Saemre folk by Daniel Sten
D >>
Daniel Sten >> Saemre folk
Pages:
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15
Om en stund gloemde de flesta af den lilla familjen hela scenen fran
bjoerkbacken, da de vid groetfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ gloemde den icke. En liten blek attaaring, hvars hjerta valdsamt
klappade af fruktan foer att foerlora sitt aelskade saellskap, sina egna
haenders verk, sin spellada, som af mor sa omildt kastats upp pa
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde na.
Men -- gudskelof, hon hade icke braent upp den, icke trampat ihjael den --
endast skiljt dem at, de goda vaennerna. Och han suckade vid groeten och
gloemde ej sin sorg foerr aen klockan 8 pa aftonen, da Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Droemoearne, der kanske foer honom hela himlen var full
af fioler.
* * * * *
Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle saettas i laera. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust foer nagot. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omoejligt. Pa Drumsoe fans ingen sadan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej rad till.
Saledes, till hoesten i laera. Under sommarn maste han hjelpa till med
allt moejligt.
Naer det led mot september, fick han en omgang nya grofva klaeder, sydda
af mamma sjelf. Stoeflarne voro nagot foer stora, de voro ett arf efter
far. "Man kunde binda fast dem vid smalbenet, sa sutto de nog pa",
foerklarade mor och tillade: -- Under de langa byxorna syns det foer
resten inte hurudana stoeflarne aero.
Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en praegtig
utstyrsel, tyckte Weli, vaerdig en prins. Och han laengtade naestan till
den dag, da han skulle fa alla de nya klaederna pa sig, ehuru han visste,
att han pa samma gang skulle lemna hemmet.
Mjoelnarn pa andra sidan oen, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
Foer maten. Det var inte sa illa foer en attaaring att kunna foertjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.
Det var sista qvaellen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
foermaningar att ej vara sa drumlig, sa tankloes, sa lat. Utan utmaerkt pa
allt vis. Den lille hoerde pa, men orden susade foerbi hans oeron som en
vind. Han taenkte pa annat. Han foerstod aennu icke afskedet. Da modren
slutat, bad hon honom goera knytet i ordning ... de nya klaederna haengde
pa bodvinden.
Barnet gick till boden, klaettrade uppfoer stegen och kroep in. Modren sag
efter honom. Han stoekade laenge der uppe. Bakom en lar full af obrukbart
skraep sag han nagonting, som foerefoell honom vaerdt hans uppmaerksamhet.
Han letade och fann slutligen under nagra braeden och trasiga moebler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han sa ofta hoert
modern tala om.
Hans hjerta klappade. Hans oegon stralade. Han torkade af dammet med
aermen, blaste bort en hop med sopor, som hade lagt sig pa den mellan
skrufvarne, och sag att alla straengarne voro i behall. Han proefvade
skrufvarne, spaende till, knaeppte pa straengarne, staemde.
Men hvar var straken? Han letade och letade. Med en hunds vaederkorn fann
han den aendtligen. Litet djupare ned, pa bodgolfvet under en hoeg gamla
tapeter.
Der fans en kista, pa hvilken en smal strimma af hoestsolen lyste i gult,
matt sken, en solstrale, men foerdunklad af bodluckans lilla
spindelvaefbehaengda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.
Foerst proefvade han den helt sakta och skyggt. Men gloemde sig sa
smaningom och satte i med mera styrka och fart. Det skraelde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skoen klang fran instrumentet och nagra
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakat och fantiserade, for ut pa sin inspirations haf med fulla segel.
Han droemde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som floeg fram i sin
slup foer morgonbris. Och hela verlden lag framfoer honom i klaraste
morgonljus.
Han var lycklig. Han kaende den friska hafsluften, sag en bla
sommarhimmel hvaelfva sig hoegt oefver honom. Bodvindens laga, svarta tak
var borta liksom vaeggarne, och hoesten hade foervandlats till var.
Sa hoell han pa en lang stund. Slutligen blef han troett och hoell upp.
Nervoest och bradskande sprang han ned fran sin kista, tog klaederna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde sa ett knyte och band om med ett tag.
Han kaende sig som en foerbrytare.
Hon stod utanfoer, modern, blek och foerstoerd. Hvad hade hon att goera? Det
aelskade barnet stod da ej att raedda. Han var da sa hemfallen at denna
last, att han kunde foer den bega aennu flera foerbrytelser. Stjaela. Doelja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske ocksa ljuga.
Han klef ater ned foer stegen, som ledde upp till bodvinden, slaengde
hurtigt knytet pa marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.
Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Sa af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.
-- Farvael, mor, nu gar jag.
-- Farvael, barn, haf Gud foer oegonen! Hvar har du knytet?
Weli rodnade. -- Der ligger det.
-- Der aer vael ingenting i nu, som vore baettre att ha haer hemma?
-- Nej, ingenting.
-- Du skulle kanske se efter foerst.
-- Nej, mor, der aer ingenting.
-- Ga da, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig sa manga ganger:
Fan tar
den vilse far.
Arbeta, hall dig ren, var aldrig lat, ty boerjar du med det en gang,
sa... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du far stryk af maestarn, foer det
aer vaelbekommet... Naesta soendag far du komma hem.
Weli gick. Knytet vaegde sa mycket. Det tycktes honom sa tungt, langt mer
aen nyss. Det var visst foer det onda samvetet.
Han graet vid vaegskilnaden; taenk om han skulle springa hem med fiolen,
bekaenna allt och fa foerlatelse?
Men nej, det var foer sent, solen boerjade redan sjunka.
Knytet vaegde foerfaerligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt troett.
Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och goemma den under en ihalig traedrot? Och
foera den till mor naesta soendag och fa foerlatelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kaera fiolen, det kostade pa! Skulle han
ej foersoeka aennu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den saledes.
Han oeppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I staellet tre stora
vedklabbar och tva sma papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smoergasar, praektiga, harda, svarta halbroedssmoergasar
med "bondost" pa.
Weli svaeljde med smoergasarne sin grat och sina bekymmer och fortsatte
vaegen med laettare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
laett. Vedklabbarne lago qvar i skogen.
Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof pa
sin halmkaerfve, Nadja i sin saeng. Kajsa hade lagt fiolen pa bordet, hon
lag med hufvudet derpa och graet bittert. Hon hade menat vael, men -- det
hade kostat henne mycket.
Det skulle nu goemmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en "latvarg" och som hoell pa att aefven foerderfva sonen.
Skulle begrafvas pa kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.
Ja! hon hade handlat raett ...... men, -- det kostade pa! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade sa vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och goemde det der... Nu spelar han ej mer
derpa, sa laenge hon finnes i lifvet.
* * * * *
Weli kom hem naesta soendag, men man talade icke om "den saken".
Soendagen derpa kom han icke och sa icke pa flere veckor. Hon hoerde dock
ofta nyheter ifran honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta foer sig. Mjoelnarhustrun i synnerhet var noejd, han skoette sa bra om
hennes dotter, den lilla femariga Maja.
Naer Kajsa hoerde detta, skakade hon pa hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej laera sig nagonting. Att vara barnpiga
at Maja -- det var egentligen icke det hon menat.
Nagon tid foerfloet. Gossen gick icke hem. Modern hoerde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgoera, men att han skoette sitt. "Sitt", det
var barnpigsarbetet.
En vacker loerdag kom sjelfva mjoelnarmor oefver till Torparbacken. Hon
hade aerende till herrgarden och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
pa hyllan, grytorna blaenkte, friskt doftande granris lag i foerstun.
Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och oefverst en stor groen sjal
bunden bak.
-- Goddag och haelsningar fran pojken.
-- Tack foer sist; hur aer det med barnet?
-- Det slarfvar allt af... Tackar som fragar.
Kaffet kom pa och blef faerdigt, och under det man njoet deraf, oeppnades
de bada qvinnornas hjertan pa vid gafvel.
-- Ser madam, -- beraettade mjoelnarmor, -- han har inte lust foer groft.
Han syr -- inte klaeder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
haestar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och sa spelar han fiol hela
qvaellen, sa fort de komma fran qvarnen.
Kajsa steg upp fran sin baenk. Hon vred sina haender.
-- Spelar ... spelar, hvar har han nu fatt fiol ifran? Har han stulit
fiolen? -- Madamen spaerrade upp oegonen.
-- Hvad tittar hon efter, hvad gar at henne? Fiolen aer fars, far har
laert pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor aen
'varan' sjelf kan. Det kan bli nagot af honom! Klockare -- om han far
laesa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe pa herrgarden och spelat foer herrskaperna. Och de beroemd'en, och
der var en spelmaestare fran sta'n och han beroemd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, sa...
-- Oj, oj, oj, att di alla ska' saetta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. Sa der foerderfva' di Rellu-Calle foer mig, foerr aen jag
var till foer att foersvara honom. Men jag har hoert talas om det. Naer han
spela' och sjoeng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, braenvin och
oel af det saemre folket, men da han arbeta', ville di inte veta af 'en.
Sa blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till pa koepet.
Far hans dog pa landsvaegen med hufvudet pa positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, naer han skulle fa det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha nagon som hoell af'en... Men
det aer musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi saemre
folk ska' vara till haer i verlden bara foer att roa dem! Till annat duga
vi inte...
-- Hvad pratar ni nu foer smoerja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hoerde ni inte, att jag sa', att han kunde laesa till klockare?
-- Laesa och laesa ... hvem laer honom att laesa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjaera. Hon tror kanske, madam, att jag aer
loenkroegerska eller nagot annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
laesa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat aen hvad jag far in med tvaett och skurning, och det gar
till maten och till klaedtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?
-- Jaha, har madam nagot emot den sysslan?
-- Jag tror hon haller mig foer narr, madam! Naest presten sa kommer
klockarn. Jag aer en gudfruktig menniska, skall jag saega henne, madam,
jag staeller inte till dans hos mig om soendagsqvaellarne, jag, och tal
inte nagot syndigt spelande haer i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att goera honom till en sadan der ... en sadan der ... musikant.
Kajsa snyftade. Mjoelnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade pa villovaegar, det hoerdes af hennes ord, men det var aenda
nagonting sant i allt detta. Han var egentligen en odaga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade saledes dessa froen i sig af farfar och
far. Froen till musikantvagabonderi. En musikant, han ma nu vara klaedd i
trasor och ga pa landsvaegarne eller i frack och spela foer kejsarns hof,
han aer dock blott en musikant... -- En sadan der -- det aer nagonting af
loesdrifvare, af pack med ett ord, i sadant folk. Mjoelnarmor ville ej ha
en son, som vore af "den sorten". Hennes man, naja, han var nog en
odaga, han ocksa, men -- han dugde aenda att foertjena pengar. Och det aer
alltid en foertjenst. Stackars Kajsa! hon var en praektig qvinna i alla
fall. Sa hon hoell stugan! Och skoette om fanen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis pa sin mors foermaga att styra om sitt och sina?
Efter dessa reflexioner steg mjoelnarmor upp och gick till spiseln. Der
blaste hon sjelf under trefoten, sa att elden flammade upp. Lyfte sa pa
kaffepannan och atervaende lugnt till baenken igen.
Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade aen en gang de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjoed sin gaest pa mera.
Man haelde uti af graedden i sadan maengd, att det gick oefver koppen och
till haelften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko fran faten i langa, soerplande drag.
Intet ord blef taladt.
Aendtligen var det undangjordt. Mjoelnarmor knoet den groena sjaelen taetare
om sig, neg och tackade foer vaelplaegningen. Naer hon stod faerdig vid
doerren med den vantbeklaedda handen pa doerrklinkan, sade hon:
-- Hon aer en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon aer
en riktigt bra menniska. Pojken aer oss till nytta, som han aer, foer han
passar sa bra till barnpiga at varasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far aer en slarfver, han med. Det aer aldrig nagot med
manfolk, ser hon. Jag kaenner inte en som aer en riktigt duglig menniska.
Foer endera sa aer di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med nagot,
och da supa di foer det... Hur det aer, sa super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt nagra yrken,
der di inte vagar vara oordentliga. Till ett sadant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl foer! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, naer jag far till Tabunoffs med mjoelsaeckarne. Kanhaenda
Tabunoff tar honom. Da far han sta i bod. Och laera sig ryskan. Di ha
kultabeller att raekna med. Och inget spelande blir der af. Soendagen
arbeta di ocksa, fast i smyg foerstas.
Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu stralade af foerhoppningar och glaedje. Hon nickade
foernoejdt och smagnolade, under det madamen gjorde sina glaensande
foerespeglingar. Det dagades foer dem alltsa. Och nagonting af detta var
det just hon ansag som "det lyckligaste!"
Mjoelnarmor fortfor aennu en stund. Kajsa hoerde pa. Slutligen gick hon ut
med sin gaest, foeljde laengs hela spangen, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvaegen till mjoelnarns udde gick. De pratade vaenskapligt
och skiljdes sedan, nigande bada tva, ehuru snoen stod dem upp pa benen.
Kajsa hade icke varit sa lycklig pa manga ar... Hon hoppades nu pa
framtiden. Hon visste, att mjoelnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle fa uppfostran, bli nagot ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!
Hon vaende hemat. Det var nu alldeles moerkt.
Stor-Jaska, som huggit ved i skogen naera invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen pa saengkanten. De stora runda oegonen rullade
meningsloest och vildt omkring i rummet.
Naer han sag Kajsa, foermildrades blicken och han laet hufvudet sjunka ned
pa broestet. Hon tog yxan ifran honom och foerde honom till bordet, gaf
honom groet och kaffe och skakade, under det han at och drack, pa garden
ut pelsen, som han brukade ligga pa uppe vid spiselloftet.
Sa ordnade hon hans baedd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jaetten snarkade uppe i sin saeng, diskarne stodo pa hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.
Hon tog fram testamentet och beredde sig att laesa....
Da knackade det haeftigt pa foenstret.
Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
nagon som i foerbifarten ville skraemma henne? Hon oeppnade icke.
Det knackade aennu en gang, aennu haeftigare. En allvarsam roest ropade,
att hon skulle oeppna.
Hon floeg upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit sa lycklig och foerhoppningsfull!
De stodo der fyra stycken och hade nagonting moerkt emellan sig, som en
af dem bar pa axeln. Nagon doed? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Doed?
Nej, icke doed. Mjoelnardraengen foerklarade helt lugnt huru allt gatt till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skoett honom hos
mjoelnarens, men han graet och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara pa middag i dag pa herrgarden hos
ingenioerens.
Kajsa tog det langa, tunga barnet, bar det pa armarne och foerde det i
saeng. Armarne haengde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blatt,
fruset, en strimma af blod klibbade fast haret i pannan.
-- Hvar har han fallit, aer det i pannan som han slagit sig? -- fragade
hon.
-- Ah nej vars --, svarade draengen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne foer att dra henne undan. Och med det
samma han slaengde flickan ned och fraelsade henne, fick han sjelf ett
slag, foerst i foerbifarten ett som inte var hardt, men traeffade i
pannan. Men si, sa kom den andra vingen, och den knaeppte till med en sa
jaeklig fart i axeln, sa armen allt var naera pa att lossna fran kroppen
pa'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och naer vi skulle
baera in'en, ville han hit, och nu ae' vi haer.
Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och saende Anders till
herrgarden efter doktorn. Sjelf tvaettade hon saret, baddade hufvudet,
drog af stoeflarne, men vagade ej roera vid kroppen. Den lille qved sa
erbarmligt, sa fort man roerde vid honom.
Hon hade hittills alltid varit sa kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit oem. Men nu brast isen.
Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
staelde allt sa godt hon kunde. Rena lakan och oerngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.
Vaegledd i den moerka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter laset och kom in. Han var moerkroed efter
middagsvinerna, trumpen oefver att noedgas ga i moerker och snoe ut till
denna koja, hvars yttre alltid foerefallit honom sa obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig oefverrocken.
-- Haer!
Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon taende ett pertbloss
och gick naermare.
Laekarn sag vid foersta oegonkastet hvarom fragan var. Han slaengde bort
hatt och oefverrock och miste vinfaergen. -- Bort med klaederna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig sa fort hon kan.
Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
valdsamt, graet, men utan ord.
-- Ja, det der goer ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp aermarne och axelstyckena, men fort.
Den lille spaerrade upp oegonen och sag foerskraeckt pa laekarn. Hans bleka
laeppar darrade, och de bla oegonen tycktes be om foerbarmande.
-- Foerstoer inte min rock, var sa snaell, det aer den nya, ser snaelle
doktorn! -- bad han -- klipp inte soender nya rocken, mor hade sa mycket
besvaer att fa den faerdig.
Det var Welis foersta ord, och de uttalades med ett sa roerande uttryck,
att doktorn maste smale. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke foer stycke. Blodet var fasttorkadt i klaederna,
endast med stor moeda lyckades det dem att fa saret rent.
Emellertid saendes bud till herrgarden. Doktorn hade skrifvit pa en lapp
nagonting som gjorde dem der uppe stort besvaer. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.
Der blef konsultation. Doktorn ansag baest att redan i afton goera
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation maste
ske. Armen var foerlorad ... barnet skulle kunna raeddas, men endast om
man genast tog bort armen.
Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen foerskraeckelse, ingen
scen. Inga tarar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli foerstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man foeretog med honom. Nagot af faderns
stilla resignation lag utbredt oefver hans vaesen.
Man var i ordning med instrument, fat, klutar och foerband. Kajsa skulle
halla i den lille. Hon lutade sig oefver honom och hviskade stilla i hans
oera:
-- Barn, vi tva ska' sakta be Gud, att han hjelper i var stora noed.
-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det haer aer Guds
straff foer att jag spelade?
Modern fick en stor tar i hvardera oegat. Den rann ned pa hans panna,
braennande het. Hon hade intet svar. Men med kaerleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den straefva handen -- den kunde aenda smeka ljuft. Om en
halftimme var det oefverstandet. Stor-Jaska satt pa golfvet och vaggade
sitt hufvud i haenderna. Lilla Nadja hade, sittande i saengen, trumpen och
troett, gratit sig till soemns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 pa morgonen skulle han komma igen och ge nytt
foerband -- och nya droppar.
Barnet lag alldeles stilla, men hade feber. En gloed brann pa kinder och
laeppar. Modern fuktade dem sa ofta hon kunde.
Nu var det intet vidare. Nu vagade hon aendtligen fram med det. Med sin
kaerlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste taecket, graet, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred haenderna i foertviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarfoer?
Mot morgonen vaknade han. Ett leende for oefver hans ansigte, da han sag
sin mors omsorger omkring honom, sag i hennes oemma, sorgsna, tarade
oegon, hur hon led.
-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag aer baettre nu. Jag skall inte
goera dig ondt mer. Nu aer _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.
Kajsa graet hoegt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, pa knaena, kysste
ater snyftande hans bleka hand, som lag pa taecket.
Morgonskymningen vek foer en gul solstrale, som matt broet in genom
foenstret och belyste scenen.
-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det aer slut nu. Allt aer slut. Och
presten saeger, att Gud aer med oss, saemre folk. _Jag_ tror det inte.
-- Jo, mor, -- foerklarade barnet, -- jo, Gud aer med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag far laesa. Jag kan bli klockare, foer jag
har ju roesten qvar. Eller ocksa kan jag bli prest. Det skall du fa se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hoeg herre, jag vet det. Du far
aldrig grata mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
aelskar? Nog vet jag att Gud aelskar mig, foer -- det gjorde sa ondt, sa.
Han vet nog hvad han goer. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han grater efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det aer visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hoer hur de sjunga, se! de flyga oefver ragakern! Far jag ga
ut, mor?
Sa yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att grata. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det vaersta. Hon beredde sig att se honom doe.
Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin at det bloedande modershjertat. Men
-- det behoefdes icke. De kunna baera allting, dessa "saemre folk". De aero
af "den sorten".
Andra dagen var hon uppe pa herrgarden foer att hjelpa till med
stortvaetten. Man maste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...
Weli dog icke. Atminstone icke riktigt. Han halflefde i sin saeng aenda
tills sommarvinden, som traengde in genom den oeppnade stugudoerren, foerde
in till hans baedd nagra lifgifvande flaektar.
Till midsommar steg han upp och fick sa langsamt igen krafterna. "Den
nya rocken" var ihoplappad, aermen fastsydd bade upptill och nedtill. Den
haengde slaknad, denna arm, tom och slankig.
Hans historia aer kort eller lang, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han foerfoell aldrig till last, han var endast hvad
man kallar "en loesdrifvare". Man ser honom pa gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thoeloe. Han baer pa sina axlar en lada med
cigarrer. Naer "ryska musiken" spelar pa nagot af dessa staellen, da star
han foersjunken i droemmar och lyssnar. Oegonlocken aero halft slutna,
blicken irrar utan mal i rymden. Hans fina naesa ser naestan genomskinlig
ut, hans kinder, med gra skiftningar i det blekroeda, aero insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, naer det aer nagon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som pa nervoesa konstitutioner
verka sa illa...
Men Weli har aldrig haft nagra nerver. Han har nagonting annat i
staellet, nagonting som ofta koer upp salta tarar i hans Oegon, tarar dem
han ej sjelf foerstar.
Allt aer som det skall vara. Han har ingenting fatt laera. Men -- han
foertjenar sa mycket med sin handel, att han kan aeta sig maett, minst en
gang i veckan. Och han kan klaeda sig, modern hjelper till. Han aer inte
smutsig och han aer ej musikant. Hvad Kajsa fruktade vaerst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af "den sorten". Han skulle ej som
farfar frysa ihjael pa en landsvaeg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far doe af snygghet. Han skulle aenda sitt lif pa en klinik, till gagn foer
vetenskapen. Han hade kommit langt, han. Och hade aenda ej fylt sitt
tjugonde ar.
Pages:
1 |
2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15