Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

Den lille bodde egentligen pa torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qvaell hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till garden foer att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gang ned ifran berget, genom aengen och
till roeda stugan. Kajsa gick foerut, rodnande och saell, Sergej efter. De
trampade i det hoega graeset, som stod dem aenda till midjan, foeljde stigen
ned till diket, der detta var sa tort, att det kunde begagnas som
gangstig, och gingo som i ett groent hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och stralade, foglar sjoengo, fiskmasarne slogo
nere i viken. Allt var rosenroedt, roedt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra ar. Men hon hade
hittills gloemt, att hon aennu var ung. Han, ryssen, han var ocksa ung.
Hon hade gloemt, att det oefverhufvud taget fans ungdom i lifvet aennu. En
maerkvaerdig sympati foer denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var nagonting alldeles nytt. Hon hade foerut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas boerdor, hade kaempat och lidit
sa mycket. Han kom, med samma tendenser, kaempande samma slafkamp, men
med laetthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon foersoekt
goera, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra maen foerefoello henne i jemfoerelse med honom sa raa, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom fran en annan planet aen de andra, och han
talade ej ens samma sprak.

Hon visste ej hvad han sade, men foerstod honom aenda sa vael. Hon foerstod
ej orden, men tonen, roesten, blickarne. Hon trodde, att han aelskade
henne, hon taenkte det icke, utan anade, kaende det.

Denna qvaellen isynnerhet. Han tog pa lek ur kammen, som sammanhoell
hennes flaetor, de foello ned pa ryggen. Han kysste det ljusa haret och
virade flaetorna kring sin hals. Hon smaelde honom skaemtsamt pa kinden och
sprang foerut. Han efter. Han snafvade i graeset, steg upp, snafvade igen
och lag der pa knae och bad. Med knaeppta haender boenfoell han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- taenkte Kajsa och rodnade sa vackert, -- han friar, jag
skall fraga ingenioerens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vaegen. Kajsa log at sin beundrare.
Hemma hoette hon at honom med naefven, tog godnatt, oaktadt hans
foerestaellningar och staengde doerren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du fa veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han sag generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Sa boerjade kurtisen om igen. Nu ville han bestaemdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom aennu en gang emellan som tolk. Sergej ville "foerlofva
sig". "Endera giftas eller ingenting alls", foerklarade Kajsa.

Tre dagars stillestand. Tva dagars skaermytsling. Mulet vaeder, regn, aska
i luften.

Pa den sjette dagen klarnade himlen. Pa den sjunde sken solen. Sergej
aelskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes oegon, hjertelagan.
Hon var i sjelfva verket redan oefvervunnen.

Foer tredje gangen gingo de in till herrskapet, bada tva, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen foermanade, paminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog maste atervaenda, Sergej foersaekrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas daliga affaersstaellning, om
pojken som fans till och maste klaedas och foedas, om de barn som skulle
komma med tiden.

Sergej skakade betaenksamt pa hufvudet; han hoell pa att ge sig, men da
han sag pa Kajsas roeda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... sa fort som moejligt, ju
foerr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de bada. I ryska kyrkan pa Sveaborg, och sa hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nograeknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestaemda asigter om raett och oraett. Icke ens kaerleken gjorde henne
vacklande.

Som gifta bodde de lika som foerr. Kajsa inne med barnen, han i koeket. Pa
hoesten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa maste
stanna en tid i sitt rum pa Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han lag i fem veckor. Skarlakansfeber foerst, sa foeljderna. Hon vakade
natt och dag.

Det blef hoest. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
pa soendagarne, han rodde med Fiskar-Annas bat och for hem pa morgonen, i
moerker och blast, klockan 5 eller 6. Sa fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle da blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hoesten kom tidigt, kom med frost och koeld. Drumsoe besoektes den tiden
af inga angbatar. Isen lade sig. Den var foer svag att baera gaende, foer
stark att forceras med bat. Sa broet stormen upp den om naetterna, men
blef pa morgonsidan oefvermannad af tio graders kyla. Isen slog vagorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Sa fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund nagra dagar foere jul kom Sergej
ut, gaende. Han var nedstaemd, frusen och vid daligt lynne. Kajsa kunde
aennu icke foelja honom till staden, barnet var aennu foer sjukt foer att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade oegonbryn och lifliga gester.
Hon foerstod ingenting. Men hon var ledsen, hon ocksa, han hade pa laenge
icke gifvit henne nagra penningar -- och hade foer resten alls icke brytt
sig om henne sedan de foersta veckorna. Hon foerebradde honom hans kaerleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han foerklarade -- pa sitt
sprak --- hvad som hindrat honom att komma.

De foerstodo hvarandra icke. Hon kaende det nu foer foersta gangen. Och hon
vred sina haender och utropade gang pa gang, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle atminstone ha gifvit henne nagonting att lefva
af.

Det var emot baettre vetande hon talade om denne sin beundrares
foeretraeden. Vael visste hon, att Jaska satt inspaerrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som naera nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade aennu, och man var beredd att
snart nog foera honom till Lappvikens Darhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste maennen. Men Kajsa visste icke i sin foerbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derfoer med talet om Jaska.

Sergej foerstod. Han behoefde i allmaenhet icke mycket foer att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstaemning i dag
ej heller behoefde mycket, innan den brusade upp i full laga.

Kajsa fick foer foersta gangen i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig maett
pa henne, patog han sin langa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, foeljd af hennes grat, hennes jaemmer och hennes haeftiga,
onda ord.

Hon var bragt ur jaemnvigten, det goda, glaedtiga lynnet talde icke
foerolaempningen. Hon gloemde sig och rusade, utom sig af foerbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blanader, snyftade, skrek och
beklagade sig oefver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig talt Kajsa. Hon var dem
oefverlaegsen i mycket och visade det. De hade alltid kaent sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina maen, ofta agade raett handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utoefvade oefver maennen. Hennes sinne
foer andlig och lekamlig renlighet hade aldrig staemt oefver ens med deras
smak foer ra sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla pa samma punkt, hon hade sjunkit aenda till deras niva, nu
kunde man aendtligen taga bladet fran munnen och sjunga ut.

-- Det aer raett att du fatt dig foer din hoegfaerd! -- sade en och vaende
henne ryggen.

-- Det goer dig godt! hvad hade du med ryssen att goera? -- sade den
andra.

Och den tredje drog upp aermarne pa sin stoppade kofta, ref upp den i
broestet och visade de blanader hon aennu hade qvar efter mannens sista
smekningar.

-- Du pjakar dig foer den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, sa fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
loerdagen. Aldrig! Derfoer kan jag vael inte svaelta. Jag later honom supa
sa mycket han orkar. Naer han aer sa full, att han inte kan ga, sa baer de
hem honom och laegga honom der! Da vet jag, att han alltid har qvar nagra
mark aennu. Dem tar jag, och dem lefva vi pa under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men far intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derfoer regerar han sa vildt. Jag slar tillbaka! Och han aen
vaerre! En gang kladde jag honom med oeskaret, sa han fick blatt oega. Men
den dagen gaf han mig igen, sa barnungen dog, foerraen den kom till
lifvet.

Kajsa hade aldrig hoert dessa foertroenden foerr. Hon boerjade frysa, hennes
tinningar bultade, hon maste stoedja sig mot spiseljernet.

-- Men sa kom ingenioeren emellan. Jaako fick en predikan der uppe, da
jag lag haer och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men naer jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slass vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- infoell en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skaemt vexlades, det gick helt oeppet foer barnen,
som lago och lekte eller sprungo pa golfvet. En af gossarne stod med
rynkade oegonbryn och lyssnade. Kajsa hoerde, hur han under moderns tal
halfhoegt mumlade:

-- Ja, vaenta bara, naer jag blir stor, skall jag bulta ihjael pappa, och
jag skall supa sa jag blir rigtigt stark, och da skall jag ta en dugtig
sten och sla i hjael honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som vaerst, smoeg Kajsa sig ut och in till
sitt igen.

Barnet lag i slummer. Modern boejde sig oefver det. Det lag der, icke mer
sa blekt som foerut, icke i orolig, qvidande soemn, det sof lugnt, och
kindernas faerg hade af soemnen blifvit purpurroed.

Kajsa satte sig vid baedden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga oefver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, loenen var ma haenda innestaende. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett koek i staden -- kanske koept bohag och kaerl dertill. Hvad visste
hon, hon foerstod honom ju icke!

Angern kom med blygseln. Kanske froes han nyss, da han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik vaelling att vaerma sig med! Han hade kommit
oefver den svaga isen, vagat sitt lif foer hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes oefver sig sjelf.

Hon gloemde slagen och skymforden och mindes blott sin egen oraett.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles moerkt. Man hoerde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han aer saekert redan i
staden --, taenkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker sa
fort upp den aennu tunna isen.

Hon gick till det lilla foenstret och sag ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var moerkt.

Hon oeppnade doerren och gick ut pa vaegen. Lika ogenomtraengligt. Det var
blidare aen nyss, ett taett duggregn floet ned, det stormade, man hoerde
braenningarne der nere vid Langviken, de koerde haeftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och foello sa ater skummande ned. Det laet som rop
af masar, det danade i traeden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de oeppna foenstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjoet oefverallt der vinden fick ett motstand.
Nedifran stranden tyckte hon sig hoera hur isstyckena med dan slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det laet som en kamp
mellan osynliga, vaeldiga makter. Sjalen svepte hon taetare omkring sig,
men stod aenda stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det staelle pa vaegen
ifran oen och till staden, som ansags farligast, detta staelle hade han ju
passerat allra foerst, saledes foer mer aen en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Mahaenda gick han upp der, eller kanske
foerst vid Graesviken. Hur som helst, han _maste_ nu vara i skydd. Gud
kunde vael aenda icke straffa sa grymt. Han _kan_ icke vilja goera
menniskor sa olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa pa saengen och graet.

Fram pa natten vaeckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara moerka oegon laeste hon troest, och
morgonen fann henne nagorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af foerst flere dygn efterat. Det froes pa, da det blef
lugnt. Isen vaexte till foer hvarje dag. Man akte snart fran Drumsoe till
staden.

Kajsa for med mjoelkbudet, hon skulle aendtligen besoeka den efterlaengtade.

Det gick sa laett, denna vandring utat tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vaenlig! Foerst skulle
hon saega: "foerlat!" Sa -- ja, hon visste sa vael, hur hon skulle ta
honom. Det behoefdes inga resonnemanger, han skulle se att hon angrade
sig. Och de skulle bli sa lyckliga. Nu foerst rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
braennande kinder sprang hon upp dit, karlarne pa garden sago skrattande
efter henne.

Skrifvarne foerstodo henne delvis. De sago medlidsamt pa hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, foersvunnen sedan den dagen han tagit
permission foer att ga ut till Drumsoe och helsa pa hustrun. Utstruken ur
rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne boeckerna, dem hon icke heller
foerstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hoerde icke pa dem. Kapten Daschkoff bodde i naerheten. Dit sprang hon
andloes, foertviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han aer doed, doed den
stormiga qvaellen ute pa isen! -- sa ropade kaptenskan emot henne.

Frun laet koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt sag hon framfoer sig, vaggade med hufvudet, sloet sedan oegonen
och knaeppte ihop haenderna.

Den dagen gick, och veckan, och manaden. Vinterns snoe smalt aendtligen.

Pa varen aterfans liket pa soedra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnaesduken med St. Alexander Newskys bild
i gult pa roedt faelt hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom pa halsen, maladt pa det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske aennu en bild. Hennes.

Till midsommar foeddes Sergejs dotter Nadja i stugan pa Torparbacken.
Unga froeken fran herrgarden stod fadder. Kajsa taenkte pa den svara
decembernatten, da stormen spraengde isen. Det var idel svaghet att nu
taenka pa en vinter som varit. Hon froes, och det aennu i juni, da trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af froeken. Men hon blef aenda ej botad.
Hon froes lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej baettre.
Slutligen, efter flere ars foerlopp kom tiden och laekte hjertesaret.

Hennes ungdom var foerbi. Hennes lilla roman utspelad.

SONEN.

Na, han, pojken, vaexte och blef stoerre. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till nagon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smaert och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgra oegonen, hvar hade han fatt dem
ifran? De voro melankoliska i blicken, tittade fragande omkring och sago
svaermiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
pa sista tiden, da han langsamt kaempade med doeden, som oefverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.

"Konstiga oegon" var allmaenna omdoemet, naer nagon af torpargummorna i
foerbigaende rakade se at barnet. Formen var dem sa fraemmande och
uttrycket aennu mer. Det fans nagra af kaeringarna, som pastodo, att han
var en "tattarunge..." De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom fran
Rigatrakten med en guitarr, var sangare och hade langt vackert
apostlahar, svart och vagigt.

Lilla Nadja deremot sag ut som en aekta, ofoerfalskad torparbacksunge.
Det var endast oegonen och det roedbruna, tjocka haret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, naesa och mun. Foer resten en liten
bondsk unge, en vanlig "grinvarg", skrikig, bredmunt, glosoegd och
klafingrig.

Kajsa tvaettade, stroek och sydde groft. Pa loerdagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tval, stryklod, nal och skurviska.

De sma fingo skoeta sig sjelfva. Hon hann icke. Maste ju "uppehalla
lifhanken" med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
bjoerkbacken naermast husen, der vallgrafvarne fran 1854 samt taeltgroparne
aennu paminte om den tid, da Drumsoe var laegerplats foer en stoerre styrka
rysk militaer, hvilken sa godt den kunde soekte goemma sig undan
engelsmaennens kulor bakom batterier samt i kaellare, grottor, grafvar och
gropar.

De sma trifdes sa godt i foerdjupningarne, der fordom taelten statt. De
lekte med skaerfvor af granater eller bomber, som de hittat naermare
stranden, graefde gropar i sanden, funno fragment af svaerd eller gevaer,
af kaskar eller gamla vaerdeloesa bleck- och jernkaerl, som militaeren
begagnat. Aen jublade Nadja i sina lekar, aen skrek hon, oefverdrifven i
sorg och glaedje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och oem, det var
alltjemt hon, som fick raett. Alla hennes roerelser voro haeftiga och buro
en praegel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var sa
foerstandigt, sa lugnt, oefverlaegset och bradmoget, att det pa betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.

Det var som om han redan vid sju aer foerstatt lifvets allvar. Systern sag
ut som om hon icke ens vid trettio ar skulle komma att foersta eller
vilja foersta det.

Det var en soendagsmorgon i boerjan af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var naestan lika ren som foerr, ehuru det nu var svarare att halla
den snygg. Der inne bodde sa manga. Hon och barnen pa ena sidan, pa den
andra gamle Stor-Jaska, numera foerstandsinvalid, utslaeppt fran darhuset
pa grund af obotlighet, oskadlighet och -- medelloeshet.

Han soep ej mer och var saledes fullkomligt ofarlig. Hans kraft var ocksa
borta till en del, han arbetade ej mer pa tegelbruket, utan anvaendes
till utarbete pa akrar och aengar. Men stundom kom det oefver honom ett
gratanfall, och vid dessa tillfaellen kunde intet foerma honom att lemna
stugan. Han satt da pa saengen med haenderna foer oegonen. Anfallen raeckte
ett dygn eller sa omkring. Sedan var han ater flyttbar. Hans oegon
stirrade uttrycksloest framat, han suckade och teg samt laet Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete sag upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes roest blindt, liksom
en hund sin egares. Sju ar, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftloes, vansinnet hade oefvergatt i fanighet och apati, han skulle gatt
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon foedde och klaedde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmanaderna foertjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter foer honom, men -- hon hade nu
engang adopterat denne oefvergifne.

I dag skulle Kajsa ut foer att andas en smula luft i skogen; hon hade
laest hoegt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hoert pa, fran den
plats der han satt med haenderna hopknaeppta och den kolossala
oefverkroppen slappt framatlutad. De voro troetta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var saellan hon hade tid med dem nu.

Hon gick foerut i svarta soendagsklaedningen, den samma hon bar pa mannens
begrafning. Hon gick langsamt och med blicken faest vid marken.
Stor-Jaska foeljde efter. Han foeljde henne tankloest i haelarne, andaektigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gaerdet och naermade sig bjoerkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i nagon af taeltgroparne ... hvem kunde
det vara?

Kajsa gick naermare. Hon smoeg sig fram sa sakta hon kunde. Hon steg upp
pa kanten af en af vallarne och stannade der. Pa bottnen af gropen sutto
barnen, hennes bada barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
haelften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vaend
at systern och musicerade.

Barnet maerkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med oegonen
droemmande faesta pa traeden der uppe spelade han ett maerkvaerdigt
instrument, hvars ton stod i intet foerhallande till dess utseende. Aen
laet det som en dalig fiol, aen som en guitarr, aen hade det nagot af en
kanteles metallton.

Sorgsen och foerbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingenioerens gamla aflagda cigarrlada, hon kaende vael igen det betsade,
aflanga och hoplappade mahognyskraellet, som han sagt vara ifran hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne sma hal och spaent
deroefver en hop vaxadt segelgarn till straengar. Straken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. Aen gned han med straken pa straengarne, och aen knaeppte han pa dem
med fingrarne. Naer ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohoerbart, hjelpte han till med roesten, en vek, skoen sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han foeredrog. Nagra strofer ur den
populaera Normaduetten. Sa svek honom minnet. Da gaf hans fantasi honom
ett lyckligt stoed och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men pa ett nytt, originelt och foega italienskt
saett, som mer paminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, aen det liknade nagonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju laengre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har laert dig det der
handtverket! Du har det i dig fran farfar din, kan jag tro, han var en
sadan der! Vet du hvad, det aer det som mest foertretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen pa dig! Sade jag dig inte, naer de voro
haer, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro foer slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro vaerre aen tjufvar! Sadana der spelmaen!
Odugliga latvargar! Smutsiga odagor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig ocksa!

Weli tittade upp fran sin grop. Modern stod der sa statlig, vreden hade
faergat hennes kinder roeda.

-- Hvarfoer, mamma, hvarfoer far jag inte spela? Det aer ju sa vackert!

Kajsa rodnade aennu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond laengre aen
ett oegonblick.

-- Hvarfoer, jo, -- derfoer att det aer vackert, sadan der vackerhet som
foerderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han ocksa. Derfoer blef det aldrig nagonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han laesa. Bara sitta och
gnida pa ett gammalt fiolskraelle, som han aerft af far sin, det kraeket...

Weli blef med ens uppmaerksam. Ett skimmer for oefver hela hans ansigte.

-- En rigtig fiol, mor! Far jag se den, bara en enda liten gang? -- bad
han.

-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle sa laenge ha hallit den goemd
bara foer att du nu skulle fa den? Ahnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den fran far foer att fa honom till menniska, men -- det blef han
inte aenda. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick tarar i
oegonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa vael ihop. Kom hit, Weli, grat inte!
Torka naesan. Du aer en snaell pojke, men blif inte af den sorten, hoer du!
Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kaerleksfullt
till sitt hjerta, goemde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp graten, som redan stod honom i halsen.

-- Gif hit fiolen.

-- Mor! det aer, det aer ... det aer min kaeresta.

Kajsa smalog... Kanske paminde hon sig, naer hon sjelf en gang hade en
kaeresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon foerstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att roeras.

Hon veknade vid asynen af barnet, men efter nagra oegonblicks stum tvekan
straeckte hon anyo ut handen och sade:

-- Gif hit fiolskraellet, jag tal inte att du spelar pa det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och raeckte modern sin
"kaeresta".

Hon tog den braeckliga ladan i sina haender och betraktade den med haelften
vemod och haelften foertrytelse. Sedan goemde hon den under sjalen.

-- Kaeresta, -- mumlade hon, -- kaeresta! Hvarifran far han alla sina ord?
Se sa, Nadja, lat bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
sa ga vi hem, det aer middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta pa Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och laet den stackars fanige jaetten springa hemat pa
fyra foetter. Hon satt sjelf pa hans rygg och "koerde". Det var hennes
favoritnoeje, och han laet henne hallas,

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15