Saemre folk by Daniel Sten
D >>
Daniel Sten >> Saemre folk
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
15
Kajsa satt och taenkte pa Nadja, naer hon var vid samma alder. Skrikig och
bullrande, vild och missundsam hade hon aldrig talt det hon hade sjelf,
utan endast det brodern hade. Sa hade hon foerstoert allt foer dem bada,
brakat och kranglat, utan att unna sin mor nagon ro, och skrikit dag ut
och dag in, ar ut och ar in, tills hon fann pa att skratta i alla vaeder,
naer hon var ond som naer hon var god. Kajsa hade alltid troestat sig med
att Nadja var sa god, oaktadt allt det andra. Denna godhet uppvaegde ju
mycket, tyckte hon. God, men svag. Ett hjerta, men villigt till allting.
Det var ett och ett halft ar sedan hon sist haft bref fran Nadja. Kort
derefter hade det statt i tidningarne sa mycket om henne. Hon hade
blifvit naemnd med utmaerkelse, som en musikalisk artist. Aterigen det der
maerkvaerdiga artistiska, som hon, Kajsa, hela sitt lif hatat och kaempat
emot. Hade saledes Sergej det ocksa? Eller hade hon det kanske sjelf,
eftersom det gjorde sa starkt intryck pa henne?
Mahaenda var hon sjelf ett slags musikalisk talent? Hon taenkte efter.
Nej. Det var inte moejligt. Vael hade hon som helt ung fatt beroem foer sin
roest, patrons fru hade ju foersoekt henne vid pianot och sagt, att hon
kunde komma in vid operan, men musik hade hon ju aldrig talt. Bara
orgel. Inte sadan der laettfaerdig dansmusik med horninstrumenter, eller
gnidmusik pa fiol, eller klingeliklang pa fortepiano, nej, bara
ordentlig, langsam klar sang, i staemmor eller ensamt, men allvarligt.
Hon aelskade blott predikomusik.
Af henne hade saledes Nadja icke det artistiska, men af hvem? Om hon
varit Rellus -- men det var ju inte sa. Sergei hade kanske varit vid
musiken? Det visste hon inte. Han hade en haest och var kosack, hade
lefvat, aelskat i foerbifarten och doett i en hast. Det var hvad hon kaende
om honom.
Nadja skulle saledes bli en teatermamsell pa allvar. Hon hade soerjt
deroefver den foersta tiden i Helsingfors, men gladde sig, da hon i
tidningarne laeste om hennes triumfer. Nu kunde hon kanske stadga sig.
Hon hade redan gifvit dottern foerlorad, hon hade oefver henne gratit sina
kinder vissna, sina oegon roeda ... kanske hon nu kunde blifva nagonting
stort.
Pa de bref Samuli skref efter Kajsas diktamen hade Nadja aldrig svarat.
En gang hade hon saendt modern en tiorubelsedel, men inte ett ord. Hon
hade dock hellre emottagit ett aldrig sa kort bref med nagra vaenliga
ord. Tiorubeln hade hon aennu, i sin gamla svarta psalmbok. Nadja kunde
kanske en gang behoefva den sjelf ... hvem vet.
Kajsa och Samuli disputerade den tiden ofta om Nadja. Han trodde, att
hela den nya historien var till hennes olycka. Han visste, att "herrarne
satt ihop alltsammans", allt det granna man laeste om henne. Hon var icke
en riktig, menade han, och hon kunde aldrig i verlden bli en riktig. En
verklig stadsdam, som dugde foer en ordentlig herrskapsteater. Hon
passade inte, pastod han, "och blir hon nagot, sa blir det till hennes
eget foerderf".
Kajsa deremot trodde pa dottern. Hon hoppades och lefde pa detta hopp.
Hon planerade, vaentade, sag i rosenskimmer en lugn, lycklig framtid. Sin
vildfogel sag hon som en skoen, firad storhet och sig sjelf vid hennes
foetter, tjenande, oedmjukt aflaegsnande alla hinder och alla obehag fran
hennes vaeg!
Sa blef det tyst i tidningarne en lang tid. Modern blef orolig. Samuli
rynkade aennu mer oegonbrynen och ingen vagade boerja ett samtal om den de
bada taenkte pa.
Samuli reste ofta till staden. Da och da hoerde han nagot fran resande,
som sett eller hoert om henne i St. Petersburg. Han kom hem igen till
Kajsa och svarade missnoejdt och afboejande pa hennes fraga: Nadja har det
bra...
Men nu en tid hade han ingenting alls fatt veta, tills foer nagon vecka
sedan loejtnant Ulfs betjent atervaendt till den finska hufvudstaden,
emedan hans herre doett. Denne betjent, som var en gammal bekant till
Samuli, hade ute i staden beraettat, att Nadja var fullkomligt pa
foerfall. Det sista aret hade hon alldeles ohjelpligt sjunkit. Det var
foer att hoera detaljer Samuli hade rest till Helsingfors i gar. I afton
skulle han komma hem.
Kajsa vaentade sa saekert nagra glada underraettelser, hon tyckte sig
naestan ha raett att fordra nagon glaedje, det hade ju laenge varit sa
sorgligt foer henne, lifvet. Hon vaentade, naestan i hoegtidsstaemning. Med
otrolig moeda hade hon sjelf skurat golfvet och plockat enris foer att
stroe oefver ... allt var nu faerdigt, han maste komma och med honom nagon
helsning fran hennes enda barn.
Solen sjoenk allt mer, det led och led, men han kom icke. Kajsa hoerde hur
katten, som krupit in genom foenstret, lade sig pa sin vanliga plats
under saengen och snurrade liksom en slummersang at sig sjelf. Minnena
stego, hon sag tillbaka som i en spegel sitt foerflutna lif inom ramen af
detta tranga rum, utom hvilket hon aldrig kommit, oaktadt all sin flit
och sin straefsamhet. Och hon kaende, att hon hunnit till sista kapitlet
utan att nagon lycklig foeraendring var att vaenta. Endast nagonting godt
ifran Nadja, det var hennes hopp, den vaentade fodelsedagsgafvan. Gud var
ju sa god, och hon hade fatt upp en sa hoppingifvande vacker vers ur
nya testamentet nu pa qvaellen. Det maste komma nagonting godt, -- men
han droejde.
Taenk om han hade henne med sig! En fin och ordentlig herrskapsfroeken,
med foernaema maner, litet hoegmodig kanske, men med ett godt leende,
sadant hon hade som barn, da hon ville ha nagonting och foersoekte
kokettera sig till det...
Kajsa smalog foer sig sjelf. Hon sag sin Nadja foer sig, ehuru hennes oegon
voro faestade pa den gra strumpan, hon sag sin dotter sitta i
sidenklaedning pa stolen och sag sig sjelf lycklig och foertjust boeja sig
ned foer att smekande kaenna pa det mjuka, fina klaedningstyget. Hon
tyckte, att hon, den simpla bondqvinnan, icke vagade beroera Nadja sjelf,
bara sakta smeka hennes klaeder. Och hon taenkte, att om Nadja ville
sjunga en enda ton, sa skulle hon, modern, visst inte kunna halla
tillbaka sina tarar. Det var visst sa skoent, sa roerande, det hon sjoeng.
Hennes enda aelskade dotter!
Hur hon ville goera allting naett och beqvaemt foer sin kaera gaest! De fina
sakerna hon saekert tagit med sig, skulle pryda rummet, i byran fans
dessutom god plats. Och Kajsa lofvade sig sjelf att aldrig traka ut sin
dotter med "foermaningar" eller "predikningar", som hon visste att Nadja
icke talde. Och aldrig skulle hon naemna ett ord om det foerflutna och de
ungdomsdarskaper Nadja begatt.
Allt skulle ga sa sakta och behagligt. Allt som inlagdt i mjuk, loes
bomull. Daempadt hoestsolsken inne i det lilla rummet. Hvita
musslinsgardiner oefver de dunkla, groena foensterrutorna.
Kajsas oegonlock begynte tynga. Det foell en sloeja oefver hennes oegon, en
sloeja i laett, matt rosenskimmer. Alla tankar blefvo ljusare och gladare,
fingo vingar och floego ut i den stora, vida, obekanta verlden.
De lyfte hennes afmagrade gestalt sa stilla oefver alla materiela hinder,
buro den oefver land och haf, fylde lungorna med frisk luft och utbredde
oefver hennes hela varelse en atmosfer af stilla lycka.
Tankarne i droemgestalter foerde henne till ett annat och baettre land, der
allt var sa putsadt och fint, att fattigdom och elaende icke kunde
trifvas der. Allt var faerdigt och ingenting behoefde goeras. Kajsa kaende
hur ungdomskraften aterkom och det glada, vaelsignade ungdomsmodet.
Hon gick ater igen ung och laett i det hoega och doftande graeset, hoerde
sorl af baeckar och ett qvitter af tusen foglar. Hon var sa glad, att hon
maste springa, och i staellet foer att lata sina foetter foelja den groena
stigen, hoejde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjaeril fram
oefver blomstren, mellan hoega traed, mot fjaerran skoena trakter, allt
laengre och laengre.
Hon sag nagon framfoer sig, ett ungt vaesen liksom hon sjelf. Det var
dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke. Kajsa sag
att Nadja foell ned mot jorden, och ville hjelpa henne. Men till sin oro
maerkte hon, att hon sjelf icke var tung nog foer att fa faeste vid marken.
Hon foersoekte tynga sig ned, gjorde anstraengningar foer att na jorden, men
studsade upp igen lik en ballong och Nadja snafvade, gick alltmer
krokig, tills hon slutligen kroep. Med gratande suckar ville modern lyfta
upp henne, men foergaefves. Hon nadde icke dit ned.
Ocksa haer fans saledes en ofullkomlighet. Kajsa kaende det som ett moln
af missnoeje, som likvael foersvann snart, hon hoejdes sa smaningom alltmer,
kom upp i dimmiga regioner, der hon foerlorade allt medvetande om sig
sjelf och allt annat. Hon sof. Droemmarne kommo och gingo likt toecken.
En kall pust ifran det oeppna foenstret vaeckte henne slutligen. Hon froes.
Kalla rysningar skakade hennes kropp, det var skymning i rummet, och
gloeden i spiseln var slocknad. Hon var ater gammal och skroeplig, ater
sitt eget sjelf.
Hon hoejde sig foer att staenga foenstret, lyfte sig moedosamt fran sin
plats, flyttade foetterna besvaeradt. Hon tog ett steg, men stannade.
Hvad var det? Der pa stolen, vid bordet. Hvem? Hvad?
Nagon, som lag med hufvudet pa haenderna, lutad mot bordet. Han,
inspektorn, den regelraette och nyktre inspektorn, som atnjoet Kajsas
stora aktning, honom som hon beundrade och naestan aelskade som en son.
Han haer -- och i soemn.
Hon gick sa sakta hon kunde, svaefvade som en ande, stilla och ljudloest
till foenstret, staengde det och gick tillbaka.
Da hoejde han sitt hufvud, sag upp och laet ater hufvudet falla.
Kajsa sag, att han icke druckit, Hans ansigte var foervridet, men af
sinnesroerelse, och hon foerstod, att han var i uppror. Hvad hade haendt?
Hon vagade icke fraga. Hon var raedd foer sanningen.
Utan att saega ett ord, satte hon sig. De magra haenderna knaeppte hon igen
oefver knaet och gaf sig till att stirra pa golfvet.
Det moerknade. Klockan slog half nio. Den slog nio. Sa steg han upp och
slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skraemd. -- Hvad aer det,
spektor, har nagot haendt? -- hon vagade knappt tala.
Om en stund kom der fram ifran honom ett ljud som ett hot eller en
foerbannelse. Han svor en ed och slog aennu en gang i bordet. Kajsa hoerde
nagra afbrutna ord och foerstod, att de gaelde Nadja:
-- Om jag inte skall straffa henne i hennes foerbannade synd, tills fan
far ur kroppen pa henne, sa ma jag aldrig fa namn af hederlig karl mer!
Om jag inte skall ge henne ett knifhugg i ansigtet, sa den roeda bloden
rinner ur och bleker hennes fagra kinder, sa ma djefvulen kasta mig i
sin eviga eld. Om jag inte piskar henne och flar henne, tills hon inte
har ett qvitt af synden i sig mer, sa ma ni spotta pa mig, mor, men sa
mycket vet jag, att straff ska hon ha och det sa att lifvet hennes inte
aer vaerdt en pris snus. Foerr blir hon inte menniska! Ja, ni ma ursaekta,
men det aer det sista medlet. Om jag inte haft henne kaer, sa hade jag
latit henne fara foer laengese'n. En annan skulle inte vilja ta i en sadan
der med hoftang en gang. Men jag, jag skall aga henne. Jag skall maerka
henne. Det skall inte bli manga hon foerfoer mer. Och med superiet ska det
ocksa ta en aenda. Nu vet ni hvar ni har mig, mor Kajsa. Jag far i morgon
till Petersburg. Sist om en manad aer jag tillbaka. Sa, grat inte. Jag
har ett paket at er. Var inte ledsen, hon skall bli folk aennu, skall ni
fa se, men jag skall foersoeka mitt saett hvad det kan hjelpa. Godnatt, vi
ses igen.
"Spektorn" gick. Kajsas foedelsedag var till aenda. Hon klaedde sakta af
sig och lade sig att sofva i det tomma rummet. Men hon somnade icke och
sag inga ljusa syner mer, inga glada droemmar kommo, bara sorgsna och
tunga tankar.
Om nagra dagar traeffade hon uppe pa garden Ulfs betjent, som varit
Samulis sagesman. Hon hade svart att fa honom att tala. Men sa mycket
fick hon veta, att Nadja stiftat olycka i Granbergs familj, skilt
makarne at och ruinerat mannen. Att hon sedermera lefvat ett ar i
"stoerre foerhallanden", men foer tillfaellet hade det mindre gladt. Hon var
ofta hemloes och dref omkring pa gatorna i S:t Petersburg. Hjelpte man
henne, lefde hon bekymmersloest nagra dagar, "etablerade" sig, men
oefvergaf snart alltsamman foer att boerja om pa nytt igen med det gamla
lefnadssaettet. "Hon har blifvit aeldre och ser inte mer sa bra ut",
beraettade mannen, "men aer lika glad och lustig som foerr." Och foer att
foersona nagon del af det onda han sagt, tillade han: -- men hjelpsam aer
hon mot alla fattiga och gamla, och hjerta, det har hon ocksa! -- Han
raeknade upp en hel hop med tillfaellen, da hon hjelpt landsmaen, som soekt
upp henne, -- en god sjael, -- slutade han och tillade aennu en gang som
troest: -- fast hon har en dalig natur, men det kan hon inte ra foer.
Kajsa hade i sitt lif burit sa mycket, att hon nog kunde baera detta
till, taenkte hon. Och hon visste, att det var Guds straff, och att han
aldrig laegger tyngre kors pa en aen man kan baera. Hon skulle foersoeka
skicka sitt stackars barn nagot penningar, alltid kunde man fa ihop
nagot. Kanske det kunde goera henne en glaedje.
Hvarfoer hade Nadja blifvit sadan? Hon fragade sig sjelf detta tusen
ganger, och kunde inte fa det klart foer sig. Hon hade dalig natur, sade
man. Hvarifran? Af henne, modern sjelf? Eller af Sergei?
Eller var det dalig uppfostran? Kajsa hade inte foerstatt att goera det
baettre. Hon hade gifvit henne det baesta hon kunde. Ett godt exempel. Och
sin kaerlek. Och sin boen till den allsmaektige Guden. Ingenting hade
hjelpt.
Inte aennu. Men kanske med tiden.
Kajsa funderade hit och dit. Hon radslog med sig sjelf och sin
erfarenhet. Hvarfoer bli menniskor, specielt flickor, daliga pa det
viset?
Vanligen frestas de foerst i begynnelsen af andra, falla foer frestelsen
och fortsaetta i synd. Nagra fa af hennes bekanta hade lockats oskyldiga
i olycka. Det var en eller tva. Men Nadja? Hvem hade lockat och frestat
och foert henne in pa denna vaeg?
Den ryske officern ... ja, nej? Hon hade redan foerut varit sa der
lite... Hvad hade varit hennes frestelse? Fafaengan? Aerelystnaden? Nej
och aterigen nej. Med ohjelplig envishet kom hon jemt tillbaka, det var
den onda naturen. Och boten deremot? Fans det nagonting annat aen hennes
gamla, eviga botemedel, det som aenda inte hjelpte, kaerleken och boenen?
Kajsa gick till sitt lilla hem, gick langsamt med sin gra stickstrumpa i
handen. Hon tog vaegen genom stengaerdena, den gamla vaelbekanta vaegen, och
fingrarne flyttade stickorna sa flinkt och snabbt. Hon gick rak och
styf, munnen litet snoerpt, de glaensande oegonen faestade pa skogen framfoer
henne. En het rodnad brann pa de magra kinderna, och endast hufvudet med
den svarta sidenduken pa var boejdt, som fruktade hon ett slag.
Undergifven och from till sinnes steg hon in i sin stuga och atertog med
vanlig lugn ifver foersummadt och kaert arbete, som dock i dag anstraengde
henne dubbelt. Men hon hade nu ett nytt mal. Att bereda sin stackars
olyckliga dotter en glaedje. Da hon nu var i olycka och saknade hem och
vaenner skulle hon kanske med foertjusning emotta en hjelp af sin ringa
foeraktade mor.
Hon stroek med lugnare mod sina kragar. Det var alltid sa uppfriskande
att arbeta, ocksa om det anstraengde en liten smula. Foer hela denna tvaett
kunde hon fa ihop en tre, fyra mark. Och mer hade hon i sparbanksboken.
Ja, hon kunde aennu arbeta, och sa roligt, hon skulle hjelpa sin dotter!
Samuli hade kostat ut en del af hvad han under aret sparat pa sin
jernvaegsbiljett. Han hade uttagit allt hvad han hade i sparbanksboken.
Men den han soekte fans ej mer i S:t Petersburg, hon hade med "ett
saellskap" rest till Moskwa. Saellskapet skulle ge foerestaellningar
nagonstaedes, pa nagon stor och utmaerkt teater. Nadja hade beraettat i det
hus, der hon bott i S:t Petersburg, att det var nagon kejserlig opera
hon skulle till, men madamen i porten menade, att en sadan trasvarg som
Sergeiewna egentligen vore foer dalig till och med foer cirkus.
"Saellskapet" gjorde konster pa lina foer det mesta -- Nadja hade redan en
tid sjungit pa samma staelle som de dansat ... och nu skulle de foersoeka
sin lycka i Moskwa.
Samuli, som foer laengesedan laert sig nagot ryska, foerstod likvael icke
mycket af portvaktarmadamens beraettelse, men hufvudsaken begrep han.
Polisen hjelpte honom pa trafven, och nu var han pa vaeg efter henne. Det
var icke kaerlek, som dref honom. Det var haemd. Han visste ej hvad han
ville, blott straffa. Den langa resan oefver den hundra mil langa steppen
foerefoell honom oaendlig. De breda floderna, som vaeltrade sina
vattenmassor fran oester till vester, fran norr till soeder liknade
kolossala ormar, som slingrade fram genom oeknen, staederna med sitt
bullrande lif liknade i hans tycke sma obehagliga oaser, mot hvilka
sjelfva oedemarken var tilldragande och angenaem.
Men aendtligen kom han fram.
Han tog sig rum i zigenarqvarteret borta vid Ukrainii pereolok i
naerheten af det hus, der han genom polisen fatt veta att Nadja bodde.
Det droejde, innan han kunde orientera sig sa mycket, att han foermadde
soeka upp henne. Luften i det vaerdshus, der han logerade, plagade honom,
bemaengd som den var med osunda dunster; maten, tillagad med stinkande
bomolja, qvaeljde honom, och rummen, laga och illaluktande, voro sa
smutsiga, att han med sina nya klaeder fruktade att saetta sig ned.
Kocken i detta hus var honom en gata, fin och hvitklaedd stod han halfva
dagen i porten och paraderade. Koeket sag ut som en svinstia, det var
inte troligt, att kocken nagonsin var der.
Och sa gatorna. De slingrade som labyrinter utan utgangar at samma hall,
foervillande och farliga.
Moerka, laga hus i hela denna stadsdel med omoejliga gardar och
maerkvaerdiga trappor. Oefverallt kyrkor och kapell, oeppna hela dagen.
Kling-klang i kyrkklockor och kastelltorn. Kaftanklaedda prester, poper i
fladdrande har och langt skaegg, med tofflor och smutsiga kalsonger som
syntes inunder kaftanen da de gingo, korpojkar, som stulo fran
pepparkaksmadamerna vid hoernen och sjoengo, svaengande roekelsekaren
oegonblicket derefter inne vid altaret, glaedjeflickor, som korsade sig
och knaefoello i smutsen vid den helige St. Sebastians i nattrock klaedda
messingsbelaete, kaeringar med qvastar laengre aen de sjelfva, och som
sopade gatan, sa att all orenlighet stannade qvar, allt sag han med
yrvakna, missnoejda oegon, utan att raett veta hvart han skulle eller hvad
han ville.
Den eleganta staden roade honom icke. De breda gatorna, som gingo i
backar och bugter, de vackra traedomgifna husen i lackerad sten med
tornspiror och originela prydnader intresserade honom icke, han
foerbryllades af det hoegljudda larmet, som i styrka vida oefversteg
bullret pa gatorna i St. Petersburg, han skraemdes af stojet pa
Stritninka och fann Kremls underjordiska butikstad mera lik en kolossal
roefvarkula aen en orientalisk marknadsplats.
Endast uppe i Kreml bland palatserna och kyrkorna tyckte han sig kunna
andas. Der var hoegt till himlen och vida utsigter oefverallt omkring.
Flodens gula vatten bredde sig nedanfoer, floet under breda broar och rann
som ett baelte af guld genom aengarne. De herrliga antika palatsen med
sina borggardar faengslade honom som underverk fran droemlanden, de
hundrade kyrkorna af originela, barbariskt omoejliga former och i
bizarra, djerfva faerger kommo honom att haepna. Gyllne kapellets
solglaensande kupol blaendade honom, och han stod som en bildstod framfoer
Guds moders hus vid roeda porten, nagonting sa praktfullt, sa vansinnigt
praktfullt hade han aldrig kunnat taenka sig!
Det folk, som stimmade omkring honom pa gator och torg, syntes honom sa
fraemmande, som hade han hamnat pa en annan planet. Samuli kunde inte fa
i sitt hufvud, att de alla voro "kristna". De roedkjolade ryska
matuschkorna i perlor, band och kakoschnickar hade han redan i
Petersburg vant sig vid, ocksa maennen i sina rynkade svarta
sammetskjolar och de roeda, vida skjortorna, med vida byxor och hoega
stoeflar, fann han sig i, men det var en massa annat maerkvaerdigt folk,
som sago okristliga ut och som Samuli inte kunde se sig maett pa.
Det var armenier med sina bruna kaftaner, silfverstickade langvaestar och
fezer, malarosser med brokiga silkessjalar kring laenderna, arkangeliter
med hvita langa rockar, tscherkesser i bla, atsittande, pistolbeprydda
syrtuter, glittrande af silfverbroderier, tofsar och knappar, och sa
militaerer i otaliga olika uniformer, roeda, groena, bla och gula, i
silfversnodder eller guld, i fina klaeder eller illa dolda trasor.
Och qvinnorna! De eleganta damerna i moderna vagnar oefverstralades laett
af de brokigt klaedda, som gingo till fots. I blatt och roedt, i sjaelar
och sloejor, i sammet och silke, oaekta och billigt, slitet och gammalt,
men pittoreskt och lifligt i faergen. Ett stoj och ett skrattande, ett
lif och ett spel med svarta oegon.
Samuli skuffade ifran sig allt hvad han kunde. Nagra togo honom under
armen, andra fattade honom i handen, nagra talade med honom, andra
foerfoeljde honom eller gafvo honom de otvetydigaste blickar.
Han skakade sitt langa hvitgula har, som om det varit bromsar, som
angripit och stuckit honom. Han ryckte pa sig, som om de varit insekter,
dessa skoena med mogna behag, som erbjoedo honom sitt saellskap. Och naer
det icke hjelpte, hoejde han hotande armen utan en gnista ridderlighet.
Det var en bjoern utan maner och omoejlig att uppfostra. Och der han gick
fram, skallade det hanande skratt efter honom. Han hade varit faerdig att
"maerka" flere aen en af "damerna" med sin knytnaefve, han hade sinnet
uppe, det hade bara behoefts en flaegt, och det hade brustit ut och tagit
laga.
Aendtligen, efter manga bemoedanden, hade han fatt raett pa Nadjas
egentliga bostad. I ett af zigenarqvarterets stoersta och minst vael
beryktade hus bodde hon med nagra af saellskapet. Men det var omoejligt
att traeffa henne. Hon var alltid borta, och den, som bevakade detta de
foertrollade prinsessornas hus, hade intet foertroende foer Samulis aerliga
ansigte, haerute var det en dalig rekommendation.
Han besloet att sta utanfoer och vaenta. Dag foergick efter dag och han
traeffade henne icke. Det var en langtradig parad; i denna kasern var det
manga som kommo och gingo, men henne sag han icke.
En dag, han var sa uppretad, sa foega blid och i en sadan
sinnesstaemning, att han hade kunnat foeretaga sig hvad som helst, en dag
foersoekte han att traenga sig in och soeka henne genom hela huset, genom
alla de elaendiga flyglarne, rum ut och rum in, om sa skulle behoefvas.
Men han hejdades redan i porten. "Njanian" med de vaeldiga armarne i
sidan tog honom i armen och vaende om honom, ledde honom ut pa gatan, som
om han varit en vante. Den gamla megaerans grin verkade som ett oegonkast
af medusa, Samuli laet sig motstandsloest foeras tillbaka, foerbluffad infoer
detta odjur till qvinna; han besloet att vaenta till afton, utan att
foertaera nagot pa ett helt dygn, om det vore noedvaendigt.
Han blef icke gladare mot qvaellen. Hon droejde och droejde. Klockan slog
atta och nio och tio, och hon syntes icke. Men naer han var faerdig att
springa till polisen foer att aennu en gang be om hjelp, hoerde han ett
skratt inne pa garden...
Roesterna kommo naermare. Ett par tre slamsiga qvinnor, inhoeljda i kappor.
Hon gick emellan dem, hon var den laengsta. Det var ryska de talade, hon
en bruten rotvaelska, de andra genuint. Det var icke vaenliga roester, icke
vaenskapliga knuffar de utdelade till hvarandra. Nadja, nagot lifvad af
sitt konjaksblandade te, munhoeggs sa godt hon kunde, och naer de ryska
oqvaedinsorden icke voro tillraeckliga, tog hon till svenska och finska.
Samuli foeljde efter. Han ville observera dem en stund. De gingo alltjemt
graelande gatan framat. Kom der en herre, blef han tilltalad af deras
vaenliga, instaellsamma staemmor och i smickrande ordalag, kom der en dam,
skrattade de, som om de sett en karrikatur.
Samuli gjorde sig faerdig att bakifran fatta tag i Nadjas axlar och ta
henne med sig. Men innan han visste ordet af, kilade de in i en portgang
och foersvunno.
Der brann en groen lykta vid porten, och en skylt med bilder haengde oefver
ingangen. Samuli ringde, blef inslaeppt och stod framfoer ett slags
svartmuskig vaektare, som mer liknade en roefvare aen en hederlig menniska.
I sjelfva portgangen var halfmoerkt, den groena lyktans sken upplyste helt
otydligt en trappa, som ledde nedat, och visade de tjocka roeda
draperier, som skylde en doerr langt i fonden.
Vaktmaestaren hindrade Samuli att ga vidare. Han moenstrade honom noga och
straeckte ut handen med ett dundrande: "Stcho?" Men foermildrades sa
smaningom och nickade.
Samuli stack handen i fickan, tog fram en silfverrubel, tryckte den i
handen pa den svarte och gick till trappan.
Med fasta steg klef han nedat, lyfte gardinen, skuffade doerren till
sidan och steg pa.
Han befann sig i ett slags krogsal med spelbord. Der brann ingen gas,
endast nagra osande lampor. I hoernet naermast doerren lyste en Kristusbild
i messingsklaeder vid skenet af en liten laga i ett oljefat. Derunder
sutto en hop maen i skjortaermarne och spelade. Nagra drucko oel ur de
stora stopsbuteljer, som voro uppstaplade pa stolarne och baenkarne
bredvid dem, andra bara spelade, alltfoer ifriga foer att ge sig tid att
dricka.
Pages:
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 | 12 |
13 |
14 |
15