endast ogerna piska och toemmar.
Samuli blossade ur pipan.

De kommo till granskogen. De moerka, pa grenarne snoebetaeckta traeden
skymde sa att man icke sag en famn foer sig, Haesten ville icke loepa
jemnt, aen sprang den, aen stod den och sparkade. Luffandet bakom tilltog.
Skogens hungrande varg andades taett bakom dem. Samuli slog efter den
med piskan. Det hjelpte icke.

Da blef Samuli arg. Sa ond som han icke varit sedan foerra sommarn, da
han slog draengen, som supit sig full tre arbetsdagar a rad.

Han steg upp i slaeden, fick tag i ett par langa och tjocka jernbommar,
som han i dag koept i staden foer potatiskaellardoerrarne, ryckte i
toemmarne, sa att haesten haeftigt skoet tillbaka slaeden, och kom sa taett pa
foerfoeljaren. Med en mustig och lang svordom hoejde han vapnet, laett som
om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen. Sa satte han sig
langsamt ned i slaeden, svepte faellen baettre omkring sig och koerde, utan
att bry sig om att vidare ta notis om sin fiende. Han visste, att hans
kraft, sa vael tillaempad, hade kunnat fa en bjoern att stupa. Han
fortsatte att mumla en maengd oqvaedinsord, att smasvaerja och graela. Pipan
hade slocknat, det var det foerargligaste. Sitta der hela qvarten och
suga pa torra vinterluften. Gralle skulle fa umgaella sin onoediga
nervositet. Och sa slog han. Haesten hade icke pa laenge kaent sadana
snaertar. Sa slaengde de upp pa garden, han spaende ifran, taende pipan,
staelde Gralle i spiltan, slaeden i boden, bar upp faellen och gick till
sitt ensamma rum. Naer han efter slutad maltid kastade sig pa saengen,
mumlade han mellan taenderna: "Herre Gud, bara hon ville baettra sig! Sa
kunde jag vael bli en lycklig menniska, jag ocksa en gang!"

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Naer froeken Sergejevna gick uppfoer teaterns artisttrappa och vidare foerbi
kulisser, staellningar och requisit-attiraljer af alla slag, tills hon
kom upp till konsternas rum, foerstod hon att hon kommit foer sent. De
andra maste redan vara pa scenen. Hon sprang fram, rummet var tomt.
Hennes klaeder haengde huller om buller, en del haer, andra der. Hon ryckte
plagg efter plagg ned fran haengarne, kastade sig i dem, knaeppte kjolar
och lif hur det foell sig, bara det gick i en hast. Sa stod hon da
aendtligen faerdig. Det var en spansk donnadraegt, gula sidenkjolar,
broderadt linne, sammetsspens, sloeja och rosor. I sin lilla spegel
foersoekte hon att se hur det satt. Men -- hon sag ingenting. Det var som
en dimma i spegeln. Kanske dam. Hon torkade med aermen. Nej, det gick
inte bort. Hon andades pa glaset. Det hjelpte icke. Hon sag och sag. Ah!
det var nagonting roedt hon sag... Hon hade gloemt sminka sig.

Sa sprang hon till bordsladan. Hennes sminkburkar voro borta.

Der, der, pa ett af de andra borden lago burkar och askar i massa. Hon
skrufvade upp gasen, satte sig och gjorde hastig manoever. Foerst det
hvita, sa det roeda. Och pa munnen en smula fet stangsmink, fy! ... den
smakade af Ulfs portvin.

Oh! hur illa disponerad hon var, hon svettades och froes pa en gang.
Portvin, det var just hvad hon skulle ha, bara en liten klunk foer att
styrka sig, foer att stramma upp lifsandarne en smula. Det blef aenda icke
annat aen att betala en qvarts timmes plikt.

I kakelugnen hade hon en liten flaska sedan sist. Riktigt god, fin vara,
en gafva af en vaen. I spegelladan lag korkskrufven. Bara en klunk, och
sa --

Dit upp traengde tonerna fran scenen. De hade endast sjungit foersta
koeren. Hon kaende mycket vael igen staellet -- foell in i sin altstaemma och
gick ned, saeker och med atervunnen fattning, traengde sig genom en hop
"teaterfolk" mellan kulisserna, stoette undan de naermaste och kom in pa
scenen.

Det gick lyckligt. Hon smoeg sig foerbi basarne, knep en guldstickad grand
i armen, stack en annan i sidan, puffade undan ett par altar och kom
till sin vanliga plats, sjungande sa starkt hon kunde.

Hon stod snart temligen langt fran sina kamrater, hvilka som vanligt
nagot drogo sig undan henne. Hon maerkte, att dimman foer hennes oegon
tilltog. Det blef skumt. Hon foersoekte oeppna oegonen, men sag ej baettre.
Gaslagorna vid rampen blefvo som utan sken, de stora hvita flammorna
krympte foer hennes syn ihop till sma, bla, dunkla, hon foerstod icke
detta maerkvaerdiga fenomen, utan stirrade skraemd framfoer sig. Hon sjoeng
som i soemnen, icke mera samma staemma som de andra, utan en entonig
strof, en kromatisk gang sakta upp och ned. Det snoerde sig ihop i hennes
hals, det blef alltmer skumt foer hennes oegon. Scenen liksom vek undan
foer henne, det var ej mer ett sluttande golf, det var en enda boejlig
planka hon stod pa. Foer att ej falla grep hon i naermaste foeremal, det
var en stol.

Koeren gick ut, det var deras slutfermat och sortie. De gingo ut tva om
tva, hon var den sista. Men hon gick ej, utan stannade. Der stod ju
denna stol, den var ett stoed.

Framfoer rampen stod hvitklaedd och rund primo-amoroson, en tjock tenor
fran nagon smateater i soedra Ryssland; han hade gjort sig sa skoen och
foertrollande han kunde, malad om kind och oegon i hvitt och roedt och
svart, i loesperuk och draegt af hvit atlas foer en mark alnen, och med
svaerd vid sidan. Han stod och smalog, blickade med smaektande oegon in i
salongen till raderna, tog sig halfhostande om halsen, kramade en smula
pa kroppen, svaengde helt elegant med svaerdet och haemtade andan foer att
efter slutadt foerspel hoegtidligen begynna sin stora aria.

Men -- det blef en roerelse i salongen. En susning, ett hviskande, ett
skratt.

I orkestern straeckte herrarne pa halsarne ... det var en oro, ett tissel
och ett tassel.

Tenoren kaende, hur hans runda kinder bleknade af foerskraeckelse och hur
hans korta och stadiga ben darrade, som om de icke velat baera honom.
Hans tunga braende, hans hals sved som om man hade hallit pa att strypa
honom. Hvad var det? Hans foersta tanke floeg till trikoterna, voro de
uppspruckna ... eller hvad? Och hvad skulle han goera, sjunga eller ga
ut? Foertvinad, med hjertats slag naestan afstannade i angestens qvalfulla
oegonblick, sag han sig om efter raeddning...

Litet bakom honom, lutad mot en stol med guldkarm stod froeken
Sergejevna. Men hur hon sag ut! Draegten, ansigtet, allt. Han fick foerst
lust att skratta, men sa blef han ond och sa skraemd, hon var visst
galen.

Kjolarne haengde, den oefversta var uppviken pa sidan och visade hennes
underklaeder ... broderade byxor och en liten yllekjol. Linnet var
alldeles i oordning, oeppet i broestet, och sammetsspensen knaeppt pa sned.
De roeda ullstrumporna! Och sa haret! ... sloejan foell till haelften oefver
pannan, den roeda flaetan, som haengde ned pa ryggen, var halft upploest...
Ansigtet, blekt, med roeda sminkflaeckar, uttryckte en sa fullstaendig
tanke-tomhet, att han icke kunde fatta, hur man slaeppt in denna galna
menniska pa scenen.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15