Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

Da han beraeknat, att hon var i saeng, tog han stoeflarne af sig ute pa
garden, gick ljudloest in och kastade sig klaedd pa sin baedd vid lafven.
Han var raedd att genera de bada qvinnorna och ville ingalunda visa dem
nagon missaktning, som han ansag det vara att klaeda af sig i samma rum.
Kajsa var oegonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.

Det var sa stilla. Han hoerde de bada sofvande qvinnornas andedraegt.
Manen steg roed upp vid horizonten, bleknade, da den kom hoegre upp, och
saende snart en gul strale in i det laga rummet.

Bredvid foenstret, belyst af manskenet, lag fadern i sin fallbaenk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fatt nagon att aelska, och i
morgon redan skulle kanske denne nagon tagas ifran honom och kastas i
faengelse.

Han, som icke utan fasa kunnat taenka pa sin far, kaende nu, att han
foerlaet honom allt...

Manens sken blef sa klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i saengen. Han begynte tala som i soemnen och straeckte ut
handen i riktning at "nye draengens" plats, famlade en stund i luften och
laet sa handen sjunka igen.

-- Aer det Anna Katri -- fragade han -- aer du der?

-- Jag aer haer -- svarade Samuli.

-- Lemnar du mig aldrig mer, fastaen jag aer foerdoemd? -- fragade han anyo.

-- Aldrig mer.

-- Och foerlater du?

-- Jag foerlater.

-- Da aer det godt -- Jaska skrattade smatt, ett underligt, foernoejdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det laet som en soemngangares.

-- Det aer godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.

* * * * *

Pa varvintern stormade det och baende pa isarne kring Helsingfors, sa att
aendtligen midt i april den bla randen utanfoer Grahara bak kom allt
naermare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgra faerg,
som aendtligen i slutet af manaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjoenk likt skum och foersvann foer solstralarne och nagra milda
vindar i foerening.

Studenterna firade som vanligt sin foersta maj i Kajsaniemi, stodo
utanfoer vaerdshuset i snoemuddret och sjoengo, medan en maengd kypare och
jungfrur ombesoerjde en artificiel vaerme och dito solsken medelst en
maengd punschbalar, hvilkas innehall toemdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjoeng icke med i qvartetten. Han hade boerjat taga lektioner
foer stadens fashionablaste sanglaerarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsang. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhoerde ett litet kotteri fattige
adelsmaen, hvilkas ekonomiska stoed han, den borgerlige, i nader fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nograeknade om sitt rykte, da det gaelde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmaenhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig pa allt vis att i nagot afseende
visa nagonsomhelst sjelfstaendighet eller karaktaer. De sago i allmaenhet
helst pa, voro oefverallt, logo oefverlaegset at allt, och drogo jemt och
staendigt i sma noedvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
laengre.

De svaermade i klunga foer foernaemsta balskoenheten, suto pa de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma a part, nagon
vaenlig cigarrfroeken, limonadmamsell, kanske nagon qvinlig ganymed fran
en af restaurationerna. Pa de obemaerkta unga flickorna fran hyggliga hem
haelsade de aldrig vid dagsljus, om de ocksa sett dem i nagon familj
qvaellen foerut.

Adolf stod i dag med sina vaenner och observerade den alltjemt sig oekande
folkmassan vid Kajsaniemi vaerdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade nagon haer denna morgonstund. Hela den vackra parken var oefversallad
af menniskor. Man traengdes i slasket, trampade i snoen oefverallt, stod
taett som packade sillar, ett par hundra fingo rum i vaerdshuset, andra pa
verandorna, i sjoesalongen, pa broarne. Ater andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med langa stoerar sla soender
isstycken, segla ut pa vaken, med lifsfara hoppa fran isbit till isbit
och upp igen. Sa kom gardesmusiken! Ny foertjusning! Den vackra sangen
hade sin publik liksom den praegtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskaer vandrande haer i snoeslasket denna foersta maj. Af
hundrade fans det kanske blott fa, som pa aftonen icke hade slutat
"flamma", ifall hon bara rakat fa se sin hjertanskaer "bakom
kulisserna". Men -- ridan gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
nagon gang en smula foer sent.

En piga med tva sma herrskapsgossar traengde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs at det hall, der de unga eleganterna stodo, och
da hon kom tillraeckligt naera, lagade hon att hon kom herr Adolf sa in pa
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet at sidan och laeste en uppmaning att strax ga hem till sig
... "hon" hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam pa
garden sa laenge.

Han gjorde en liten missnoejd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett "laett illamaende", bjoed i alla fall pa middag pa Opris och
foersvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvaning vid Boulevarden.
Tre smarum, moeblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i moerkroedt med en Minervabild af marmor, ett bokskap med
syperba guldornerade band, som aldrig roerdes, ett planschbord med
portfoeljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och sa
roekrummet, med groena draperier, groena moebler, groent pipstaell, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med sma cigarrhallare af imiterad
malakit.

Men saengkammaren var den taeckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusbla och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk cretonne,
med oaekta spetsar och rosetter oefverallt. En liten hvit saeng med ljusbla
omhaengen. Bakom skaermen haengde en ljusbla flanellsnattrock med
silkestofsar, en roekmoessa, sydd med blatt silke pa kanevas af syster
Louise, och under saengen stodo sa naett i bredd ett par ljusbla tofflor.
I taket haengde en lampa med bla kupa, den lilla soffan hade bla kuddar,
och pallen bar bla rosor, bla liljor och bla foergaet-mig-ej. Pa toiletten
stod en maengd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, staenger... Det var ett
batteri, vaerdigt en primadonna. I byran fans en loenlada, en staederska
pastods der ha funnit nagra askar fransyskt smink. Ibland under saesongen
gafs hos generalguvernoerskan nagra saellskapsspektakel pa fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske pa balerna i
grosshandelssocieteten --?

Herr Adolf bytte om stoeflar, haengde upp sin promenaddraegt och patog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp haret, gned ansigte och haender med eau de Milan,
bestroedde dem med puder och aflaegsnade det sa ater med en vippa af
svandun. Sa kastade han sig i gungstolen, boerjade putsa sina naglar och
for skraemd upp, da det ringde. Han trippade till tamburdoerren och
oeppnade.

Nadja kom in, slaskig om fallar och skor, svettig och bullersam. Med
oeppnade armar och haenryckning malad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.

-- Min sol och min glaedje, min efterlaengtade enda aelskling, min afgud,
min sjaels skoenaste ros!

-- Soeta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka foetterna, du
gloemmer alltid!

-- Ah, foerlat! Na, jag aer nu ett noet! Foerlat, min engel. Sesa, nu aer jag
fin! Far jag sa en enda kyss?

Han laet sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade aennu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:

-- O, hvad jag aelskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt pa pallen och han i bla soffan laet sig
dyrkas, fragade han sa ploetsligt, utan oefvergang:

-- Na, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. -- Det aer nagonting annat, nagonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det aer inte vaerdt att jag skjuter upp dermed nu
laengre. Jag maste, ser du... Jag maste, ty sa haer vill jag inte ha det
laengre.

-- Aer du inte noejd? Jag har ju inte gjort dig nagot emot, och pengar
har du fatt, sa mycket jag kunnat undvara.

-- Det aer inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig nagot
ondt! Jag skall saega, att jag inte aer den som skulle ha sparat nagot
besvaer foer dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen ganger
kropp och sjael, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
taenka pa allvar...

-- Saa, det skall bli lustigt att hoera. Allvar? Hvad menar du med det?
Aer du aterigen bortkoerd fran ditt herrskap?

-- Nej -- inte just det ... men jag aer led vid det haer lifvet. Jag tal
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, hoera snaesor och grael och kif!

-- Ah, det aer vael inte sa farligt, herrn kifvas vael inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg foer frun.

-- Herrarne har jag ocksa ingenting emot. Det aer fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.

-- Aero de stygga mot dig, liten?

-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plaga.

-- Men du tyckte ju om den haer i boerjan.

-- I boerjan ja, men -- -- naer jag var borta en qvaell -- jo da --

-- Stackars Nadja. -- Naa, och hvad vill du nu? Pengar, foerstas.

-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag saega dig, Atte... Jag vill fa
bildning!

Herr Adolf skrattade hoegt, sa hoegt han ansag oefverensstaemmande med sin
vaerdighet.

-- Saa, min pulla, na, saeg mig, hurudan bildning?

-- Jag vill bli fin. Jag vill laera mig att se ut -- som du och dina
froeknar. Jag vill ha fina klaeder. Fina rum. Fina moebler och fin lukt.
Jag vill --

-- Aer det hela bildningen?

-- Och sa vill jag laera mig franska och piano, naer jag foerst far det
andra. Men allra foerst...

-- Na, allrafoerst?

-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!

-- Aer du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke sa ogeneradt som foerr. Nadja tog en
foernaermad min.

-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara saemre aen din svaegerska, som kom
fran landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat aen hushallerska i
all sin dar...

-- Kaera Nadja, Amanda var en visserligen anspraksloes, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --

Nadja steg upp fran pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade haeftigt
med sig sjelf. Hon gick till foenstret. Sa tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig ater till hans foetter och brast i grat.

-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag aer dalig! Jag vet, att jag aer en
stackare. Jag har en dalig natur, det har jag alltid fatt hoera. Af mor,
af frun, af alla mina matmoedrar. Jag aer en stackars oefvergifven,
elaendig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag aer olycklig.

-- Kaera barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag goera med
dig? Grat foer all del inte. Jag foermar inte se det. Inte tarar, nej, foer
all del. Stig upp! Lugna dig!

-- Mitt hufvud braenner alltid och mitt hjerta slar alltid. Kan jag ra
foer det? Jag aer sadan. Jag har sadant blod, och mor har sadant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon aer helig och jag aer inte. Jag tal
inte prester och katekes.

-- Du har sa svart att halla dig till aemnet, liten! Lugna dig nu och
tala foerstandig!

-- Jag aer nu sadan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro pa Gud och laera mig tala prester och vara liksom din svaegerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga ganger hans knaen,
hoejde bedjande sina haender och sag sa boenfallande, sa vildt, sa
braennande pa honom.

Han steg upp, hostade, som om han fatt dam i halsen, slaetade ut
skrynklorna pa sin sammetsrock och jemkade staerkkrage och rosett.

-- Soeta lilla Naja, du aer verkligen foer haeftig!

-- Du har tagit mig till aelskarinna eller vaeninna eller hvad man vill
kalla det; det aer min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, da jag
ville.

Na! nu kan du ocksa taga mig till hustru, foer kaerleken, den har vi! Vet
du inte, presten saeger, att gifta sig naer man aelskar, aer raett. Allt
annat aer synd. Na, nu vill jag det, som aer raett. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! sa bildad, sa god, sa stilla, sa lydig, sa snaell. Oh!

Hon kastade sig aterigen framfoer honom, omfattade hans foetter och kysste
dem pa nytt passioneradt och oemt. Han ryckte pa axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att saega:

-- Hur kan du tala om aelskarinna och vaeninna? Jag har varit snaell mot
dig, det aer alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, sa tag nagon
af ditt eget stand. Vill du inte ha "nye draengen", han som slagit foer
dig aenda se'n foerra hoesten...

-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondlaeder och allt det der, som jag inte
kan lida foer min doed. Jag vill ha dig! Just dig!

-- Naja, mitt soeta barn! Aldrig i lifvet! Begaer af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det aer omoejligt!

-- Du foerkastar mig da! Taenk efter hvad du saeger, foer jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!

Han foersoekte troesta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tarar, foerbannande det samhaelle,
som skilde dem, den mor, som foedt henne, den Gud, som delat sa ojemt.
Herr Adolf madde illa, han saende sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus foer att med ett ordentligt bad skoelja bort den
indisposition, som var den naturliga foeljden af ett sadant upptraede.

Naer Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare aen hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvaertom in till sig, var mycket vaenlig
och beraettade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli fran Drumsoe,
att modren bedt frun om tillstand foer den unge mannen att fa "fria" till
flickan, besoeka henne hvarje soendag, taga henne med i kyrkan eller pa
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, laesa hoegt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om nagra
manader gifta sig.

Nadja ville inte hoera talas om Samuli och hans laesningar. Hon bad att fa
slippa, svarade frun temligen naesvist, att hon helst ville skoeta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
oegonblick angrade Nadja sig, rusade in, foell pa knae och bad om
foerlatelse foer sitt uppfoerande, brast i grat och sprang tillbaka in i
koeket.

Naesta soendag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
pa natten, blef uppsagd af frun och foerklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit "hemligt foerlofvad" med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
sa fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhoerde nagonstaedes bort till Soedra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat pa cigarrfabriken vid Nylandsgatan foer en usel loen
och ofta lidit hunger, tog pa nya aret tjenst i en familj, som amma med
30 marks manadsloen. Hennes eget lilla barn dog af vanvard hos en
"barnaelskande madam" vid Roedbergen. Det loenade sig utmaerkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista aret lidit, skam, svaelt, fysisk
smaerta, allt gloemde hon nu, stolt oefver att kunna foertjena sa mycket,
att nu foer foersta gangen i sitt lif fa foera ett behagligt, syssloloest
lif, att fa aeta godt, klae' sig vael, fa alla sina nycker tillfredsstaelda
och allt detta nu, just nu, da hon foer foersta gangen i sitt lif fallit,
foer foersta gangen i sitt lif gjort hvad "katekesen och presterna"
behagade kalla brott.

En dag, det var i mars manad, kom Kajsa in till staden foer att foer
foersta gangen pa en laengre tid se om dottern. Hon hade saellan pa det
sista aret varit uppe hos Nadja, och da hon kom, hade hon blifvit sa
hardt och hanfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket vael hvad som tilldragit sig, visste att
professorn pa klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, foerdes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerseradets barn i famnen.
Modern stannade oedmjukt vid doerren och haelsade ett mildt och vaenligt: --
Guds fred, barn, haelsningar fran hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det roedkrusiga haret uppsatt i en "grekisk"
knut midt pa hufvudet, satt i en laenstol, hon smalog nedlatande at
modren och bad henne taga plats.

-- Tack skall du ha, Naja. Aer det haer ditt rum, din jungfrukammare?

-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det haer aer _vart_
rum, unge herrns och mitt.

-- Jag aer glad att du aer frisk nu, det var hardt foer mig att hoera att
du var dalig! Hvarfoer kom du inte till mig, fast jag bad dig sa mycket i
alla bref, och fast "nya draengen" hade slaede med kuddar i, foer att du
skulle aka beqvaemt?

-- Tala inte om det der elaendet, mor! Jag ville inte ut till landet och
hoera dina predikningar, det var baettre att vara haer, der alla flickorna
ae' likadana som jag.

-- Du vet, att jag aldrig foerdoemt dig, se'n du sade mig, att du hade
"sadant blod" -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, saega dertill? Jag
hade foerstas alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde ra pa
vart blod. Da jag var ung --

-- Sa var du vael ett likadant maehae som nu?

-- Nej, men jag stod emot.

-- Sta inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
saega ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var ocksa sadan! -- att du hade din ryss till presten, var en
smasak... Och sa, hvem har det nu baettre af oss? Du har aldrig annat aen
svultit och bott i en svinstia sadan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, atminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket baettre aen sjelfva frun haer i huset. Hon far
bara mat och klaeder och far se herrns sura miner, jag far mat och klaeder
och dessutom loen. Och sa far jag mycket pa koepet ... nej, mor, det enda
som loenar sig, det aer att -- -- vara glad!

-- Herre Gud, att det aer _min_ Nadja, som talar sa... -- Kajsa suckade
och knaeppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna haender i
hop oefver magen. -- Herre Gud!

-- Himla dig inte, mor, det aer sa bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft haelften sa godt.

-- Jag skulle fraga dig fran Samuli, om han far komma och haelsa pa dig
nu ... han, skicka' dig det haer lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det aer en tack foer att du alltid var sa vaenlig
mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad naesduk bort en tar, naer hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var raedd att visa sin
sentimentalitet foer Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belatenhet med det naetta
arbetet och oeppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett portraett. Med ett
oefverlaegset leende betraktade Nadja sakerna.

-- Han aer alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastaen barnet icke var hans! Men han aer snaell, token, saeg honom det.
Ah, der aer hans portraett! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och sa beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna goera en
mask foer naer.

-- Patron aer mycket noejd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.

-- Sa, lycka till! Naer han fatt inspektoersplatsen, kan han fa komma hit
och haelsa pa mig, inte foerr.

-- Na, Nadja, -- Kajsa talade langsamt och foersigtigt, -- naer det blir
slut med det der, -- hvad skall du da ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, foerstas...

-- Hm -- da -- det far vi se da! Jag far vael alltid nagon rad...

-- Da blir din loen liten, och du har fatt vanan att vara foernaem, krusas
foer och firas, lefva stort och vara hoeg af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skaem ut mjoelken foer mig,
-- ropade hon. -- Da det aer slut med det haer, far jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog haer i sta'n? Jag far hvem jag vill, jag aer bade
ung och vacker nog foer hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, sa ha vi ingen annan utvaeg. Svaelta eller njuta. Na, jag har
valt. Adjoe med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och vaelskoett, draegten
vardad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsasigters riktighet.

Modern stod vid doerren, blek, boejd och nedslagen. -- Adjoe, barn, -- sade
hon, -- naer du kommer i noed, sa aer min stuga oeppen. Mitt hjerta likasa.
I din saeng har jag alltid de finaste lakanen, de med halsoemmen. Sa laenge
jag kan, skall jag arbeta foer dig, det skall kanske en gang behoefvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gatt oefver och Nadjas ansigte uttryckte
ater vaenlighet och hjertegodhet. -- Nog aer jag en slarfva, mor, men dig
gloemmer jag aldrig! Sa ga nu, haelsa Samu och tacka. Saeg att jag har det
bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God aer hon, -- suckade Kajsa, da hon staengde
doerren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara nagonting. Gud proefvar oss menniskor. Foer mina synder far
jag nu det raettvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre boerda aen man godt
tal vid. -- Hon torkade bort aennu en tar med sin tjocka ullvante,
patraedde i farstun sina laedergaloscher och tagade ned at
Sandviksstranden. Hon gick den langa vaegen oefver isen, men solen sken
oefver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.

* * * * *

En morgon kom den unga kommerseradinnan tidigt in i barnkammarn foer att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja hoell pa att ordna i
rummet. Hon hade fatt en smula lust foer ordning och renlighet ...
atminstone da hon icke hade annat att goera.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och naestan blygt om garneringen pa taecket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glaedje.

Nadja kroekte foeraktligt laeppen; den lilla bleka och tunna
kommerseradinnan, hvars vacklande haelsa icke tillaet henne att sjelf
skoeta om och amma sitt barn och som af laekarne var foerbjuden att vaka
eller eljes anstraenga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes foedd att lyda aen
befalla och hvars haensynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon foega uppskattade. Fru Elise var aennu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och foer ett par ar sedan gift med den rike enklingen
kommerseradet Guroff. Hon var litet skolfoerlaest, da hon gifte sig,
ytterst osjelfstaendig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kaende alls icke till verlden och var, da hon
steg i brudstol, sa oskyldig och oerfaren som en trearing. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den asigten, att flickor skulle uppfostras i
fullstaendig okunnighet om allt, som hoerde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. "Lilla Elise" -- hon var mera sylfid aen qvinna -- blef
maka och mor, naestan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
moetes, och utan den ringaste foermaga till motstand, hvad man aen bestaemde
oefver henne.

Om hon fatt foelja sin egen kaensla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
"de andra" hade beslutat det, doktorn i foersta rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemalen fann "menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjoelkko", alltsa maste lilla frun ge vika.
Den stora, roedlockiga pigan med de utmanande oegonen och de
oefversvaellande behagen skraemde henne. Hon vagade naestan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli atsnaest, hon vagade icke se pa den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af foerakt, straffande
i tyst han.

-- Ni ha vael sofvit godt bada i natt, kaera Nadja? -- fragade den unga
frun blygt; hennes melodiska staemma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hoert, lillen har
vael varit snaell?

-- Psch, naer har frun haft skael att klaga oefver naetterna? Jag behoefver
alls ingen kontroll, aer inte frun noejd med mig, sa kan hon skaffa sig en
annan.

-- Ah, soeta, sa hon talar! Alterera sig inte, snaella, beskedliga Nadja,
mamma saeger, att lillen har ondt af det. Aer det nagon jag aer saeker pa,
sa aer det Nadja, -- att hon ser vael efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni ma, bada tva... Oenskar Nadja nagot? -- kanske litet frukt? ...
eller nagon bok eller sa?

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15