Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

-- Bok, nej tack! Och laesning! Usch da, det goer bara ondt i hufvudet,
och det tal jag inte vid, foer lillen. Frukt har jag aennu se'n i gar,
herrn gaf mig ju en maengd pasar. Nej -- men efter frun aer sa god, sa
vore det allt bra, om frun ville...

-- Na, saeg bara ut, kaera Naja, om inte mamma har nagonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kaera goda Naja, aer snaell och oem mot mitt kaera lilla barn.

-- Ah, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar sa
foerskraeckligt -- sa'na haer ungar aer det ingen noed med, och godt om dem
aer det ocksa.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara foer lillens skull, ser frun: -- ga ut lite mer.

-- Du aer vael ute som doktorn sagt, halfannan timme pa foermiddagen och
en pa eftermiddagen?

-- Aesch, det aer inget roligt att ga och valla pa solsidorna laengs husen
midt pa dagen, styf som en taendsticka; nehej da, det aer inte det jag
vill.

-- Du oenskar da?

-- Ah, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag aer, inte aer det
haer lifvet nage' foer mig inte! Sitta haer hela qvaellen och kuckelikura
med ungen i knae! Inte ae' de' som jag aer vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten slaeng ute pa aftonqvisten, sa blef jag som en annan menniska.
Mjoelken surnar i mig med allt det haer traket. Har jag inte suttit haer
fem manader nu och vari' skenheli', sa ma jag vara ett noet.

Elises ljusa oegon oeppnades pa vid gafvel... Hon foerstod och hon foerstod
inte.

-- Men, kaera, vi ska' fraga mamma! Jag vill sa gerna...

-- Fraga mamma! Aer hon tokig! Mamma, jo det aer den raetta. Aer inte frun
sjelf menniska till att ge loefte att jag far ga ut pa qvaellen, sa!

-- Vill du pa teatern? -- Elise var alldeles villradig.

-- Hvart jag vill? ah! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Na,
frun kan taenka oefver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
lata mig roera pa mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika foer den starkare. Hon vagade icke
"tala om foer mamma". Och sa laengtade hon sa oefver all beskrifning att en
qvaell ensam fa ra om sin aelskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushallerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behalla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde fa sin man att bjuda dem
alla pa teatern! Allesamman pa en gang.

Det gick. En gang och tva ganger. Nadja smoeg sig ut klockan half atta
och kommerseradinnan "tog inte emot". Hon saende ut dem af husfolket, som
mest besvaerade henne, endera pa langvaega aerenden eller ock pa teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla vaeder, och de bada, Lisette och han, foersvunno
tillsammans afton efter afton borta vid "Arcadien". Hushallerskan, en
aennu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
foerde henne alltsom oftast till nationela tillstaellningar, aen var det
teater och aen bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestaemdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, "froeken" Carolina Snygg, hon njoet mest af den nya
vaelsignade friheten. Hon kaende en fattig kompositoer. Det var en
nocturne, som gick laengs Boulevarden, fran Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, da det var den "staemningen", styrde de sina
steg till gamla kyrkogarden, bland grafvarne. Haer fans en baenk. Han
borstade bort snoen med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade oefver verlden, verlden, som foerfoeljde dem. Hon trodde pa
honom och han pa henne. Bada tviflade de pa Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njoeto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerseradets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjoelk ur en kautschuktut. Hon tvaettade
honom och gjorde honom sa fin och ren. Och da han var faerdig, gick hon
med honom laengs golfvet, soefde honom med sma barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. Sa lyckligt! Nadja skulle saekert icke komma foerr aen
fram pa natten, och gemalen -- han satt vael "pa klubben" tills det blef
morgon. Hon skoeljde den svarta tuten om och om, vaende den och skoeljde
den pa nytt. Sa kysste hon den och betraktade den sa vaenligt. Mjoelken i
flaskan var god och stark, och den lille laet sig noeja. Det var en
glaedje. Hon sprang, hon log, den unga modern, hon kunde skoeta honom
allena! Han lag noejd ocksa vid hennes spaeda broest. Hon kaende genom sin
laetta nattdraegt det lilla hufvudet, som hvilade mot arm och broest, och
de sma haenderna, som bestaellsamt refvo i spetsarna pa hennes troeja. Hon
skrattade hoegt at hans sma foersoek att saetta sig upp och beundrade
ofantligt hans underbara foermaga att sparka och roera pa foetterna. Hvad
han var soet, naer han log, ja, till och med naer han skrek. Den lilla
munnens spaenda laeppar sago da sa putslustiga ut, och naer det var slut
med graten, var han dubbelt foertjusande. En glaedje utan matt och utan
skugga! Hvilka naetter af kaerlek och froejd ... hon gloemde allt foer dem,
de kunde ocksa icke koepas foer dyrt, och ingen kunde sasom hon njuta af
lifvet och sin frihet... Naer morgonen kom, steg hon upp, stralande som
aldrig foerr ... den foerbjudna frukten smakade ingen sasom henne.

* * * * *

Hushallerskan hos kontorist Adolf Baeck hade ett fasligt brak och bestyr,
det skulle bli en liten fin ungkarlssupe hemma hos hennes herre kl. 8.
Herrn sjelf arrangerade det hela. Han var nu ensam, foeraeldrarne doeda och
syskonen gifta. En gammal ungkarl pa 31 ar, med tunnt har, bleka,
intressanta kinder, spetsig naesa och en liten soet flickmun med roeda
laeppar. Han gick omkring och ordnade nagra vackra dekorationsvaexter fran
Sinebrychoffs bakom Psychen, Diana med hinden skulle ha en murgroena och
primadonnan i stort kabinettformat en kameliabukett med pappersspets.
Allt sa stilfullt som moejligt. Han trippade i vaxlaedersskor med spetsiga
tar, staelde om rokokoerna pa etageren, tog i hvar tingest med tummen och
pekfingret, medan lillfingret gracioest pekade i luften, blaste aennu en
gang bort de sista damkornen, gick sedan till fonddoerren borta i koeket
och betraktade med kisande oegon och hufvudet pa sned det hela genom den
oeppning deuxbattanternas tjocka draperier bildade emellan rummen.

Tamburdoerren oeppnades bullersamt och Nadja traedde in, klaedd i en modern
vinterhatt, slamsig sidenkappa, elegant pelskrage och muff. -- Jag
visste, att du skulle ha' kalas, och haer aer jag! Du far inte saega nej,
min sockerdocka! Sa, Atte lilla, var inte ledsen! Inte aer du ond, du
bjuder ju mej med -- inte sant?

Hon tog honom pa axlarne med haenderna och sag honom instaellsamt i
oegonen. Herr Adolf foersoekte komma loes, med mildt vald foerde han henne
mot doerren.

-- Inte i dag, kaera Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater,
riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det.

-- Passar det inte! Ah jo, du, det aer just det det goer. Dina fina herrar
kaenner jag, Torsten Ulf, loejtnanten -- ah, jag kaenner dem nog.

-- Men Nadja, du kan vael inte foer din fru och barnet?

-- Jo 'vars, hva' ja' kan! Jag har fatt lof till ett i natt, sa far hon
pyssla om ungen sin, och naer jag af Ulf fick hoera talas om ditt kalas,
sa besloet jag strax -- --

-- Men, kaera Nadja, ga nu, jag aer inte alls af det slaget, som har
fruntimmer hos mig pa herrbjudningar, hvad skall madamen haer saega!

-- Hva! Madamen, hon, Bergstroemskan! Ah, henne kaenner jag nog, det var
hon som svaelte ihjael min flicka; na, det var da ingen stor skada, hon
var ful som far sin.

-- Ts, Nadja, sa laettsinnigt du talar! Du aer foer -- -- -- ja, jag
fruktar verkligen, att jag maste saega dig en obehaglighet, Nadja ... du
aer foer lite comme il faut, foerlat min sottise, men -- jag far be dig att
aflaegsna dig, klockan aer oefver atta.

Hon tog honom under armen med ett af sina sma skratt, drog honom in i
bla rummet och hviskade, i det hon tungt lutade sig pa honom:

-- Inte kan du, som aer sjelfva artigheten, skicka bort mig. Du har ju
hjerta... En gang hade du mig kaer, mins du den qvaellen vi gick i
oefversvaemningen, och du kysste mig under alarne? Kan du skicka bort mig,
just nu, naer jag stackars flicka har en ledig qvaell och kanske kunde
goera min lycka? Kan du vara sa hjertloes. Ah! -- ah, Atte!

Hon kelade med honom som en barnunge, smekte och bad, smickrade och
gjorde sig sa beroende af detta enda ynnestbevis af honom, att han,
svag som alltid, gaf vika.

-- Men, Nadja, saeg mig, hur kaenner du Ulf?

Hon skrattade. -- Ah, det aer en teaterbekantskap ... och sa tillade hon
hemlighetsfullt: -- Han hoerde mig en gang sjunga pa en tillstaellning.

-- Ulf pa en tillstaellning, der _du_ sjoeng?

-- Jaha, precist, det var en utfaerd till Blabaerslandet.

-- Och han kom dit?

-- Med nagra andra gentila herrar, ja.

-- Na -- och du sjoeng?

-- Till dansen, och da -- blef han foertjust i mig.

-- Sa! du har en sa vacker roest, Nadja?

-- Ah! vi kunde nog sjunga duetter, du och jag, om jag bara fick laera
mig nagot. Jag har ofta taenkt att ga in vid teatern! Si, det skulle sa
riktigt passa mej ... det aer som Torsten saejer, jag aer som foedd foer
teatern. Klippt och skuren foer sadan der trirolig hejmusik med dans och
svaeng. Bara jag fick nagon som satte mig in vid teatern! Jaja, man vet
inte hvad som kan haenda.

-- Men, Nadja, hvad skall jag egentligen goera med dig i qvaell?

-- Ah, jag skall passa upp! Jag hjelper Bergstroemskan. Och du skall fa
se, att jag aer bade soet och snaell och treflig.

Det ringde och ringde. Der kom en fem, sex stycken. Man begynte med
punsch och frukt. I roekrummet togos korten fram. Vaerden, som foer sitt
svaga hufvud nu mera ogerna talde roek, gick med en eller annan af sina
gaester i bla rummet och pratade. Han var litet nervoes och orolig och
hade svart att doelja det. Naer loejtnant Ulf tillsammans med honom drog
sig undan roeken, fragade denne, om han, Baeck, kunde foerlata, att han
icke i dag, oaktadt det var foerfallodag, kunde betala den lilla skulden
pa 3,000 mark, som han lofvat reglera i dag. Herr Adolf tog det djupt,
han hade sa vael behoeft penningarne, sade han, i morgon bittida hade han
sjelf lofvat utbetala dem. Vore det icke en moejlighet? -- -- de voro
kusiner och kunde tala alldeles oeppet, vore det icke en moejlighet att
han kunde fa dem igen tills i morgon -- da ju militaerernas loener kommo
ut pa qvartalsdagen. Loejtnanten skrattade, det som maste ske skall ske,
lofvade han och tillade med sitt tillfoerlitliga handslag: I morgon afton
kl. 6 skall du ha pengarne.

Konversation och kortspel afbroetos. Supeen bars in af en gammal qvinna i
svart och en ung i ljusblatt med roeda perlor kring halsen. Den sista var
Guroffs amma, Nadja, kosackflickan fran Drumsoe. Hon gjorde en viss
effekt med sitt roedbruna krusiga har, sina fylliga former, sitt leende
och nigande, sina sma retande skratt och det egna saett hon hade att
svaenga pa hoefterna.

Det blef en "lifvad" supe. Vid desserten satt Nadja till bords. Man
uppmuntrade hennes mognande instinkter och Adolfs neutralitet
utskrattades som foerklaedd plebej-foernaemhet. Hans "helighet" hanades,
tills nagon kom fram med att Nadja egentligen var en foer detta
inklination. Med aelskvaerdaste oeppenhet foerklarade hon sjelf, att hon var
"en foerskjuten"... Det blef ett fyrverkeri af sherrylustigheter, som
ytterligare stegrades efter champagnen och vid likoeren antog stoerre och
stoerre proportioner. Nadja proklamerade hoegt och bestaemdt sitt beslut
att ga in vid teatern, helst vid en ambulant teater, der alla slags
talanger uppskattades, och detta beslut appladerades under jubel af de
foersamlade. Man oefverenskom, att hon med ovedersaeglig talang kunde
foeredraga "Helan gar" och att hennes "Bellmanniader, torgballader och
gatvisor" voro vaerdiga att hoeras af ett stoerre och mera vidstraeckt
publikum. Hon sjoeng, med ett likoerglas i ena handen, staende, och med
den andra armen i sidan. De lyssnande vaennerna hjelpte till med
refraengen. Endast vaerden hoerde foerstroedd pa, han tyckte alls icke om den
vaendning sakerna tagit.

Slutligen, foer att fa slut pa scenen, foereslog han litet musik vid
pianot. En af kassoererna spelade ett potpourri, och derefter satte sig
Herr Adolf till pianot. Det bullersamma saellskapet, som skrattat hoegt
under potpourrimusiken, tystnade, hans veka, kaenslofulla roest liksom bad
om sympati. Nadja gaf genast vika foer tonernas makt. Hon sjoenk ned i en
fatoelj och foeljde med andakt hvarje strof i sangen. Hennes oegon voro som
fastloedda vid den sjungandes laeppar. Hon suckade djupt, hennes oegon
fyldes af tarar.

-- Herre Gud -- snyftade hon -- med sadan sang kunde man fa mig fast i
kloster! Ah! hvad det aer vackert! Och "kaerlek, trogen kaerlek", det aer
som om det var Drumsoe-Samuli det var fragan om. Om han kunde sjunga sa
der, sa tog jag'n strax! Ah, hvad det aer vackert!

Och naer sangens sista sentimentala strof foerklingat, rusade hon upp, som
om hon fatt en ingifvelse, tog pa sig hatt och kappa, nickade till de
naervarande, hviskade nagot i oerat pa loejtnant Ulf och lemnade huset
oaktadt herrarnes protester.

Om en qvart laste hon upp porten hos kommerseradets och sprang in.
Utanfoer tamburdoerren traeffade hon husets herre, som med barsk roest
fragade henne hvad klockan var.

-- Hon aer visst tre -- svarade Nadja helt ogeneradt med sin myndiga ton.
-- Aen se'n da?

-- Hvar har hon varit? -- fragade han vidare och stack taendstickan helt
naera hennes uppflammade ansigte.

-- Pa ungherrssupe -- ljoed det utmanande och stolt.

-- Ja, det kaens pa lukten -- sade han och rynkade pa naesan.

-- Jag tycker det aer baettre, det, aen att som herrn sjelf vara ute natt
ut och natt in, naer man har hustru och barn.

-- Tyst, piga! -- med en hoejning af roesten.

-- Tyst sjelf, sa vaecker han inte upp hela huset. -- Hon kilade in genom
tamburdoerren, vek af at hoeger och foersvann.

Tre dagar derefter hade hon tjenst som uppasserska pa ett af stadens
minst vaelrenommerade hotel. Den lilla kommerseradinnan fick en ny amma.
Och i huset vid Boulevarden kom allt ater i sin foerra ordning.
Kompositoeren hade skael att sucka oftare aen foerr, fennomanstudenten var
mer ensam aen han varit det nu en tid, och gardisten fick skaffa sig en
ny "bekant". Endast att den unga modern fatt tilltro till sig sjelf.
Ingenting skulle mer kunna skilja henne fran den lille, icke ens -- en
stygg amma.

* * * * *

Herr Thorsten Ulf var den beskedligaste menniska i verlden. Han hade
vaenner i tjogtal och var en afgjord dansflamma foer stadens alla fina
damer. "Han var sa naett och sa glad". Den Bjaelomowska uniformen klaedde
honom utmaerkt, och han hade en maerkvaerdig foermaga att fa epaletterna att
smaklinga, da han roerde sig. Baeltet med gehaenget knarrade sa behagligt
och sporrarne utfoerde en verklig musik. Under detta haenfoerande
accompagnement blickade han med sina langa, mycket ljusbla oegon, det var
omoejligt att motsta. Dessutom hade han ett kaeckt militaerhufvud med rakt
uppstaende cendrehar. Sma parfymerade mustascher, som dolde en stor,
alltid leende mun, praektiga taender och en bred kaek med grop i hakan.
Liten, proportionerlig och axelbred figur, stora, tjocka hvita haender,
skapade till arbete, men med en hel historia af syssloloeshet ritad i
gropar, linier och vaelskoetta, ljusroeda naglar. I dag iklaedd saemsta
yrvaederspelsen, med kragen upp oefver oeronen, gick han fram pa gatan,
sprang uppfoer trappan och ringde pa.

Herr Adolf i ny sidenfodrad nattrock oeppnade sjelf:

-- Na aendtligen, Thorsten, du skall tro att jag varit orolig foer mina
pengar ... jag maste sjelf betala svager Lund och vill inte foer
nagonting i verlden mankera! Du var snaell, som kom!

Loejtnanten klappade sin kusin pa axeln. -- Kaera bror, min egen
hedersprisse, du maste foerlata, men -- jag har inga penningar!

-- Hvad? haller du mig foer narr nu igen? Du taenker naturligtvis goera
dig lustig pa min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag!

Herr Adolf sag sa foergrymmad ut han kunde. Hans ansigte, pa hvilket
godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att laesa, blef i hast
helt foermoerkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin
oskuldsklara panna full af rynkor. Loejtnanten urskuldade sig. Han talade
i oefvertygande, smekande ton:

-- Jag har inga penningar i dag, skraeddarn tog en del och Isaksson, den
judrackarn, tog resten! Du far alltsammans i naesta vecka... Du vet,
oefverstens systerdotter, den rika Emma Schell, oh! det aer en lang
historia... Foer resten, tror du inte pa den foerlofningen sasom fullgod
kredit, sa ha vi ju farbror August.

-- Ja, om jag tror ett endaste ord af foerlofningshistorien och allt hvad
du i den vaegen foersaekrar, sa ma jag vara en stockfisk! Han tystnade
tvaert, och tillade efter en paus:

-- Farbror August ... tror du verkligen? Vid det namnet foeraendrade herr
Adolf nagot uttryck och sag lifligt pa loejtnanten.

-- Om jag tror? jag vet! Han far endera dagen en utnaemning, jag gar upp
och gratulerar och passar pa ... du foerstar.

Herr Adolf skrattade. Hans pannas rynkor voro foersvunna. Laet farbror
August narra sig, ja, sa var det hans ensak. Thorsten satte sig beqvaemt
i en emma, lade benen i kors och begynte tala om farbror Augusts svaghet
foer utmaerkelser och ordnar. Han, Thorsten, hade pa en bal hos
generalguvernoeren talat med nagra ytterst inflytelserika personer, naemnt
en hop om farbror August ... och papekat att han visst gerna kunde lana
ut nagra hundratusen, om det knep, isynnerhet om man visade honom det
foertroendet att pa foerhand uppmaerksamma honom en smula ... vid naesta
kejserliga foedelsedag foerslagsvis, naesta orden t. ex., bara skynda en
smula pa... Alltnog, han, loejtnant Thorsten Ulf, hade sin hand med i
spelet pa hoegre ort ... och det vore vael inte sa omoejligt, att farbror
August insage, _hvem_ han i foersta hand hade att tacka foer detta
utmaerkelsetecken, och naturliga foeljden var att han, Thorsten Ulf, finge
lana de tretusen kronorna, nagon af de foersta dagarne -- hvarfoer han nu
bad kusin Adolf vaenta, sa finge han alltihop pa en gang.

-- Du aer en lycklig ost, du! -- Herr Adolf svepte in sig i sitt
sidenfodrade fodral och tog sig om den vaelrakade hakan. -- Att fa umgas
med de allra foernaemsta, att vara omtyckt och aelskad af de finaste damer
... det aer annat det aen att som jag... Derfoer aer det ocksa baest att jag
aldrig gifter mig. Att fa en sa hoeg och fin dam som jag ville, dertill
aer jag foer fattig ... en vanlig fran de haer dussinfamiljerna vill jag
inte ha! Du aer lycklig, du!

-- Prat, foer fattig! Se pa mig ... goer mig fattigdomen nagot, -- och
jag taenker minsann goera mig en carriere aenda.

-- Det tror jag! Du! Som aer sa treflig och sa aelskvaerd, och som -- baest
af allt, har en sa foerbald -- foerlat mig -- tur! Men du, Thorsten, af
mig far du aldrig lana penningar mer, ja, jag vill vara en nors, om du
kan narra mig en gang till.

Loejtnanten fortsatte att tala om sina foerhoppningar. Oefverstens
systerdotter, en rik och foertjusande flicka, skulle saekert inte saega
nej. Da hade han bara ett steg till att komma pa groen qvist ... bli
adjutant, och sedan stodo ju hela verldens herrligheter oeppna foer honom.
Det vore en aera foer hela slaegten -- icke sant? Ett visst atersken skulle
ju falla aefven pa honom, kusinen, och pa det viset kunde han,
kontoristen, aefven komma in i de finaste familjer -- kanske sjelf
derigenom "goera carriere".

Herr Adolf smalog. -- Du aer nog en lyckans guldgosse, foedd att lysa ute
i verlden och stiga hoegt pa aerans trappa.

-- Det aer bara en sak, som saetter sig till hinders foer allt -- allt. --
Loejtnanten knep ihop laepparne och skoet ut sin kraftiga underkaek, sa att
hans hufvud fick nagonting, som kamraterna kallade "napoleonskt".

-- Det aer en sak, som likt ett ondt oede foerfoeljer mig, goer mig olycklig
och tillintetgoer alla behagliga droemmar.

-- Och hvad aer det? Det vore vael maerkvaerdigt, om vi inte kunde fa bugt
med det, -- hvad aer det?

-- Jag har haft ett aefventyr, Adolf, en flicka...

-- Aesch, att du bryr dig om sadant, Thorsten, du som har sa fina
bekantskaper! Du?

-- Hon var alldeles galen i mig.

-- Det aer ju helt naturligt, men sedan?

-- Jag lofvade henne --

-- Att gifta dig?

Loejtnanten drog en djup suck ... han svarade icke.

-- Och nu?

-- Nu hotar hon att goera skandal, om jag inte genast ger henne...

-- Hur mycket?

-- Tusen kronor, bror, tusen kronor, och der har du mig nu... Tusen
kronor.

Herr Adolf gick af och an pa golfvet, sa att den sidenfodrade rocken
stod som en raeddningsboj omkring honom. Hans ansigte boerjade gloeda. Sma
lilasfaergade flaeckar braende honom pa kinderna. Ett martyrskimmer
upplyste hans eljes bleka anlete, men sa kom han att se pa loejtnanten,
som just nu qvaefde en gaespning. Han stannade tvaert och sade, i det han
anstraengde sig att fa sin roest fast och lag:

-- Thorsten, af mig far du inte de penningarne ... aldrig -- nej, du,
aldrig!

Thorsten Ulf steg upp ur fatoeljen, med handen krampaktigt faest om sitt
silfvergehaeng. -- Jasa, du saeger det, Adolf -- aldrig?

-- Aldrig! -- Det laet som ur djupet af ett faengelsehvalf.

-- Aer det ditt sista ord, kusin?

-- Ja, Thorsten, mitt sista ord. Herr Adolf darrade som ett asploef, da
han sade det.

Loejtnanten bet sina laeppar och hvaelfde sina ljusbla oegon. Han tog sin
napoleonska min och rynkan i hans panna sag ut som hade den blifvit
ristad dit af ett svaerd. Han knoet den ena handen i luften, tittade at
kakelugnen, der just en fredlig brasa gloedde, och sade:

-- Sa aer det da beslutadt och bestaemdt! Det aer slut! Allt! Jag skall och
jag vill! Alea jacta est!

Dessa besvaerjelseoerd uttalades med graflik roest. Loejtnanten hade en god
andra bas och var uppburen bland kamraterna som saeker qvartettsangare.
Herr Adolf ryste. Han stirrade hjelploest pa sin kusin. Hade han blifvit
galen, eller var det verkligen fara a faerde?

-- Hvad taenker du goera, Thorsten? Inte aer det vael din mening att ta
lifvet af dig heller, du, unga menniskan?

-- Jo, minsann, aer det sa! Hm! hvad aer lifvet? En usel strid om intet,
foer intet. Foer nagra lumpna trasiga pappers skuld skall jag doe. Ja doe,
och det aennu i dag, i denna samma draegt, som jag gar och star, i mitt
regimentes aennu af skam och nesa obesmittade uniform, sa boer jag doe, och
haer skall jag doe, haer! hos dig!

Han graefde i fickorna, nervoest, darrande, retlig. En roed strale fran
kakelugnen spelade med hans knappar och kastade ett dystert skimmer i
hans af lidelsen upphettade ansigte. Pa pannan svaelde den ena bla adran
efter den andra upp. Herr Adolf observerade i denna fasans stund, att
kusinen hade sin saemsta ytterrock pa. Genom hans skraemda hjerna floeg en
foerestaellning om, att det var aedelt af Thorsten att unna bjoernarne efter
hans doed alla de baettre pelsarne. Men sa stack det honom som en knif i
hjertat att denne unge, elegante och aelskvaerde person aemnade doe! Nej!
han borde raeddas och det var visst foersynen som utsett honom att komma i
vaegen foer detta hemska sjelfmordsfoersoek! Han fattade om sin kusins
armar, foer att hindra honom att finna pistolen, hvilken han letade efter
i fickorna.

-- Nej, nej, hindra mig inte, jag vill, jag skall, och maste doe! Mitt
regimentes, den corps jag tillhoer, dess aera framfoer allt! Man skall ej
saetta mig -- mig, Thorsten Ulf vid Bjaelomowarne -- pa bysis foer en pigas
skull --! Foer min slaegts aera maste jag offra mig. Du du, Adolf, hoer
mina sista ord: farvael! Haelsa -- farbror August!

Han ryckte sig loes och sprang till bla rummet. Herr Adolf med graten i
halsen efter:

-- Thorsten, Thorsten, foer guds skull, soeta beskedliga Thorsten, foer all
del, goer dig inte illa, inte hos mig! Saeg, du lofvar ju att inte doe? Du
skall fa alltihop till skaenks af mig, de tretusen, se haer ligga
skuldsedlarne, alla tre!

Loejtnanten skakade pa hufvudet. Han sloet oegonen, liksom faerdig att moeta
doeden.

-- Nej, jag vill ga ett annat lif till moetes! Vill du goera mig den sista
aeretjensten, sa kasta de lumpna papperen i elden, sa att jag far doe med
en skuld mindre och sa -- tack, min bror! Drag foer portieren och ga in i
din matsal eller i koeket, sa du ej hoer knallen!

Herr Adolf, som kastat papperen pa brasan, stod och vred sina haender,
under det den klara lagan belyste rummet med sitt fladdrande sken...

-- Du skall fa de tusen markerna, soeta Thorsten, i denna qvaell, bara du
later bli!

-- Jag kan inte ta emot din almosa -- Thorsten talade aennu i andra
basklaven -- nej, aldrig. Farvael!

Herr Adolf lag i samma oegonblick pa knae foer sin kusin. Der blef en
stunds tystnad. Man hoerde en pistol falla pa golfvet. Derpa foell en
loejtnant pa en stol. En stund full af hoegtidligt allvar. Slutligen sade
den raeddade:

-- Far hon de 1,000 markerna i qvaell?

Herr Adolf tog fram en obligation. -- Hvem aer det? -- Fragan gjordes
skyggt, han var raedd att pistolen aennu en gang skulle komma fram.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15