Saemre folk by Daniel Sten
D >>
Daniel Sten >> Saemre folk
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 | 13 |
14 |
15
Vid de oefriga borden naera der han stod sag Samuli nagra andra drickande,
spelande eller konverserande. Det var inga handtverkare eller arbetare,
inga i blusar eller i vanliga ryska nationalkostymer klaedda maen bland
dessa kunder, utan idel loesdrifvare och vagabonder i europeiska klaeder,
hattarne pa. Sjoemaen och positivspelare, musikanter med och utan ben,
tiggare och foerfallna foerdettingar af alla slag. Cylinderhattar,
frackar, rester af militaeruniformer, bestraffade polismaen utan tjenst,
men med galonprydda moessor, utslaeppta foerbrytare, efterspanade
misstaenkte, alla slags personer, som hade nagon anledning att sky dagern
och menniskorna, samlades haer att ostoerdt roa sig efter baesta foermaga
natten igenom.
Det laga rummet var oefverfullt med roek. Samuli kunde icke se det hvaelfda
taket, der uppe var luften tjock, sa den skulle kunnat skaeras i skifvor.
Langt borta i fonden var en upphoejning, en hop sma fotogenlampor brunno
deromkring. Uppe naermast denna estrad var det lifligare bland gaesterna.
Det skrattades och skreks, halfsjoengs och hojtades. Samuli tog sig en
stol, bestaelde sig af en kringspringande piga en biffstek och oel, och sa
vaentade han hvad som komma skulle.
Fyra fem herrar i fantasikostymer sprungo in pa estraden, bockade och
staelde sig i rad. Sa begynte de sjunga. En var foersta sopran, en andra,
en var alt och sa ett par basar. Samuli tyckte i boerjan, att det
verkligen liknade sang, men sa paminte det honom om kattorna vid
Torparbacken, da de skreko i hunger. Publikum skrattade, nagra sjoengo
med, endast nagra troetta stackare gaespade at alltihop.
Andra numret intresserade allmaennare. Der kom nagot in pa fyra ben, ett
stort djur i hvita faellar. Det dansade och svaengde sig, pep och jamade,
staelde sig aen pa foetterna, aen pa haenderna, under jubel nedifran. Men da
appladerna ljoedo som starkast, afkastade det pelsen, och derur kroep fram
en stor och yppig qvinna, klaedd i en balettdanserskas laetta draegt.
Hon satte armarne i sidorna och begynte sjunga. Men sangen var hes, hon
hostade och blef allt mer utan roest. Ackompagnerande henne med glasen,
maerkte man icke i boerjan nagot, men naer slutligen ingen sang hoerdes,
foell det en af ahoerarne in att ropa till sangerskan, att hon skulle
sjunga baettre. Hon blef ond, rynkade oegonbrynen och hoette med knytnaefven
at den naesvise.
Den tillraettavisade tog upp en loek ur sin ficka och kastade pa
sangerskan, som traeffades pa oegat. Ursinnig af vrede tog hon en af de
lampor, som bildade ramp, och slungade den ned i hopen, i mening att
traeffa honom med loeken.
Men den foell midt ibland ahoerarne, den brinnande fotogenoljan floet ned
pa golfvet, lemnade en laga pa bordet och astadkom stor oreda. Man
skrek, svor, sprang, slog omkring sig och foersoekte slaecka.
Det var en foervirring och derunder haglade det glas och buteljer pa den
flyende sangerskan. Hon sprang ut, gratande af foerskraeckelse. Samuli
rusade efter, banande sig vaeg genom denna menniskomassa tack vare sin
styrka och sitt lugn. Han nadde Nadja, der hon bloedande och hoegt
gratande sprang i korridoren foer att finna en utgang, kastade sin langa
paleta oefver henne, tog henne i armen och foerde henne med vald ut.
Garden, stor som ett torg, var alldeles tom. I en halffoerfallen vedbod
pa andra sidan stod en gammal man vid en lykta och samlade span.
Samuli sprang till honom, gaf honom en rubel, pekade pa sin dam och laet
honom foersta, att hon var sjuk och att han ville under tak. Gubben tog
lyktan, betraktade i foerbigaende den bloedande och klagande qvinnan och
bad dem foelja sig.
Han gick genom vedboden och uppfoer en trappa. Der lag ett rum,
jemfoerelsevis snyggt och varmt. Gubben pekade pa ett aembar vatten, en
handduk, en stor, bred saeng och gick.
Samuli drog kappan af Nadja och beskadade henne. Hon bloedde i ansigtet
och darrade af koeld i sin tunna draegt, halfnaken och trasig.
-- Fall pa knae, -- sade han, -- fall pa knae och kyss mina foetter.
Hon foell snyftande ned och graet som ett elakt och ilsket barn.
-- Bed om foerlatelse och lofva, att du angrar, -- befalde han med sin
inspektorsstaemma.
Nadja hoejde trotsigt hufvudet och sag mot doerren, faerdig till flykt.
-- Bed om foerlatelse.
-- Nej.
-- Bed om foerlatelse.
-- Nej. Hon sag upp med sina blodspraengda, oklara oegon och det stroemmade
emot honom en doft af konjak.
-- Sa boej din rygg, foer nu kommer aendtligen din stund. -- Samuli hoejde
sin kaepp af god mazur, den gamla kaeppen, som sa mangen gang skipat lag
bland bruksarbetarne pa Drumsoe och om hvilken aennu ingen klagat, att den
varit i oraettvis hand. Men Nadja floeg upp som en boll och sprang emot
doerren, skraemd af hans ton och hans blickar.
Han fick fatt i henne, tog tag med sin venstra hand och tryckte henne
till golfvet samt hoejde kaeppen, blek af vrede, men lugn och trygg. Han
slog henne. Han var sa hardhaendt som han foermadde och skonade icke ens
ansigtet. Han visste vael hur mycket man kunde tala utan att taga skada
foer alltid. Och han gick till yttersta graensen.
Hon kunde icke mer skrika. Hon lag pa golfvet i yttersta elaende och drog
efter andan med slutna oegon. Samuli torkade sig med sin stora
laerftsnaesduk om pannan och stod och sag pa henne, der hon lag,
soenderslagen, en blodig massa.
-- Du kan inte roera dig tills i morgon, -- sade han, -- ligg der och
toersta. Skrika kan du ej heller. Och ingen skulle hoera dig! Naer solen
gar upp, aer jag haer! En timme derefter ae' vi pa vaeg hem. Ifall du inte
aer beskedlig, far du mer stryk. Och hvar gang du haerefter syndar, sa
kommer kaeppen. Nu vet du hur den smakar; adjoe.
Nadja kunde icke svara. Hon lag redan utan medvetande. Gubben fick med
en ny silfverpenning befallning att icke ga in. Han foerstod och hoell sig
undan.
Pa morgonen hade Samuli koept en omgang vanliga bomullstygsklaeder fran
en hvitvarubutik i den eleganta stadsdelen. Han fann henne aennu pa
golfvet, nu i soemn. Han tog ett aembar vatten och staelde det bredvid
henne, lade klaederna derjemte.
Aennu en gang gick han ut, koepte denna gang en enkel paleta och en duk i
ett klaedstand och atervaende.
Nadja hade vaknat, tvaettat och klaedt sig. Hon satt pa saengen och kammade
sitt har, oigenkaenlig, svullen och i feber.
-- Du blir nog frisk, -- sade Samuli. -- Mat far du naer vi aero pa vaegen.
Det foersta du dricker nagot starkt, kommer kaeppen. Vill du be om
nagonting, far du falla pa knae for mig. Foer mig, som aer en hederlig
menniska!
Nadja kastade sig pa golfvet. -- Lite mat! -- bad hon.
-- Drick vatten. -- Han sag ett stop med vatten i spisen och raeckte
henne det, -- och plagas liten smula! Du star nog ut med det. Ja, du!
jag har blifvit elak jag, som nyss var from som ett far, och -- det aer
din skuld. Men jag aer elak bara emot dem, som ae' sadana som du!
Nadja klagade: -- Ah kaere, jag aer sa sjuk, ge mig en liten smula mat!
-- Klae pa dig klaedningen, den aer anstaendig och bra, och paletan, duken
och vantarne! Skynda dig, naer du aer faerdig, sa ga vi.
Han gick. Gubben stod der nere i tal med en annan gammal man, iklaedd
ett slags kuskdraegt. Denne andre hade en smutsig hvit naesduk bunden om
hufvudet, och pa detta vis framstod hans graplussiga och farade ansigte
tydligt. Oegonen voro dimmiga och utstaende, hans tjocka laeppar haengde
slappt ned, och oefver hela ansigtet lag ett uttryck af verldstroett
skenhelighet.
Magen stod ut som en trumma och den rynkade rocken haengde som en kjol
ifran hoefterna ned till smalbenet, hvars strumploeshet den osnoerda skon
blottade. Broestet var insjunket och ryggen krokig, men som kjolen
boerjade redan under armarne, spelade oefverkroppen likvael ingen stor
roll.
Men sina langa armar viljeloest haengande ned, som om de varit vissna,
gjorde han ett egendomligt intryck, halft af amfibie, halft af prest.
Naer de bada maennen fingo syn pa Samuli, gingo de sakta emot honom. Den
kuskklaedde betraktade under sina halffaelda oegonlock den stackars Samuli,
som under den andres ordsvall stod alldeles handfallen. Han tyckte sig
blott foersta, att gubben menade, att hans vaen i kuskrocken var laekare
och begaerde tillstand att fa ga in till den sjuka uppe i rummet.
Samuli nickade och blef alldeles foervanad oefver att derpa se de bada
maennen aflaegsna sig. Han gick sjelf af och an pa garden och vaentade.
Om fem minuter hoerde han ett ekipage stanna utanfoer porten. Hans vaen,
gubben fran vedboden, sprang foerst fram, oeppnade med en gammal rostig
nyckel de stora inkoersportarne, kastade sig, da han fick syn pa vagnen,
ned i smutsen, boejde hufvudet, tills det tre ganger beroerde marken, steg
sedan upp och bockade sig framfoer det langsamt inkoerande akdonet aenda
till jorden. Sa gick han med moessan i handen, alltjemt korsande sig,
framfoer haestarne, under det han med hoeg, andaektig roest mumlade nagra
slavonska boenefraser, hvilkas mening han icke ens sjelf foerstod.
Samuli stod och stirrade pa hvad han sag. Det var ett slags vagn pa fyra
hjul med ett litet lusthusformadt tempel pa. Vagn, hjul, lusthus och
allt var maladt i hvit oljefaerg och utsiradt med guld. Pa toppen af det
lilla hvita lusthuset satt ett gyllne kors och inuti pa en baenk en i
hvita sidenklaeder utstyrd vaxdocka i naturlig storlek, med krona pa sitt
svarta, boeljande har, med roeda rosor pa vaxkinderna och otaliga rader
olika faergade perlor kring hals och armar.
En silfverstickad sloeja foell ned ifran kronan pa hennes hufvud, och ett
grannt, stenbeprydt baelte var knaept om det veka lifvet. Hon hade en
spetsnaesduk i ena handen, i den andra ett krucifix.
En maengd folk sprang in pa garden efter "den hvita guds moder".
Arbetare, kaeringar, pigor och barn. Det var ett bullersamt saellskap, de
talade med hvarandra, korsade sig, jemrade sig och beskrefvo foer kusken
eller diakonen, som satt bredvid honom, sina lidandens historier.
Det slamrades med penningar och mynt, det handlades och prutades,
afslogs och ingicks koep om den underliga vara, som kusken, han med
naesduken pa hufvudet, kallade "Guds moders vaelsignelse". De allra
fattigaste noejde sig med att kasta sig ned pa gardens smuts foer att med
haenderna omfatta de "heliga" hjulen och pa sa vis moejligen goera sig
helbregda, andra kysste fransen pa det smutshvita sammetstaecke madonnan
hade oefver foetterna, men detta kostade redan fem kopek. Ater andra, som
fingo bestryka sina sjuka staellen med en flik af hennes klaedning, fingo
betala 25 kopek.
Det var flere, som fingo styrka och kraft, som blefvo troestade eller
laekta genom att kyssa, trycka eller beroera kuskens rock. Men det var
icke sa dyrt. Denna lycka betalades mest med varor. Nagra stucko en
strut med konfekt, russin eller torkad frukt i ladan under kuskbocken,
andra kommo med en butelj oel, en flaska braenvin eller en droppflaska,
full med konjak. Barn med kalhufvuden i haenderna sprungo fram och bado
om vaelsignelse, sma flickor med taendsticksaskar eller en knippa loek
erhoello nadegafvan och handpalaeggning foer hvad de erlagt.
Allt vandrade i vagnsladan eller i bottnen pa vagnen, der kuskens
strumploesa foetter hade plats, och handpalaeggningen foeljde med
vaelsignelsen, uttalad i denna enformiga sangton med stor intervall pa
slutordet, som aer den ryska messan egen. Alla gingo derifran, glada och
lyckliga, stralande af tillfredsstaellelse, de sjuka friska, de sorgsna
fulla af nyvaknadt hopp.
Diakonen sjelf satt under denna ceremoni lika oroerlig som den heliga
madonnan sjelf. Hans ansigte, till tre fjerndelar bevuxet med moerkbrunt
skaegg, uttryckte oomkullrunkeligt lugn.
Gubben fran vedboden gick under allt detta till Samuli och gjorde honom
en maengd vaenliga fragor under lifliga gester, dels pekande pa madonnan,
dels pa foenstret, der Nadja fans.
Samuli svor och bad honom dra aet Helsingland. Gubben nickade foernoejd,
som om han fatt hoera den angenaemaste sak i verlden, gjorde ett tecken at
diakonen, och sa blef der ett sjungande, ett vaelsignande och ett brak.
Kusken steg ned, diakonen steg ned. Kusken bockade, tills hufvudet
naestan beroerde jorden, diakonen bockade. Kusken korsade sig, diakonen
korsade sig. Kusken tog fram ett roekelsekar, svaengde det och sjoeng.
Diakonen sekunderade, en oktav laegre i basen.
Sa hoejde de roesterna tillsammans och rabblade upp dubbelt sa manga ord
som nyss, pa dubbelt sa kort tid. Derpa togo de under djupa bugningar
den heliga guds moder, en under hvardera armen och buro henne under
idkeligt bockande och sjungande upp mot det rum, der Nadja satt.
Vael der uppe sattes dockan pa bordet mot foenstret. De bada maennen foello
pa knae under korsningar.
Gubben intraedde derpa med tva braenvinsbuteljer. Han raeckte en till
diakonen, en till kusken. Sedan dessa bada herrar uppfriskat sina
strupar en smula, togo de pa nytt fatt der de slutat och sjoengo sa
mycket de orkade.
Nadja satt pa saengen iklaedd duk och paleta. Hon var blek och uppsvullen,
med stora blanader oefver hela ansigtet. Hennes kropp skaelfde af den
smaerta slagen foerorsakat henne, och oegonen lyste af feber och oro.
Men upptraedet med madonnan roade henne dock. Hon drog en smula pa munnen
och sade pa svenska till Samuli, som stod i doerren, att det var foer
hennes helbregdagoerelse och heliggoerelse som man slaepat dit upp den
heliga hvita Maria. -- De veta, att jag aer en synderska -- sade hon --
nu skall det haer goera mig ren igen. Hm -- som om det hjelpte med sadant.
Naer diakonen hoerde de fraemmande, i hanfull ton uttalade orden pa det
fraemmande tungomalet, svaengde han roekelsekaret oefver Nadja, sjoeng i
djupa basen och gestikulerade emellan madonnan och patienten.
Sa tog han Nadjas hand, ledde henne till bordet och laet den hvita
vaxhanden ett oegonblick beroera Nadjas panna. Med en qvick roerelse grep
hon efter braenvinsflaskan, som tittade ut ur fickan pa hans rock och var
i faerd med att foera den till sina laeppar, naer ett kraftigt slag kom
henne att faella handen.
Samuli hade fatt nog af upptraedet. Han bad herrarne pa god finska att
packa in och ga sin vaeg, hans religioesa kaensla, i boerjan tilltalad af
det maerkvaerdiga i denna mystiska helbregdagoerelse, gaf vika foer hans
sunda foernuft, och han blef ond oefver det foega heliga i diakonens savael
som kuskens uppfoerande.
Men de ville alls icke aflaegsna sig. Samuli gick da fram till bordet,
lyfte vaxbelaetet, sa att perlorna skramlade, och bar henne ned i vagnen
under de tre maennens foerskraeckta utrop, svordomar och foerbannelser.
De omringade honom, ruskade om honom och skreko alla tre pa "dengi,
dengi, tio rubel foer ett besoek af hvita Guds moder, tio rubel, tio
rubel". Han ref upp fran sina fickor nagra stora och sma
silfverpenningar, kastade dem i broestet pa kusken, skuffade undan diakon
och vedgubbe, sa att de foello i smutsen, tog Nadja under armen och gick
med vaeldiga steg bort. Innan man hann raekna pengarne och raedda sin
vaerdighet, var han foersvunnen i folkhopen och ute pa gatan.
En timme senare sutto de bada i en tredje klassens kupe pa godstaget
till St. Petersburg. Hon var ombunden med en duk om pannan, den andra
svarta ylleduken dolde foer oefrigt hela hennes ansigte. Hon kunde knappt
sta af smaerta, att sitta var lika plagsamt. Hon halflag med oegonen
slutna och qved hela tiden.
Da och da hemtade han henne vid stationerna ett glas starkt te med broed.
Eljes talade han icke ett ord med henne.
Efter ett par dygns resa sutto de natten oefver pa finska
jernvaegsstationen i St. Petersburg. Hon hade lagt sig pa en stenbaenk,
han satt ett stycke derifran.
Hon lag likt ett bylte klaeder, ditkastade pa mafa. Hon plagades af kyla.
Utan hufvudgaerd, naestan utan hvila. De braende, hennes sar, som eld, och
dock skakades hon af koeld. Det var kallt, marken frusen och storm ute.
Samuli hade gjort upp sitt program foer sig. Nadja kunde inte visas foer
modern. Han trodde, att Kajsa ingenting visste, och hade ingen aning om,
att Jussi, Ulfs betjent, omtalat sa mycket.
Kajsa skulle, sa taenkte han, i sitt nuvarande svaghetstillstand icke
kunna baera asynen af Nadja. Hon skulle doedas af vissheten att hennes
dotter vore en foerlorad varelse, en fullkomligt foerfallen qvinna. Hon
skulle soerja doeden pa sig, och det var baettre, att den stackars qvinnan
fick somna af i frid, i tron pa sitt kaera barns oskuld.
Han ville leda Nadjas naermaste framtid sjelf. Sjelf ville han straffa
henne. Och hennes framtid skulle bli ett enda langt och hardt straff.
Foerst skulle hon fysiskt utmattas, aenda derhaen, att "djefvulen kunde
drifvas" ur kroppen pa henne. Sa skulle hon komma i ordentlig skola. Han
kaende till en inraettning, der man tog vard om personer, som man var nog
vaenlig att kalla "vaernloesa" qvinnor. Der fans flera af Nadjas sort. Den
dam, som ledde styrelsen af detta hem, var en af landets mest hoegaettade
qvinnor, pa samma gang hon var en af de mest begafvade, de mest modiga
och de mest godhjertade man kunde finna.
Han taenkte vaenda sig till henne.
Men var hon tillraeckligt straeng, kunde hon utfoera det svara
uppfostringsverk, som var af noeden? Samuli paminte sig, att hon hade en
annan qvinna till sin hjelp, en som "gjorde det grofva arbetet". Denna
var van att skipa raettvisa. Det var hon, som med sin jernhand styrde det
vilda spannet, hon, som sag till att foerestandarinnans befallningar
gingo i verkstaellighet prompt och korrekt.
Till detta arbetshem ville han foera Nadja. Hon skulle aendtligen fa laera
sig arbeta, med eller mot sin vilja. Upp om morgonen foere solen, gnida
och gno i tvaetthuset, hela dagen igenom, mager kost, boen, tukt och
Herrans foermaning.
Fru Lund, underfoerestandarinnan, kaende han ju dessutom till. Hon hade
varit gift med en handelsman i staden och som enka tagit emot denna
befattning. Det var ett rappt och dugligt fruntimmer, som kunde klaemma
till, da det behoefdes.
Nadja skulle laeras ordning och flit. Modern hade ju alltid varit foer
svag och husmoedrarne foer ointresserade foer att ge sig af med att
uppfostra en vildkatt sadan som hon.
Samuli hade fran boerjan fatt i sitt hufvud, att Nadja ursprungligen hade
sa mycket godt i sig, att hon icke foer alltid skulle stanna qvar pa
samma daliga moraliska standpunkt. Han trodde, att det ursprungligt goda
en gang skulle komma fram. Hur mycket hade han ej hoert om hennes oemhet
foer gamle Jaska, hans far. Den tiden hade Nadja lappat gubbens strumpor,
baeddat hans saeng, ja, tvaettat och kammat honom. Jaska skulle ej med sina
halfslocknande oegon betraktat henne sa oemt och med ett sadant uttryck af
tacksamhet, om hon ej varit god emot honom.
Der han satt i den kalla vinternatten pa bangarden vaktande hennes soemn,
taenkte han pa allt detta. Han gick igenom hvad han mindes af underverken
i bibliska historien, specielt funderade han oefver den samaritanska
qvinnan.
Detta var ju en omvaendelse. Hvarfoer skulle hon der ej kunna raeddas
genom boenen. Om straffet i hans hand kunde skaerpas aennu ytterligare, sa
ginge det nog. Hon, den elaendiga menniskovarelsen der borta, hon skulle
kanske aennu kunna vinna syndernas foerlatelse infoer Gud och bli
ateruppraettad. Icke att hon kunde bli lika god som andra, nej, bara bli
sa pass duglig, att hon icke mer gjorde ondt. Kanske man kunde foerma
henne att arbeta sig fri fran foerdoemelsen.
Nagra soemniga banvakter gingo med slaepande steg laengs golfven, taende
nagon lampa haer och der, sopade perrongen och smaelde i doerrarne sa det
danade.
Morgonen randades blekgra och daskig. Aendtligen blef der lifligt,
passagerarne anlaende, det danade och brakade vid bagagets inlemnande i
godsdepartementet, klockor ringde och taget afgick mot den finska
graensen.
Timme efter timme foergick. De suto stumma i kupen. Samuli med rynkad
panna och slutna laeppar, Nadja bruten och utan en smula af sitt forna
kurage.
Aendtligen boejde hon sig framat, sag pa Samuli och fragade:
-- Naer far jag se mor?
-- Det vet jag inte, -- svarade han.
-- Aer hon frisk?
-- Naer jag sist skref, fick du veta, att hon haft inflammation och icke
kunde bli frisk; hvarfoer fragar du da?
-- Far jag inte se mor, som aer sjuk? Taenk om hon doer!
-- Hon lefver inte laenge, men fick hon se dig, sa skulle hon inte kunna
lefva en dag till.
Der blef en tystnad. Nadja sag med dof resignation ut fran kupefoenstret.
-- Vet hon ingenting?
-- Ah jo, en del. Men inte haelften.
Ater en paus. Hon stirrade alltjemt ut. De voro naera hufvudstaden.
Thoeloeviken lag frusen, traeden i parken stodo hvita af rimfrost. De
vackra klipporna aftecknade sina dristiga konturer mot qvaellhimmeln,
hela trakten lyste fager i aftonsolens skimmer.
Samuli pekade mot vester.
-- Der borta bakom bergen och sjoen aer Drumsoe. Der var en gang ditt hem.
Du var en gang der en hederlig qvinnas enda glaedje. En gammal man
aelskade dig, som om du varit hans dotter. Den tiden var du ett barn. Jag
tror, att du en gang kan fa din synd foerlaten, ifall du vaender om nu.
-- Det aer foer sent, jag kan inte numer.
-- Mins du hvad Herren sade...
-- Boerjar du predika, sa stoppar jag igen oeronen pa mig. Jag tal inte
prestgnaellet. Det aer det, som alltid hallit mig ifran dig.
Samuli vaende henne ryggen.
-- Foerlat, -- bad hon. -- Jag gloemde! Jag vill inte saega sa der mera.
Jag skall foersoeka tala det. Jag skall inte supa mer. Men -- om du visste
hvad det braenner...
-- Om du inte lofvar att halla dig ordentlig, sa far du inte en bit mat
pa flere dygn. Nu tar du sakerna och foeljer mig. Baer!
Hon bar kappsaecken och gick med lutadt hufvud efter honom fran bangarden
laengs gatorna. Han vaende sig ploetsligt om och sade med ett saellsamt
tonfall:
-- Vill du rymma ifran mig nu, sa kan du. Goer du det, sa tar jag aldrig
mer upp dig. Och du kan roa dig i din frihet hur mycket du vill. Men
foeljer du mig, sa gaeller det att ga igenom straff, och det blir en
straeng kasern du kommer i. Goer nu hvad du vill haer nere, jag gar upp och
koeper mig mat haer.
Han gick. Hon stannade vid gathoernet med kappsaecken i handen. Nagra
soldater gingo foerbi. Sa nagra glada studenter. Ingen sag pa den
hopsjunkna gestalten. Der kommo tva pigor med hvar sin gesaellpojke under
armen. De hade friserade luggar, sjaletterna kokett pa de hoega
frisurerna, och skrattade utmanande och ratt at sina kavaljerer.
Nadja kaende som en elektrisk stoet. Hon hoejde pa hufvudet, raetade pa sig,
lystrade som en kasserad militaerhaest efter en bekant marschmelodi.
Hon tog ett steg som foer att lemna alltsamman, men stannade. Hon kunde
icke. Hon ville icke. Missmodig och flat vaende hon tillbaka, tog den
tunga kappsaecken som ett barn i armarne och staelde sig der han lemnat
henne.
Om ett oegonblick gingo nagra damer foerbi. Det frasade af siden och
smaklingade af perlor och armband. Da de gingo foerbi, kaende Nadja en
stark bedoefvande lukt af dyrbar violetessens. En bidoft af fin
cigarettroek slog henne foer naesan.
Hon sag roedsminkade och pudrade ansigten, som dolde vissnande rosor...
Det var elegans och foerfining, hennes hjerta boerjade att klappa, hon var
naera att springa efter dem, boenfallande.
Nagra enkelt klaedda arbeterskor med glada ansigten moette de eleganta
damerna och yttrade skoningsloest dygdigt foerakt foer dem.
-- Jag skulle inte vaga ta i samma las som en sadan der luktpase foer
aldrig det, -- sade den yngsta, -- foer 'en kunde fa ondt foer hela sin
tid, -- och sa trippade de foernoejda hemat med sina tvaettkorgar pa
armarne.
Nadja gick naermare huset. I ett af foenstren haengde spetsar och dukar,
sidenband och solfjaedrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick fran det
ena till det andra. Sa han droejde!
-- Ur vaegen, kaering! -- En gatpojke med ett tunnband kom svaengande pa
trottoaren och gaf henne en knuff. Nadja var faerdig att ta honom i
nacken och ge honom en oerfil, men hon afstod. I staellet suckade hon och
laet hufvudet sjunka aen djupare. -- Kaering, ja, det aer jag visst, och det
aer det lugnaste ... bara jag slapp svedan af allt ondt -- bara jag fick
mat.
-- Sa, du aer haer aennu. -- Samuli kom ned med ett stort paket. -- Jag
taenkte du var borta. Vet du hvart vi ska' ga?
-- Vill inspektorn aldrig mer gifta sig med mig, ifall jag blir
ordentlig? -- Hon stammade en smula och sag upp foerstulet. -- Om jag
blir riktigt ordentlig?
-- Aer du galen, menniska? -- Han stannade och sag pa henne, -- med dig!
Jag aemnar foera dig till arbetshemmet, till fru Lund, och hoera, om hon
vill ta dig. Du vet hur der aer. Foerhaller du dig hyggligt der, sa det
blir folk af dig, sa kan du tjena dig opp att en gang fa komma bland
menniskor igen. Eljes inte. Jag lemnar dig aennu en gang, jag skall koepa
din mor en sjal haer; du kan rymma, om du vill.
Hon satt qvar pa butiktrappan, da han atervaende.
-- Naer traeffar inspektorn mor?
-- I morgon; hvad har du att saega?
-- Att jag har straeng tjenst och -- -- arbetar.
-- Bra.
De gingo ett stycke utom staden. Der lag ett ensamt hus, omgifvet af
traed och inhaegnadt af ett plank. En skylt ofvanfoer inkoersporten angaf:
"Arbetshem foer vaernloesa qvinnor."
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 | 13 |
14 |
15