Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

DOTTERN.

Hon stack in hufvudet mellan albuskarne foer att hoera baettre. Det var
sang och musik inne i huset, saekert Hadenaesfroeken, som spelade till herr
Adolfs sang. Han var patrons fran garden yngste son ... student fran
Helsingfors. Och sa han sjoeng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hoerde icke, att det stundom gick litet foer lagt i hoejden
och foer hoegt i djupet -- foer henne var det fullkomligt rent. Och hon
kaende icke hur de drypande traeden vid en vindil skoeljde oefver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne naestan
begrof hennes sma foetter, sa hon sjoenk ner aenda till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men hoell nu upp. Gangarne, som ledde till
den lilla villan, sago ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande sma oear; astrar, georginer och loefkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar foer aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blaste, aennu nagot.

Det var en riktig fest haer ute pa landet att fa hoera en smula musik.
Nadja var hemma pa besoek i Torparbacken och foerde aftonmjoelken ifran
garden till Hadenaes. Nagon nytta skulle hon goera, stora flickan. Sexton
ar och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat pa en
femton, sexton olika staellen. Blifvit bortskickad fran det ena huset
till det andra, hon "passade" aldrig. Till hennes mor hade man staendigt
sagt, att hon var foer barnslig, foer ofoerstandig, foer slarfvig, ja, en
mindre finkaenslig matmor hade till den foer sin ordentlighet och aerbarhet
kaenda Kajsa rent ut sagt, att dottern var "en dalig natur".

Nu var hon aterigen utan plats ... gick ledig och fick springaerenden aen
af den ena och aen af den andra. Hon var en glad flicka, "slaengde kaeft"
med hvem som helst, sprang och floeg, boejlig och vig, smidig som en
videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde fa henne att sta stilla, allting
boerjade hon pa med och ingenting slutfoerde hon... Samma troettsamma
ifver, samma energi i hvad hon foeretog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af draengarne pa garden, som hade fatt henne att "niga",
da hon spaende armmusklerna till motstand.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det roedkrusiga haret
nedfallet, de stora, kraftiga haenderna pa hoefterna, och sa framlutad mot
det oeppna foenstret. Mellan albladen sag hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla moebeloefverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett roedt sken upplyste pianot i andra aendan af rummet, unga
froeken satt med ryggen at Nadja, som endast sag hennes langa bruna
flaetor och da och da rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjoeng en tysk vals. "Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...

Und hast die schoensten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?"

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- froeken for upp, som om hon sett
ett spoeke, -- hvem aer der bakom foenstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid foer att se Nadja med mjoelkkannan i haenderna rusa till koeket.

-- Den der otaecka pigan fran Torparbacken -- sade hon, -- det aer en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invaende, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade nagonting sydlaendskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba oegon, -- Adolf kastade fram det helt vardsloest, --
praektiga oegon ... riktigt charmanta -- jag mins dem fran fordom.

-- Oegon, som man mest far se hvitan af -- menade froeken, -- ja, sa
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det aer visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick at koeket. -- Det aer synd, --
talade hon i foerbifarten, -- hon har en sa ordentlig mor, det skulle da
vara saellskapandet med de oefriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon aer, eller, hvem vet, det aer kanske faderns blod, som gar
igen.

Adolf sjoeng aennu en slagdaenga, sjoeng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjoeng naestan alltjemt falsett och gjorde kadenser pa de dertill minst
egnade staellen. Da han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
aennu qvar, denna gang pa ett annat och baettre goemstaelle. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att foerlora en ton. Genomvat och darrande af
koeld var hon dock oefverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Da Adolf
var utom synhall fran huset, sprang hon fram till honom, staelde sig rakt
i vaegen och sade med sin vaenligaste roest:

-- Jag har hoert pa herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det aer sa
en kan bli tokig foer mindre!

Adolf smalog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidoeppna
oegon och sag med foertjusta blickar pa den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
nagon sa vacker och fin och snaell! Ah! sa fina haender herrn har! Far
jag?

Hon boejde sig haeftigt ned och tog en af hans hvita och vaelskoetta haender
i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och baesta sortens herrskapstval! Jag
har aldrig taenkt, att det fans nagot sa godt. Tusen ganger baettre aen
bade rosor och konvaljer!

Adolf sag litet generad ut. -- Kaera Nadja, kom litet laengre in i skogen
och sta inte haer och saeg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett oegonblick hade hon gloemt
tillraettavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte foerr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi tva, fast jag var sa mycket yngre och -- saemre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var haesten, som vi
flydde bort med fran det foertrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och sa skulle vi gifta oss och fa hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig sa, det later trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit sa laerd och sa fin.

-- Och sa du har blifvit en vacker flicka.

Nadja sag ned -- hon skrattade... Ja, det aer manga som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framat.

-- Min kaera flicka, vi maste ga nu. Ga du andra vaegen, jag gar den haer,
det passar inte att vi ga tillsammans genom skogen ... om nagon sag oss,
sa...

Nadja drog sig at sidan. Sa gick hon en stund efter honom. Han sag da
och da bakom sig. Da rodnade hon. Han log och svaengde med sin roerkaepp,
vred pa de korta mustascherna och sag helt belaten ut. Hans
oefverfoerfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och raa hoestluften, roeken fran hans dyra cigarr
steg upp i sma genomskinliga moln. Sa gingo de en stund tysta.

Adolf stannade ploetsligt och sag proefvande pa henne. Hon slog ned sina
oegon. Det var en maerkvaerdig kostym hon presenterade sig i, genomvat,
slankig bomullskjol, som slaengde henne om benen, en liten atsittande
troeja med uppkaflade aermar, en duk kring halsen och det roeda haret i en
kort, tjock flaeta, som fallit ned.

-- Hur gammal aer du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser sa haer ut, jag har hatt,
handskar och en klaedning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig sa haer, du aer riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otaecka klaedningslifvet, som aer bade smutsigt och vatt
och sitter sa illa. Det aer omodernt dessutom.

Nadjas oegon lyste. Hon kastade mjoelkkannan ifran sig, ref upp lifvet,
slet duken fran halsen, slaengde alltsammans ned pa marken och gick
naermare Adolf.

-- Far jag komma sa haer naera herrn, nu naer jag aer torr, sa att jag far
kaenna pa all den goda lukten ... ah! det aer det baesta jag vet, det baesta
i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
foernaem, spelade honom om laepparne. Hon kom naermare, langsamt,
betaenksamt, med oegonen bedjande faestade pa honom.

Slutligen var hon taett invid honom. Hennes varma andedraegt stroemmade
emot honom. Hennes hvita och vaelformade armar lyste honom i oegonen.
Hennes oegon hoello honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon foersigtigt sina haender pa hans axlar och naermade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbroest. Hon insoep foertjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njoet af att vara honom sa naera. Men
ploetsligen lyste det till i hennes oegon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten krasnal, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, aenda tills hon kaende hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.

-- Du aer sa tunnklaedd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du lana min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville klaeda af
sig rocken, men hejdade sig sedan ploetsligt liksom generad att visa sig
i blotta vaesten.

Hon ryckte till och kastade haeftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjoed honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vaende sig till haelften bort, gjorde en pryd gest,
men laet henne hallas. Hon kysste honom. Och sa, rusig af sin lycka, tog
hon honom haeftigt i handen och drog honom i yster fart framat.

-- Haer fins en stig, en smal stig som foer till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' ga den vaegen, Atte -- vi ska' vara glada! Du far inte
vara sa fin och foernaem, du ska' vara som jag! Kom, sa roa vi oss! Ah!
haer aer lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har sa
varmt som en eld -- jag kunde fa lif och vaerme i en is, kaenn pa mitt
hjerta, kaenn hur det slar.

Han skrattade pa sitt eget fruntimmersaktiga, foernaema vis. -- Du aer
litet tokig, flickunge -- sade han, men foeljde med. Det bar af genom
buskar och snar, regnet fran grenar och blad oeste ned pa dem. Han
foersoekte fafaengt att skydda sina klaeder, de voro redan foerlorade.
Stoeflarne hoello ej mer emot, han blef vat om foetter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framat, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glaedtighet,
sitt joller och prat.

-- Hoer du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar oedmjukast! vet du inte, att det varit oefversvaemning och att
sjoen gar aenda till gaerdesgarden, som eljest aer hoegt pa backen! Hvad vill
du, vildkatt, taenker du alldeles foerderfva mig haer ute, hvad?

Hon svarade med en slaengkyss. -- Skoelja af dig liten smula hoegfaerd, sa
du blir min vaen, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' ga _min_
vaeg, strandvaegen, inte din! Du vill ga der uppe pa storfolksgangen, men
jag vill hit. Nu ska' vi oefver gaerdet.

-- I sjoen -- aer du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det aer grundt haer, inte en half
aln, kom, vattnet aer ljumt, se sa, haer har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef oefvervunnen och gaf efter,
skrattande, naestan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
entraegenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han atlydt
henne, afklaedt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen laengs gaerdesgarden i vattnet pa den mjuka
graesmattan. Det var icke kallt laengre, blasten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstralarne. Hela viken skimrade
i roedt och guld, och traeden haer pa stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo langt ute i sjoen i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Haer och der stucko groena tufvor
upp, nagra med yfviga lingonplantor, andra med ljung och krakris. Det
hade blifvit naestan lugnt. Langa och blanka dyningar hoejde och saenkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka moerkgra skyarne smulto
och foersvunno, da och da lyste himlens bla emellan. Vattnet, som
alltjemt foell, susade och sjoeng da det rann ned mellan det langa graeset
pa stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka sa
smaningom kommo fram igen, glaensande och drypande. Luften, ren och
klar, var laett att andas, fiskmasar kretsade omkring i vida ringar,
loejor och moert slogo oefverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick foerut med hoegt uppskoertade kjolar och benen bara aenda hoegt
upp oefver knaena. Hon trallade och sjoeng, sqvalpade med vattnet, sa det
staenkte hoegt upp, fangade tang och alger med tarna, slaengde dem ut at
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick foersigtigt efter. Graeset i vattnet gjorde i boerjan hans
foetter ondt ... han beklagade sig, gaf till sma fransyska utrop,
smaskrattade, protesterade, skrattade igen, men foeljde. Sa fann hon en
sjoemanshatt, som lag och floet. Den torkade hon med kjolen och tvang den
pa honom. Ett stycke laengre fram lag en upp- och nedvaend korg och
simmade, den haengde hon pa hans arm. -- Sa, nu kan ingen kaenna igen dig,
och hurra, nu ae' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vaenta, sa ska du fa se, det blir kalas!

Hon tog upp en maengd rofplantor, skoeljde dem och skalade dem med
taenderna. Den unge herrn satte sig pa gaerdesgarden, en liten fin
pennknif af elfenben fick goera tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmaerkt. Hans bleka kinder
hade fatt en smula faerg.

Sa fortsattes promenaden. Naermare garden blef herr Adolf mindre vael
till mods, och naer de hunno sjoehagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom pa munnen, pa pannan, pa kinderna, fick en femmarksedel utom
krasnalen och kunde endast med stor svarighet slita sig loes fran sin
riddare. -- Lat se, att du aldrig gloemmer mig, -- sade hon och kysste
honom pa kinden, -- jag aelskar dig mer aen mitt lif, foer det star det
alltid i visorna, och det aer ocksa sant. Adjoe, farvael, min dyre vaen,
foergaet mig ej, kom snart igen!

Med sma steg trippade han sa uppat gangen med vaerkande foetter och
foerstoerd sommartoilett. -- Sadan maerkvaerdigt paflugen unge -- sade han
till sig sjelf och vaelsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla staederskan och den oefriga familjen, att han fallit i sjoen vid
bryggan hos Baecks ute vid Hadenaes -- men hur skulle han foerklara, att
han kommit sa naera stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelraett som eljes. Att hon kunnat fa
honom, den fine, af sina kamrater sa kallade "markisen" till sadana
darskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dalig natur, -- en riktig otaecka. Men oegon hade hon,
charmanta oegon. Det var dermed han troestade sig, naer han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta oegon. Sa naera han hade varit ... naera
den vata, slarfvigt klaedda varelsen. Hon angade sa varmt, han kaende det
aennu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Oegonen droemde han
om hela natten, och de tjocka, varma, roeda laepparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sadan slamsa, som...

* * * * *

Nadja klef oefver ett par af gaerdesgardarne, skyndade foerbi boden,
stallen och faehusen och hade sa naer sluppit foerbi draengstugan, da en
roest tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som staelde i ordning der inne.

-- Hoer, Naja, -- sade hon, -- har ni en saeng till oefvers der hemma? Nya
draengen har kommit en dag foer tidigt, och jag har ingen plats foer honom
aennu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och fraga mor, jag vet inte hvad
saengar vi ha! Han kan vael sofva i ladan foer resten, han aer vael inte sa
fasligt foernaem heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck pa nacken. Pa nagot afstand foeljde "nye draengen",
utan att hon sag honom.

Torparbacken sag ut som foerr. Kajsas "lifsgerning" hade icke burit stora
frukter. Garden var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och nagot
utvidgad, foerstuarne sopade, ehuru mer foerfallna aen nansin. Bland mossan
pa taket frodades langa graestorfvor, sma kardborrs-och hallonbuskar; haer
och der stoeddes vaeggen af en skaeggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gafvo efter vid minsta steg, doerrarne haengde tungt och snedt pa
rostade och knarrande gangjern.

Nadja trampade af sig sanden pa den granrismatta mor Kajsa lagt framfoer
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
foerstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro pa baenken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya draengen... Han aer haer strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af foerskraeckelse betraktade hon
dotterns draegt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att fran
ett skap framtaga rena lakan och en rya foer gaesten.

-- Sa -- du vill han skall sofva i Jaskas fallbaenk, nej! da aer det
baettre vi baedda den, som aer ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp oefver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skael foer sig,
menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gaestens intraede i rummet. Hon
gick till fallbaenken, boejde sig ned och tilltalade med vaenligt gaeckande
ton den gamle som lag derinne, slaetade honom pa det okammade haret och
sade, som om hon haft ett litet barn framfoer sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fae ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fatt och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn pa garden? Jasa, du mins. Du var haest den
tiden, du, nu ligger du haer pa latsidan och goer inte guds skapande grand
-- na, hvad saeger du om slanten, hvad?...

Det hoerdes ett obestaemdt laete inifran fallbaenken, gamle Jaska foersoekte
att tala.

-- Se sa, goer dig inte till, du, ta bara emot! Det aer inte sa ondt om
pengar haer i verlden som du tror -- och jag aer inte den som aemnar arbeta
ihjael mig foer nagra usla marker, inte! Men det saeger jag, att naer jag
far nagra, sa ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, saej?

Han hostade litet, den gamle, tog sa hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande staellning och sag sig ett oegonblick omkring radvill och med
tomma blickar.

Nadja jaemkade de harda kuddarne baettre omkring honom och slaetade
alltjaemt hans hvita, stripiga har. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han faeste dem pa nagot foeremal i andra aendan af stugan och
fragade sa i otydlig, men foer qvinnorna i rummet vael begriplig ton: --
Hvem aer han der?

Nadja sag dit bort. -- Nya draengen, -- sade hon. Jaska straeckte fram
sin langa magra arm, pekade med fingret, boejde det langsamt, vinkade och
sade sa bedjande:

-- Kom hit, jag vill se pa dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortvaext karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, naestan hvitt har och ett aerligt ansigte,
allvarligt och manligt.

-- Aer den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det aer sa, -- sade hon, -- han aer lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljoed det fran gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- foer fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma fran Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere ganger med
allt mera uttryck, roesten darrade, hans haender lyftes upp i skaelfvande
roerelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och sag med troetta oegon i gloeden, hon var
blott till haelften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, ploetsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och roerelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde fragan naestan ljudloest
... man hoerde det blott som en hvaesning.

-- Ja, sa var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef foedd nagra manader efter se'n _han_ rymde?

-- Tva manader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som moerda' sin egen bror -- Ja, han hette sa, den uslingen.

-- Sa hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, moerdaren
-- -- -- -- moerdaren, brodermoerdaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen naestan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedroefvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjoenk. Ett oegonblick tycktes han
foerlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och sag sa
hjelploest olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade foer sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:

-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, foerr aen den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. Naer jag kom hem fran
marknaden, sag jag bror min i saengen, pa min plats. Sinnet kom pa mig.
Jag blef blind, det for oefver oegonen som en tjock saeck. Taenkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat aen att hon lag
bredvid? Han var en ung vacker sjoeman -- och -- det droejde inte en
minut. Yxan haengde der den alltid brukade haenga, der -- pa den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom laett ifran det,
han.

Stor-Jaska stoenade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord traeffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
laepparne, hans aerliga bla oegon tarskymdes.

Jaska fortsatte.

-- Sa sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, sag mig der
uppifran. Jag trodde jag doedat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag soerjde. Jag soerjde. Jag soerjde mig galen. Pa skeppet tog de
mig foer att jag var stark. I ryssens land fick jag baera sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag soerjde henne.

Den unge mannen sag fullt pa sin far ... den ena taren efter den andra
for honom ned foer kinderna.

-- Den oesterbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit moerdad, utan att man funnit moerdaren, han visste inte att
moerdaren, det var jag! Hustrun soerjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en sa grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du nagot, som ondt var.

Han teg. Nya draengen tog ordet:

-- Mor taenkte, att far hade manadssjukan och var galen af den ... hon
soerjde sa laenge... Naer jag foeddes, tog hon plats... Sa va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf aer. Hon talade om hvad far var ... foerr
aen det skedde. Och sa varnade hon mig foer braenvin. Af braenvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!

-- Anna Katri, Anna Katri... -- Naer du blef tolf ar? --

-- Da tog mor plats hos gaestgifvarens, och sa...

-- Sa?

-- Fick hon en annan.

-- En annan?

-- Man. Ja, gaestgifvarn tog 'na. Det var foer min skull hon sa' ja. Och
sa dog hon, foersta aret.

Det blef en paus. Nadja slaetade med vaenliga haender den gamles har. Kajsa
blaste sakta pa de slocknande braenderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjoenk tyngre mot broestet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets moerknade plankor, som om han i dem soekte
foerklaring oefver lifvets oloesliga gator.

Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onoediga funderingar. Hon vaende sig till draengen och sade i sin
brutala ton:

-- Na, hur kom du hit, Samuli?

-- Jag var en tid herde hos gaestgifvarns, blef sa hallkarl, sa draeng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I foerra veckan sa for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Haer fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig "pa hand" strax. Jag har
stor loen nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derfoer kom jag hit genast.

-- Har du goda betyg, du?

-- Ja, jag aer en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, foer det foertjenar jag.

-- Saa, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

-- Tror du man super, da -- -- han sag langt pa den gamle, som lag som
om han sof -- da man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betaenksamt.

Nadja kastade pa hufvudet.

-- Ga och laegg sej, eftersom han aer sa ordentlig! Jag gar ut till garden
aennu ett tag. Der fins en kastgunga och jag aemnar ta' mig en slaeng med
de andra. Mor, du goer vael maten i ordning at det der dygdemoenstret...
Du, som ocksa aer en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslada, tog ett foerklaede och knoet det pa sig, kastade
en bla silkessjalett oefver hufvudet och gaf sig bradskande i vaeg.

Samuli sag langt efter henne, steg sa upp, nickade langsamt och med
melankoliskt allvar at saengen, der den gamle lag, tog sin hatt, boejde
pa hufvudet till Kajsa och foeljde sa efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utfoer trappan.

Hon sprang ned foer backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skaemtade
med draengar och pigor, fick hela flocken med sig och gick atfoeljd af sin
svit ned till gungan.

Samuli stod pa afstand och sag pa hur hon laet gungan ga omkring, foerd af
aen den ene, aen den andre af karlarne.

Foerst sent pa natten skildes man at. Nadja sprang hem. Han gick efter,
langsamt, pa nagot afstand.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15