Saemre folk by Daniel Sten
D >>
Daniel Sten >> Saemre folk
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | 14 |
15
Samuli ringde pa. Doerren oeppnades. Han steg in foeljd af Nadja.
* * * * *
Inspektoeren hade talat med patronen en timmes tid eller mer. Han skulle
foerst atertaga arbetet andra dagen. De hade resonnerat om resan och om
Nadja. Patron kaende hela historien om flickan fran Torparbacken, han
intresserade sig mycket foer Samulis nya funderingar och gillade hans
planer.
Kajsa hade dagligen blifvit saemre och vaentade bara med oro "barnens"
hemkomst. Hon kunde ej arbeta mer, men man saende henne dagligen mat fran
garden. Som hon ju aerligt tjenat dem i flere decennier, skulle de nog
skoeta om henne till det sista. Dessutom hade hon en sparbanksbok med 60
mark. Patron bad honom skynda till den sjuka, hon hade visst inte langt
qvar.
Inspektoeren tog pa sig soendagsklaederna och gick. Land och vatten var i
vinterdraegt, skatorna hoppade pa taken, det var lugnt och gratt och
snoetunga moln haengde lagt ned.
Torparbacken tycktes honom som om den krumpit ihop och blifvit aennu
graare aen foerr. Ett sadant litet mullvadshal med sma daliga foenster och
foerfallna skorstenar! Eller raettare, ett sadant getingbo uppe bland
stenarne pa kullen. Och der inne bodde en engel, som snart skulle flytta
bort.
Hon sof, da han kom. Som vanligt satte han sig vid bordet. Den gamla
qvinnan, som de sista dygnen skoett Kajsa, neg litet vardsloest foer
"spektorn", tog sin soem, den stora saxen och gick in till sig.
Da den sjuka vaknade, sag hon upp. Ett stralande och gladt leende. Hon
sag naestan frisk ut med sina roeda kinder och laeppar. Den magra, nu sa
hvita handen straeckte hon ut.
-- Aen flickan, lefver hon, har spektorn henne med sig? -- Hon talade
sakta, men tydligt och med en ton af sa glad tillfoersigt, att Samuli
fann, att han maste goera sitt ansigte sa gladt som moejligt foer att inte
stoera henne.
-- Jo, visst lefver hon, och frisk aer hon ocksa. Bad sa mycket haelsa mor
sin. Och skicka' med sa manga vackra saker till er, Kajsa, jag har hela
kappsaecken full.
Den sjuka fick oegonen fulla af tarar. Hennes ansigte lyste af glaedje.
-- Hvad jag aer foer en lycklig menniska. Alla aer sa goda mot mig och jag
har sa bra, vet spektorn. Sjuk aer jag inte mera, bara troett, men det gar
nog oefver nu. Jasa, det var inte sant, som Jussi sade, att hon var sa
dalig. Det har gnagt mig laenge, men i sista veckan kom spektorns bref,
att allt skulle ga bra, och det gjorde mig liksom frisk igen. Hela
trycket och tyngden pa broestet gick bort. Herre Gud, sa lycklig jag aer,
som fatt hoera allt det goda om henne. Men saeg, naer kommer hon sjelf?
-- Hon har tjenst nu, och kan inte komma ifran ... hos en prost, naera
Viborg ... ett stort hus ... frun haller henne som en perla ... och...
Spektorn hade svart att fa fram orden, men Kajsas stora stralande oegon
beloenade honom foer hans bemoedanden.
-- Tycker Nadja om herrskapet? Det gjorde hon inte riktigt med sina
foerra herrskaper.
-- Jo, nu aer hon noejd, mor Kajsa. Hon aer sa innerligt noejd. Det aer ett
sadant rart herrskap. Fina vackra froeknar och sadan vaelsignadt bra
prost.
Samuli hade redan vaenjt sig en smula, det gick nu baettre.
-- Der fins inga -- hm -- unga herrar?
-- Neej, inte en.
-- Har hon jungfruplats, eller hurudan?
-- Hon aer hushallerska.
-- Saa! Gudskelof! Hon har da laert sig mycket pa de aren... Ordning och
allt. Hvad det var foer ett vaelsignadt land, det Ryssland, och foer ena
vaelsignadt goda menniskor, de ryssarne, som hon var hos, eftersom hon
laerde sig sa dugliga saker hos dem. Ja ja, hon hade nog aenda raett och
jag oraett. Hon visste nog hvad hon gjorde, da hon for. Fastaen jag i min
blindhet soerjde och graet. Jag har visst varit bra oraettvis och gnatig
mot henne, stackare. Jag gamla trakiga mor.
Inspektoeren gick till spisen och vaende pa braenderna med sin kaepp. Kajsa
sloet troett sina oegon, andtruten af talandet.
Da hon hemtat sig, vinkade hon honom att komma naermare.
-- Spektor, jag vill sofva nu ... men lofva mig foerst en sak, med handen
haer pa postillan -- lofvar han?
Samuli nickade: -- Om jag kan halla det.
-- Han kan nog, och jag tror ocksa han vill. -- Hon log smatt skaelmskt.
Man sag foerdjupningarne i hennes kinder, som foerr i hennes ungdom spelat
rollen af "kaerleksgropar", och taenderna syntes en smula:
-- Lat henne inte vara der laenge, ni gifter er ju -- -- -- sa fort ni
kan, lofva mig det.
Samuli betaenkte sig. Men hon sag sa bedjande pa honom. -- Saeg, det goer
ni ju, sa fort ni bara kan.
-- Ja, -- hans roest var nu fast. Jag lofvar, sa fort jag kan. Jag gifter
mig med henne, sa fort jag kan.
Det var ett uttryck i roesten, som Kajsa icke foerstod. Men hon gloemde
det snart och tryckte sakta hans hand.
-- Nu har jag sa bra. Patrons skickar god mat och vin, och
Gustafssonskan goer rummet haer snyggt i ordning. Alla grannarne ae' sa
vaenliga, och Carlson, han som soep, aer borta. Haer aer lugnare nu och
riktigt godt. Jag sofver hela dan, jag far sa god medicin af doktorn,
som jag tar tre ganger hvar dag. Jag blir nog snart frisk, jag sofver
mig allt till stora krafter, skall spektorn tro. Gud aer god mot mig,
fattiga synderska. Presten var haer i foerra veckan. Han bad sa vackra
boener, sa. Och -- -- -- -- nu kom den allra stoersta glaedjen, den med
Nadja. Och sa gifter ni er i var och flytta in i stora byggningen. Nya
tapeter, ljusa och naetta. Hvitt golf och hvita, stora foenster. Nadja
haller ju rent nu, hon ocksa! Och hon aer arbetsam och kan sjunga. Sma
sommarvisor och julvisor och paskvisor. Alltihop till Guds lof. Och
barnen skall jag laera aelska Gud, som ... som ... hafver barnen kaer.
Hon somnade med samma lycksaliga leende pa laepparne, som nyss upplyst
hela hennes ansigte. Soemnen blekte henne dock snart, och "spektorn"
gick. Tidigt pa morgonen fick han bud, att hon var doed. Hon hade aldrig
vaknat.
I hemmet.
Fina stod vid pulpeten och blaeddrade i kontorsboeckerna. Det Maeienenska
blodet pa hennes kinder hade koncentrerats inom nagra skarpt begraensade
konturer, och de energiska blickarne hade under tio foerflutna ar icke
foerlorat nagot af sin glans. Hon bar aennu glasoegon liksom den tid, da
hon oefvade sju timmar dagligen pa "stora konserten", och hon hade under
det foerflutna decenniet icke foerlorat nagot af sitt lyckliga maeienenska
sjelffoertroende. Tvaertom.
Nu var det "Hemmets foer vaernloesa qvinnor" affaerer hon skoette med samma
utomordentliga flit som fordom sina fortepianostudier. Hon hade foer sex
ar sedan oefvertagit bokfoeringen pa inraettningens kontor och hade strax
kastat sig oefver det ekonomiskt administrativa med en maerkvaerdig, naestan
virtuosmaessig talent. Hon kalkylerade, gjorde upp raekenskaper, skref in
och skref ut som en hel bokhallare. Hon lemnade ut och foerdelade numera
arbetet mellan de "vaernloesa qvinnorna", hoell raekning pa allt, skref upp
allt och gloemde aldrig nagot.
Haret bar hon nu foer tiden alldeles kortklippt och nyttjade pa kontoret
en herraktig rock af svart klaede. Pennan bakom oerat, nagra skarpa veck
mellan oegonbrynen. Eljes icke en rynka. Vid tjugonio ar hade hon aldrig
haft en sorg.
Boeckerna voro i det utmaerktaste skick. Hon hade utom hufvudboeckerna 43
sma filialhaeften, en foer hvar och en af de "vaernloesa". Dessa haeftens
innehall var af mer privat natur, ett slags betyg foer vederboerandes
uppfoerande, tecknadt upp efter underfoerestanderskans uppgifter dag efter
dag.
Det skulle komma besoek i hemmet i dag, foerst skulle presten goera sin
vanliga rond, derefter vaentades nagra af Finas egna vaenner foer att haelsa
pa. Det var en lycka, att allt var sa vael i ordning. Direktrisen var
utrikes pa foerelaesningsresa, men underfoerestandarinnan var pa sin plats,
likasa uppsyningsfrun, tvaettfoerestandarinnan, syfroeken och sist och
foernaemst hon sjelf, Josefina Susanna Maeienen.
Det knackade. I staellet foer pastor Mielk kom der en annan andans man,
atfoeljd af sin adjunkt. Herrarne bockade sig och boerjade sina fragor.
Pastorn hade antagit en gratmild, sorgsen och beklagande ton, som
Josefina alls icke tyckte om.
-- Med hvad sysselsaettas dessa arma qvinnor?
-- Med arbete, hvad annars?
-- Jag trodde med boen och sang.
-- Jasa, pastorn trodde det! Det skulle vara skoent! Med boen! Vara
flickor skulle sysselsaettas hela dagen med boen! Da ginge det rakt uppat
vaeggarne. Och med sang! De fa sjunga sina visor en half timme efter
aftongroeten, och det aer nog.
Pastorn boejde sorgset sitt hufvud och sag beklagande till sin adjunkt.
-- Har hemmet kunnat omvaenda nagra till den saliggoerande kristliga tron?
-- Nej, det tror jag inte. Men vaenta, jo, der fins ett par sjuka gamla
flickor, som ga och sucka dagen om. Den ena har lungsot, den andra
ryggmaergslidande. De orka inte arbeta, utan sjunga verkligen foer det
mesta. Men dem ska' vi skicka bort till nagot sjukhus, sa fort det bara
passar, och det fastaen de sjelfva inte vilja bort. Foer se, vi haer...
Fina hoell pa att gloemma sina foeresatser och komma in i den gamla takten
att beraetta om allt och alla, da tvenne yngre flickor med famnarne fulla
af ved och qvistbraensle traedde in.
Pastorn vaende sig mot dem och fragade i langt utdragen predikoton: --
Na, ni stackars foerlorade varelser, aero ni haerifran staden eller hvar ha
ni foerdrifvit ert syndiga lif foerraen ni togs in haer?
Fina tog pennan fran oerat och rynkade sina oegonbryn.
-- Hvad saeger pastorn, stackars foerlorade varelser! Hvad vill det saega?
Hvad menar herrn med det? Syndiga ae' vi allihop, herrn med och jag och
vi allesamman. Stackra dem alls inte! De aer' inte saemre aen annat folk!
De arbeta sa godt de kunna. Ga ut, flickor, och be Maja komma in, om jag
ringer. Muntra er nu i vedboden bada tva. Du sagar aennu ett par matt,
Visu, och Lotta hugger famnen till slut. Du! lemna inte en pinne, hoer
du! Sa farvael, mina grisar, friskt kurage, och upp med hufvudena. Var
bara inte ledsna!
Flickorna sago tacksamt pa Fina, sneglade pa pastorn och foersvunno. Fina
oeppnade en motsatt doerr och erbjoed sig att "visa laegenheten".
De kommo foerst in i en aflang sal med stora bord. Nio eller tio qvinnor
af olika aldrar sutto haer och sydde, klippte till eller stickade pa
maskin. Nagra stego upp och haelsade pa de intraedande, andra goemde
fnittrande och skrattande sina hufvud i sina handarbeten eller vaende sig
bort med sura miner. En aennu ung qvinna med ett anstaendigt ansigte och
blek hy satt och "hoell ordning". Pastorn vaende sig med sina fragor till
henne.
Adjunkten betraktade generad ett faerdigt klaedningslif, som lag pa ett af
borden. Han visste icke hvart han skulle se, det var som om luften i
detta rum hade gjort honom yr i hufvudet. En af de yngre flickorna
passade pa, smoeg sig fram ett halft steg, ryckte honom i rocken och satt
i samma sekund pa stolen igen, stel och stram, syende som gaelde det
lifvet.
Den stackars adjunkten gick laengre in i rummet och stannade vid ett
nytt bord. Den unga flickan behoefde nu en sax, steg sakta upp, gick
foerbi adjunkten, drog ater i rocken och gled derefter hal som en al
tillbaka med saxen i hand och ett skenheligt uttryck i ansigtet.
Adjunkten rodnade och sag ut, som ville han brista i grat. Fina hade
bakom glasoegonen sett upptraedet, gick till flickan, utan att saega ett
ord, och medan hon halfhoegt kritiserade ett af de andras arbeten, knep
hon med sina langa naglar i oerat pa den unga flickan sa laenge och sa
eftertryckligt, att det strax svullnade upp, blatt och naestan bloedande.
Den tillraettavisade satt derunder och sydde, hon vagade icke ett knyst.
I naesta rum stroeks och staerktes. Haer stodo tolf stycken, ifrigt
sysselsatta under ett fett och svettigt aeldre fruntimmers uppsigt. Pa
ett par undantag naer, voro arbeterskorna alla litet aeldre och sago
haerjade ut. De flesta af dessa ansigten hade ett obehagligt, foervildadt
uttryck, de voro grableka eller blaroeda och sago ut att ha lemnat ett
brokigt lif bakom sig.
Endast borta vid foenstret stod en ensam aennu ung qvinna och stroek
plisseer. Hon slog skyggt ned sina oegon och rodnade, da hon sag de
fraemmande. Hennes draegt var moerk och anstaendig och man kunde af hennes
yttre ej sluta till nagot som helst, som icke talade till hennes foerman.
Presten bad strykfrun underraetta honom om denna unga flickas historia.
Men han fick intet direkt svar. -- Hon aer en flink strykerska, -- blef
det sagdt, -- en gang rymde hon, det var foer ett par ar sedan, men nu
vill hon inte bort, fastaen hon blifvit erbjuden flere platser. Vi kunna
heller inte mista henne nu mera. Och, -- tillade hon sakta, -- hon har
sa fint saett, en riktig dam. Hon aer ocksa prestdotter -- har varit
mycket olycklig och mycket sjuk. Men nu aer hon, tack vare fru von Bilde,
alldeles frisk, bade till kropp och sjael, och vi tycka alla riktigt om
henne!
-- Guds nad ha vi att tacka foer denna omvaendelse fran moerker till ljus,
-- pastorn hostade och hoejde roesten. -- Kaera -- hm -- barn -- hm -- I
skolen vaka och bedja, att I icke falla i frestelse foer djefvulen i
edert eget koett.
En af staerkerskorna nere vid spiseln boerjade vid dessa hans ord att
snyfta hoegljudt. Hon foervred sitt fula ansigte till grin och gjorde
stort vaesen med naesa och naesduk. Ett par af de andra gjorde henne
saellskap, nagra smafnissade oefver sina jern at alltihop. Ingen sag upp.
Efter en stunds idkeligt foermanande i samma snyftande ton gick pastorn
in i matsalarne, der dukningen som baest foersiggick. Han skakade hela
tiden pa hufvudet, som om han hade nagot slags spasmer, och drog
mungiporna aennu laengre ned. Adjunkten trampade honom i haelarne, skygg,
liksom ett barn i sin mors kjolfallar, och vagade inte se upp fran
golfvet.
Vid borden sysslade tva snygga flickor i alldagliga, icke obehagliga
ansigten. Aefven de sago hederliga och beskedliga ut, hade ingenting af
denna "vaernloeshet" oefver sig som gifvit inraettningen namn, och tycktes
trifvas utmaerkt.
Fina, som tillfragades om dem, svarade, att de voro tva riktigt hyggliga
och bra flickor, som blifvit fangade pa gatan, bjudna pa "te" till
hemmet och stannat. Den ena hade varit "foer polisen" i flere ar, den
andra hade _bara_ varit loesdrifverska och haft stora anlag foer superi.
Bada voro nu utmaerkta och uppfoerde sig klanderfritt.
-- Bland strykerskorna ha vi foer tillfaellet vara vaersta -- upplyste hon
vidare. -- Tva af dem ha suttit ut sin baesta tid i faengelse, bada foer
barnamord, en har stulit och suttit inne foer det, de andra ha eljes
varit litet aefventyrliga. -- Men nu -- sade hon raskt -- nu aero de
riktigt bra och snaella. De goera hvad de ska' och slass saellan. Om nagon
ibland rymmer, sa kryper hon snart till boenboken igen, kommer tillbaka,
och aer da dubbelt baettre aen foerr.
Pastorn befann sig icke raett vael, han sag pa sin klocka, hviskade nagot
i oerat pa adjunkten och gick med en kall bugning foer froeken Maeienen.
Fina gjorde en liten fnurrig knyck pa hufvudet, tog vaegen till sitt
kontor, antecknade i privatboeckerna och var knappt faerdig dermed, da
det ater ringde.
Hon oeppnade. Hela tamburen var full af folk. De traengdes in allesamman,
barnen foerst. Fina tog ett par pa armarne, medan ett tredje omfamnade
henne oefver knaena.
En tjock och glaensande herre med langt artisthar kom med utbredda armar
emot henne, kysste henne atskilliga ganger pa munnen och de roeda
kinderna, svaengde om med henne och kysste henne ater igen. Hans langa
hemvaefda stoppade paleta var alltjemt i vaegen och hans vida och nagot
korta byxor stodo som stubbar om hans ben.
-- Ah, min hjertans pojke, min soeta lilla Dion, hvad du aer dig lik,
alldeles dig sjelf minsann, precist som i fjor...
Fru Dion, som sysselsatt sig med att i tamburen pelsa af ett af barnen,
kroep nu fram, tunn och slank som en ande, haelsade hjertligt pa
svaegerskan och presenterade yngste sonen, en knubbig trearing.
De kysstes allesamman om igen och satte sig i Finas breda och stora
kontorssoffa.
-- Men fet har du blifvit i Janakkala, det aer visst mjoelken hos svaerfar,
hvasa?
Fina knep honom i den stinna kinden och gaf honom en liten puff i magen.
-- Men artistharet har han qvar, gudskelof, det var da roligt. Na, hur
ma dina kalfvar och dina kor ... svaerfar har ju en hel hop, lyckliga ost
der!
Dion bara skrattade och svarade icke. Han drog ned sin hustru pa ena
knaet, yngsta flickan pa det andra och gungade. Han var sig sa olik som
moejligt. "Andre Wieniawsky" var som bortblast, en aerlig landtis fans i
staellet med ett ansigte som en basunspelande kyrkengel och en mage som
en prest.
-- Na, der kommer Clara med sin pojke, det blir ju ett riktigt
slaegtmoete! Och Lilli med! Att hon sluppit fran sin skola sa haer tidigt.
Vaelkommen, mina englar. Sitt ned! Sitt ned!
Smafroeknarna hade blifvit stora. Clara var gift med en litteratoer, som
kunde foeda bade hustru och barn och sig sjelf dessutom. Barnen slogos
redan i farstun om en karamell och gafvo sig ingen ro, foerraen Fina fann
pa ett bra saett att loesa den gordiska knuten, i det hon proponerade, att
den aeldsta skulle suga den half och den andra ta resten. Sjelf
oefvervakade hon domens verkstaellande, och frid stiftades.
Lilli var ej uteslutande skollaerarinna. Hon hade inte liksom systrarna
alldeles oefvergifvit musiken, utan upptraedde stundom pa konserter i
qvartetter eller duetter. Hon liknade alltjemt en blaklocka, gick i
ljusbla rosetter och blickade omkring med bla foergaetmigej-oegon,
anstaendig och naett.
Kontoret genljoed af munterhet. Barnen stojade, foeraeldrarne suto i det
vaenligaste samsprak. Finas seminaristiska miner hade foersvunnit, hon
bara diskuterade med Dion om allt angaende hans landtliga hem, hans
foervaltareverksamhet och sadant. Lilla Janakkala-frun satt och beraettade
Clara sin sista sjukdoms besvaerligheter, det var alldeles foerskraeckligt,
och Dion hade varit som galen af aengslan och gratit.
Lilli gnolade pa sopranstaemman i en af Mozarts terzetter, gjorde sma
vigilanta loepningar och gladde sig at sin lilla staemmas stora boejlighet.
Kaffet dracks under trugningar och krus. Fina hade latit koka det
riktigt starkt och godt. Sa skulle man bese inraettningen.
De gingo oefver garden, till tvaetthuset, alla damerna. En ljum, vat anga
slog dem till moetes. Den laga och stora kaellarsalen var foer tillfaellet
litet skum, i en vaeldig spisel brann en eld, hvars sken faergade
vattenangorna roeda och visade de arbetande qvinnorna i roedflammande
belysning.
De stodo vid sina hoega bunkar och gnodde, sa loeddret skummade hoegt. De
pratade, sa orden floeto i kaskader fran evigt roerliga laeppar. Nagra
sjoengo, en eller ett par borta vid foenstret hvisslade flinkt och
behaendigt nagra dansanta och laettsinniga melodier.
Bara armar, roeda som tulpaner. Kraftiga hoefter, kinder i ponso, svettiga
pannor. Naer de besoekande intraedde, blef der en liten stiltje, men blott
foer ett oegonblick. Flere par armar sattes i sidorna, och det blef ett
oemsesidigt beskadande. Naer man fatt nog, begynte arbetet igen.
Vid stora kitteln stod tvaetterskornas kommendant och oefversteprestinna,
i hvardagslag kallad "farmor". Det var en gladlynt men straeng faeltherre,
som foerstod att pa samma gang goera sig aelskad och atlydd. De nitton
tvaetterskorna sago upp till "farmor" som till en hoegre foersyn, hon var
deras ideal och deras afgud. De voro lyckliga att arbeta under henne och
gjorde allt hvad hon bjoed. Hon tillaet dem att halla sig glada med sang
och prat under arbetet, som derfoer gick aen baettre.
Farmor svaengde om byken i lutvattnet. Hon hoerde pa ungdomen och gjorde
bara da och da en mustig anmaerkning, som ofelbart kom hela flocken att
brista ut i skratt. Men ve! om nagon slarfvade eller droenade vid
arbetet. Da tog "farmor" spiran ur luten och smekte med den heta
traedstoeten vederboerandes kinder taemligen omildt. Ocksa undvek man att
goera henne ledsen. Farmors vrede var tung att baera. Hellre hvad som
helst.
Tvaettstaben var inraettningens stolthet. Man levererade ifran
tvaettafdelningen en utmaerkt tvaett. Allmaenhetens foertroende var vunnet,
och det var egentligen tvaetthusets foertjenst, att inraettningen
ekonomiskt bar sig.
"Farmors" flickor gjorde alltsa raett foer sig. Hon hoell dem i styr, der
var staendigt god ordning. Inga rymningar, inga braenvinshistorier, intet
kif, ingen kurtis. En moensterbataljon styrd af en idealkommendant.
De fraemmande gingo omkring till de olika grupperna och resonnerade lite
smatt. Fina, som stod nagot afsides vid doerren, beraettade lilla
svaegerskan "farmors" historia i korta drag. Hon, den som helgon dyrkade
gamla, som omvaendt sa manga af de vaersta synderskorna, som genom sitt
personliga inflytande kunde taemja den vildaste och foer ett ordnadt lif
vinna den mest depraverade, hon hade tillbragt trettio ar af sitt lif i
faengelse. Hon hade loesdrifvit, varit under polis och sa stulit, rymt och
ater stulit. Hon hade "oefverfallit oefverhetsperson", slagits och Gud vet
inte allt hvad. Foer tio ar tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma
dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio ars alder. Och under dessa
tio ar hade hon varit exemplarisk.
Fina gick aendtligen fram till tvaetterskorna, inledde haer och der ett
litet samtal, klappade nagra af flickorna pa kinderna, tog de vackrare
under hakan och gaf "farmor" en smekning pa axeln, som skulle ha faelt en
vanlig spinkig balkavaljer till marken. "Farmors" runda skuldra bagnade
icke under tyngden, den stod godt emot, och den gamla skrattade, sa att
de aennu friska taenderna lyste.
Hvar hon gick fram, "kontorsfroeken", logo de emot henne, vexlade sma
frimodiga repliker och nickade vaenligt. Dion, som skoette smabarnen
utanfoer, blef otalig och stack in hufvudet. -- Uh, hvad haer var varmt,
kom nu.
Man gick ut. Endast svaegerskan ville se aennu litet till. Kanske koeket.
Fina tog afsked af de andra och foeljde lilla svaegerskan. Hon omtalade,
att koeket haer var det baest ordnade koek, hon nagonsin sett. Ehuru det var
alldeles foer litet foer sa stor matlagning, kunde kokerskan likvael skoeta
alltsamman med underbar skicklighet. Hon lagade ensam dagligen mat foer
naera femtio personer, och aenda var der alltid exemplariskt snyggt i koek,
skafferi och spisel.
Kokerskan stod vid kaffepannan, da de kommo in, hon haelsade buttert pa
Fina och vaende ryggen till, sa fort hon sag den fraemmande. Det var en
hoeg och aennu rak gestalt, hon bar en moerkgra bomullstygskjol, svart
kofta och duk pa hufvudet. Det tittade ett par moerka, lifliga oegon fram,
men bara en enda gang, eljes sag hon oafbrutet ned pa sin svarta
blankskurade jernspisel.
Unga fru Maeienen tilltalade henne en gang med den vaenligaste roest. Det
kom ett mummel till svar, omoejligt att foersta. Fina naermade sig och
foersoekte inleda en konversation. Det gick inte.
-- Han kommer ju i dag, kaerestan, inte sant? Det aer loerdag, hans dag. Da
har han ater igen nagot roligt med sig att laesa, fa se hvad det blir?
Hon mumlade ater, det kunde vara bade ja och nej. -- Det aer en af
"farmors" omvaendelser, hviskade Fina, -- hon aer eljes en mycket
maerkvaerdig person. Ingen vill hon tala med, och hon aer heller inte tald
af nagon haer i hemmet, utom oss foerestandarinnor, foerstas!
-- Hur laenge har ni varit haer nu, Maja? -- fragade Fina, denna gang i en
ton, som fordrade svar.
-- Tio ar. -- Svaret, ehuru hoerbart, uppmuntrade icke till vidare
fragor.
Man beundrade golfvets hvithet, de nyskurade bordens glans, traekaerlens
aptitliga renlighet och messingskastrullers och kittlars blaenkande
faegring. Skafferiet med sina larar, hyllor, lador, tunnor, askar, pasar
och fat vaeckte fru Dions entusiasm. Hon utropade alldeles haenryckt: Ah,
herre Gud, Fina, jag har da aldrig sett nagot sa naett och vael
arrangeradt; Dion borde ovilkorligen vara med, han som pastar, att koek
och skafferier alltid komma honom att qvaeljas. Men det haer! kan man se!
Och sa fort hon fatt det fint efter middagen. Fina lilla, fa vi ropa pa
Dion?
Kokerskan vaende sig foer foersta gangen om, sag med en moerk blick pa Fina,
gick fram till henne och bad: -- Froeken, tag inte honom hit, jag ber,
inte honom.
-- Var lugn, Maja, vi ga nu! Du kokar vael godt kaffe at din inspektor,
hoppas jag. Haelsa honom fran mig. Och hoer du, skicka honom upp efter
skapnyckeln till mig, sa du far duka honom en liten sexa. Sedan kommer
jag kanske sjelf och haelsar pa, innan ni ga ut pa aftonpromenaden.
Maja neg och lilla svaegerskan ocksa. Hon sag med sina gra, beundrande
och vaenliga oegon pa denna stora, groteska figur utan behag, utan mjukhet
och utan nagonting tilltalande i sitt yttre. Hon, den unga frun, foerstod
dock att beundra detta saellsynta och utmaerkta exemplar af en tjenarinna.
Hon boejde sig ovilkorligen och ofrivilligt foer denna duglighet, som sa
eklatant uppenbarade sig der inne i detta lilla bristfaelliga koek, der sa
manga moderna beqvaemligheter saknades.
-- Det aer en argbigga -- sade Fina -- men en utmaerkt menniska.
-- Hvarfoer aer hon haer? -- fragade svaegerskan -- hon ser ju sa korrekt
ut? Har hon stulit?
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | 14 |
15