A \ B \ C \ D \ E \ F \ G \ H \ I \ J \ K \ L \ M \ N \ O \ P \ R \ S \ T \ U \ V \ W \Z

Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk




-- Neej. -- Det var liksom Fina hade smittats af kokerskans ovillighet
att svara pa fragor.

-- Har hon kanske moerdat? -- Svaegerskan ryste till. -- Det var verkligen
nagot hemskt i hennes bruna oegon och roedaktiga har.

-- Nej du, aldrig -- direkte.

-- Nu foerstar jag inte, Fina. Hon, den der, hon har vael aldrig i verlden
varit laettsinnig.

-- Ah jo, -- det aer just det.

Lilla svaegerskan oeppnade sina alltid haepna oegon aennu mer.

-- Det aer vael inte moejligt, hon, som ser sa straeng ut. Och ful se'n.

-- Hon var inte ful foer tio, tolf ar se'n, da hon aennu hade sin hvita
hy.

-- Sa loejligt, hvem kunde ha smak foer en sadan roedharig fuling! Och hon
har ju aerr i ansigtet, icke sant?

-- Jag vet inte, jag har aldrig fatt se henne riktigt noga. Du vet, att
jag aer sa naersynt. Hon visar sig ocksa ogerna.

-- Har hon inte rymt?

-- Inte pa min tid, se'n hon kom under "farmor". Hon uppfostrades foerst
under fyra ar i tvaettstugan. Hon laer ha varit farmors hardaste noet. Men
knaeckt blef hon, och nu aer hon saeker.

-- Om jag bara visste hur nagon kunde ha smak att foerfoera _henne_.

-- Ah, foerfoera, det gjorde hon sjelf, soeta du! Du skulle bara veta! Ah,
du skulle bara veta. -- Fina tog lilla svaegerskan varsamt om hakan och
sag medlidsamt ned pa hennes oskyldiga ansigte med dess hjelploesa min.

-- Och sa talte du om kaerestan, en inspektor, hvad vill det saega? Har
den der gamla menniskan aennu en kaeresta och en inspektor till pa koepet?

Finas ansigte fick ett uttryck af allvar och hennes roest klingade litet
ovanlig, da hon sade:

-- Den der maerkvaerdiga nu snart trettioattaariga qvinnan har fatt erfara
mera trohet och kaerlek haer i verlden aen de flesta skoena och begafvade
damer. En praektig och duktig karl har i omkring tjugo ars tid hallit af
henne, hvad saeger du om det? Och under den tiden har hon varit amma ett
par ganger, varit aktris pa skojteatrar, dansat pa kafechantanger, och
jag tror haft polisuppsigt oefver sig ocksa i nagra ar. Na, jag vet inte
... ingen kaenner till det sa noga. Foer tolf, tretton ar se'n, i min
foersta ungdom, hoerde jag lite talas om henne. Men hon var sa otaeck da,
usch -- lat oss inte taenka pa det. Jag blir ond pa verlden och pa de
otaecka qvinnfolken, bara jag rakar taenka ditat, och det passar inte min
nuvarande staellning. Inte heller mina filantropiska
qvinnoemancipationsstraefvanden, nej! Maja aer nog bra, hon nu!

-- Och hennes inspektor?

-- Han kommer hvarenda loerdagseftermiddag kl 1/2 5. Sa sitta de i koeket,
och han laeser hoegt.

-- Ah, hvad da, du?

-- Historia och geografi. Allt moejligt. Ocksa resebeskrifningar.

-- Aldrig Guds ord?

-- Nej, hon tycks ha nagon inrotad foerdom mot predikningar. Pa sista
tiden ha vi dock ertappat henne med ett nytt testamente under
hufvudgaerden... Jag vet inte hvad det betyder.

-- Och hvarfoer gifta de sig inte, ha de inte rad?

-- Det aer gatan! Han vill visst inte aennu. Och inte vill hon ta' tjenst,
fast manga fina hus ha latit hoera efter, om hon aer ledig. Nej, han vill
inte, och hon -- hon vaentar vael.

-- Na, vill _han_ da verkligen, vet man det?

-- Direktrisen laer ha talat med honom i julas. Han laer da ha' sagt, att
om hon nu, "det sista proefvoaret", foerhoell sig lika bra som de fem, sex
foeregaende, sa skulle han ta henne hem till sommaren. Sa troligen mista
vi henne till midsommar. Det blir riktigt ledsamt.

-- Sa maerkvaerdigt allt det der! Aer det nu ingenting aktrisaktigt mer
qvar hos henne se'n den tiden hon var pa kafe?

-- Ingen gar nu sa enkelt klaedd som hon. Ingen har sa slaeta kjortlar och
ingen har sa vid, ful kofta som hon. Hon har fullkomligt atergatt till
sitt eget stands saett att vara, i seder och klaededraegt. Det fick
"farmor" henne till. Troligen inverkade kaerestan ocksa. Ja, kom nu in
till mig, det aer fuktigt att promenera sa laenge haer i vinterluften. De
andra aero laengese'n hos mamma.

Fina gick in till sig, tog pa sig hatt och kappa och kom ut igen. Lilla
svaegerskan stod under ett af gardens nu loefloesa traed och blickade
svaermiskt mot koeksfoenstret, der foeremalet foer sa trogen kaerlek aennu stod
vid sina kaffekoppar. I porten syntes en boejd medelalders man, hvars
ljusgula har haengde langt ned i nacken. Han bar ett par boecker under
armen och styrde sina fasta och trygga steg langsamt mot koekstrappan.
Han blottade hufvudet, da han sag Nadja i foenstret, tog de laga
trappstegen i ett, knackade ljudligt pa och steg in. Doerren sloet sig
efter honom, och der inne i det varma lilla koeket taendes lampan.

Copyright (c) 2007. bestextbooks.com. All rights reserved.

Various - "Humorous Masterpieces from American Literature"

Ellice Hopkins - "The Power of Womanhood, or Mothers and Sons"

Kempster Miller - "Cyclopedia of Telephony & Telegraphy Vol. 1"

Thomas Clarkson - "A Portraiture of Quakerism, Volume II (of 3)"

Obituary: Donald Westlake
Articles published by guardian.co.uk Books

Theatre review: Three Women / Jermyn Street, London
Obituary: Prolific crime novelist, Oscar-nominated screenwriter and man of many pseudonyms

Obama to feature in Marvel comic

We do not know the women's names, but their voices are quite distinct. All are pregnant. But while the first woman awaits the birth of her baby with a moon-like serenity, the other two are not so lucky. One, whose previous pregnancies have failed to go to term, is experiencing a heartbreaking late miscarriage; the other is a young student whose accidental pregnancy will end in her child being put up for adoption.

Sylvia Plath's only play was never intended for the stage, being broadcast instead on BBC radio in August 1962. Less than six months later, Plath killed herself, but not before the burst of astonishing creative energy that produced her extraordinary, terrifying Ariel poems.

Anyone who knows Plath's poetry will see the connection between Three Women and Plath's subsequent poems, particularly in the way she talks about the agony of childbirth, the rush of love for this tiny alien being, and both the wonder and wounded rawness of motherhood. It is a beautiful piece, full of startling imagery that draws you in through the sheer intensity of its femaleness, and because it so precisely articulates the emotions that are often thought but seldom voiced by women - certainly not in the early 1960s - about men, motherhood and our relationship to our bodies.

It's been 20 years since there has been an attempt at a professional stage version and - in a theatre world that happily accepts the poetic offerings of Sarah Kane and Debbie Tucker Green, or the staged possibilities of The Waves, one of Plath's own inspirations for the piece, I see no reason why it shouldn't be brought to life. Sadly, it doesn't breathe here, in a production by Robert Shaw that is clearly a labour of love, but which never finds a way to give the internal a physical reality. Plath's poetry, like most babies, is more robust than it appears - and won't break if treated with a little less reverence and considerably more grit.

Instead, what we are offered is tinkling piano music, mournful mood lighting, an innocuous pale setting, as well as three perfectly good but indisputably ladylike performances that capture none of the wounded redness of Plath's poetry, and do her the disservice of making her sound bleached and somewhat prissy. It's a pity. What might have been a wonder ends up a mere curiosity.

guardian.co.uk © Guardian News & Media Limited 2009 | Use of this content is subject to our Terms & Conditions | More Feeds