Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

-- Vi voro vaenner -- beraettade han och slog troskyldigt upp sina oegon
och blickade in i sin hustrus klara och skarpa bruna -- vi voro vaenner,
pa det viset att jag tog emot henne hemma. Ibland, naer hon var
exalterad, kastade hon sig i mina armar, fastaen jag sade, att det inte
alls gick an.

-- Horribel person -- afbroet frun.

-- Jag betalade hennes utgifter en tid ... jag trodde, att det var min
pligt som hennes bekant.

-- Saliga aero de som tro -- frun talade litet a part.

-- Men sa gjorde hon daliga bekantskaper. Hur det var, kom hon pa
sjukhuset. Du foerstar! Barnet dog. Hm, professorn -- hm, skaffade henne
en utmaerkt bra plats, der hon fick stor loen och blef firad och hallen
som en prinsessa.

-- Dygdens beloening.

-- Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der
det gick bra i boerjan, tills hon en afton blef sjuk pa teatern.

-- Tills hon ater igen kom pa sjukhus? Hvad? Och professorn...

-- Nej, visst inte. Ah! hvad kan du tro? Hon blef sjuk pa scenen, tog
afsked och kom hit, som vi vet', foer att studera.

-- Vet du hvad, Attuschka, vi kan ju betala foer henne hos en sanglaerare,
lata henne ta lektioner hos min gamla guvernant i spelning, sa kan hon
med det samma fa lite "saett", foer nu aer hon alltfoer vulgaer. Fina Maeienen
oefvar in henne till konserten. Hon har det svart, mycket svart. Protegen
aer visst mer aen lofligt dum.

Herr Adolf bad sin hustru att tala med fru Granberg, foer att fa henne
att intressera sig foer Nadja, men fru Baeck ville icke. -- Ga sjelf --
sade hon -- _mig_ foerstar hon icke, och dig tycker hon om! Hon aer inte
af mina far. -- Och dermed tog hon sin man under hakan, klappade honom
beskyddande pa hans bleka kind och gick.

Herr Adolf iklaedde sig sin promenadkostym, laet pigan hjelpa pa sig
pelsen, tog ett par nya gredelina glacehandskar, traedde ytterligare pa
dem pelsfodrade mufftiser, taende en liten fin papyross och gick med sma
foersigtiga steg den langa vaegen at finska jernvaegen till.

Frun var hemma och tog emot. Hon satt i en fatoelj med sitt arbete och
log troett, men sa vaenligt hon kunde emot sin slaegting. Atte observerade,
att hennes ansigte hade samma uttryck som man ofta aterfinner hos en
viss kategori af gifta qvinnor.

Man kunde saega, att hon sag foersummad ut. Liksom en krukvaext, som statt
i skuggan och som man gloemt vattna.

De talade om likgiltiga aemnen. Atte trodde foer resten, att alla aemnen i
verlden voro henne likgiltiga. Hon var som uttorkad. Och aennu foer ett ar
sedan hade han sett henne glad, liflig i sina roerelser, med rodnande
kinder, visserligen blyg och stillsam, men intresserad och varmhjertad.
Da hade hon varit lycklig. Hade nagra fa manaders kroppsligt
illabefinnande kunnat goera sa mycket? Det var da vael, att hans hustru
var sa frisk. Han var innerligen foernoejd med sin lott och med hela
verlden. Gerna hade han hjelpt sin slaegting, om han kunnat. Men -- naer
icke ens laekarne...

Aendtligen tyckte herr Adolf sig boera komma fram med sitt aerende. Det
skulle bli en konsert till foerman foer den fullkomligt medelloesa froeken
Sergeiewna, ville hon icke intressera sig derfoer, koepa nagra tiotal
biljetter foer den stackars vaernloesa flickans skull?

-- Nej, det vill jag verkligen inte, jag hatar det usla kraeket, och
kunde jag goera henne nagot ondt, sa gjorde jag det ... men nej, det
skulle jag likvael inte. Jag orkar egentligen inte heller hata henne nu
mera. Hon aer mig endast vidrig som en giftig spindel. Men hjelpa henne
-- det bryr jag mig inte om.

-- Du doemer foerfaerligt straengt. -- Atte sag foerebraende pa henne. -- Du
aer kanske aennu -- svartsjuk! Hvad? En liten smula?

-- Inte nu mera. Da jag fick visshet, var jag ju rasande nagra dar, --
jag skulle kanske saega nagra veckor, -- men sa, ju mer jag fick taenka
mig in i allting, dess mer lugnade jag mig. Nu aer jag resignerad. Det
hela intresserar mig inte. Var sa god, froeken Sergeiewna! Var sa god!
Slit honom med haelsan. Sug ut blodet pa honom, efter han sa vill. Jag aer
snart ifran det. Men vara med om naer det odjuret skall visas foer pengar,
nej tack.

Hon talade helt lugnt. Hennes staemma darrade icke af vrede och gaf icke
nagon illustration till hennes ord. Hon laeste upp hela detta anathema,
som om det varit en katekeslexa.

Der kom blott ett litet foeraktfullt drag kring oefverlaeppen, eljes skulle
man kunnat tro, att hon talade om sista snoen, det laet sa fullkomligt
likgiltigt.

-- Men -- Atte rodnade och hostade af foerlaegenhet, han aftog stillsamt
sin andra handske, hoejde handen i niva med sina oegon, boejde fingrarne
och betraktade sina langa vaelskoetta naglar, som om de kunde ge honom
foerklaring -- men jag foerstar inte.

-- Inte? Hvad?

-- Hvad du menar. Du vill vael inte insinuera, soeta vaen, att din kaere man
-- hur skall jag saega -- har nagot, hm, nagot slags foerhallande,
vaenskapligt foerhallande till -- hm, damen i fraga.

-- Eftersom du aer min enda slaegting haer pa orten, kan du gerna hoera
hela historien, om eljes dina finkaensliga oeron kunna tala vid det: din
protege aer sedan tva manader min mans aelskarinna.

Atte var naera att korsa sig. Han hostade nervoest och stack omedvetet
alla venstra handens naglar pa en gang i munnen, hoppade upp ifran
stolen, satte sig igen och raettade foerlaeget pa sin krage, generad oefver
sin brist pa sjelfbeherskning.

-- Herre Gud! Soeta vaen. Bevare oss Gud! kaera lilla ... det aer vael inte
ditt allvar?

-- Det aer _deras_ allvar ... jag skaemtar inte ... ser jag ut, som om jag
ljoeg, tycker du?

Hon lyfte upp sitt allvarliga, foergratna ansigte med de moerka ringarna
kring oegonen. Langsamt sloet hon oegonlocken och oeppnade dem sa igen och
sag laenge och sorgset pa honom. -- Ser jag ut som om jag ljoeg? -- Hon
sade det snyftande, men med undertryckt roerelse. Af tonen i hennes roest
kunde man ej veta, hur mycket hon lidit.

Atte kaende sitt hjerta krympa ihop. Han hade laett att roeras, och tararne
stodo honom redan i oegonen.

-- Aer det sanning, aer det verklig sanning? Kan en menniska -- kan var
Carl vara sa elak? Hvad skall man goera? Herre Gud aenda!

Han hade tappat koncepterna och satt och sag hjelploes ut. Den ena handen
straeckte han ut emot den unga fruns, som han fattade och kysste. -- Jag
vore glad, om jag kunde goera nagonting. Men -- hvad?

-- Ingenting kan goeras, kaere Atte, ingenting. Mitt lif aer nu en gang
forstoerdt och kan inte bli lappadt ihop igen. Jag reser om en manad,
se'n jag samlat en smula krafter, sa jag kan komma till Finland. Det aer
alltihop.

-- Resa, utan Carl? Men det kan du vael inte?

-- Jo, jag kan det!

-- Jag trodde, att...

-- Att det foerestod mig nagot? icke sant?

Atte sag ned, aterigen litet brydd. -- Ja, jag hoerde, att du...

-- Det _var_ sant, det du hoerde, men det _aer_ det inte! Vi trodde foer
nagra manader se'n, Carl och jag, att vi skulle bli nog lyckliga att fa
ett litet barn. Men foer nagra veckor tillbaka, da jag sag -- och hoerde
och foerstod...

Foer foersta gangen darrade hennes roest en smula. Men hon haemtade sig
snart och fortfor:

-- Da jag foerstod, hur det var, da blef jag sa upproerd och kunde inte
beherska mig! Jag graet och soerjde, och -- det var mitt eget fel.
Alltnog, jag blef sjuk och -- hela vart hopp gick om intet. Aennu kan jag
inte resa, jag har inte oefvervunnit det och inte aterfatt krafterna. Men
-- doktorn tror, att om tre a fyra veckor --

-- Och hvad saeger Carl? Den Carl, den Carl, ack! hur kan han?

-- Han har icke ens brytt sig om att hoera efter hvad som felats mig. Han
har naestan gloemt, att jag fins till. Han tycker -- foer resten liksom jag
sjelf -- att vi inte passa foer hvarann. Han ser mig icke mer, om han
ocksa har mig framfoer sig. Och det aer knappt fjorton manader sedan vi
vigdes, lyckliga och saella.

Atte skakade pa hufvudet. Han hade icke mer ord, sa grep honom vissheten
om denna verldens ondska. Slutligen kom han pa en ide.

-- Du misstar dig kanske, alltsamman aer kanhaenda ett litet ledsamt
missfoerstand.

Hon nickade langsamt med hufvudet. -- Ett litet missfoerstand! Om det sa
vael vore! Jag gick en gang, sjuk och svag som jag var, efter honom, da
han sagt, att han skulle ga till klubben, foer att hinna upp honom och be
honom om foerlatelse foer att jag varit ... na, det der foerstar du inte.
Emellertid gick han icke i den riktningen, utan at motsatt hall. Jag
foeljde. Han gick till henne. Jag gick efter. Jag sag hennes namn pa
doerren och taenkte ga in, men vagade inte. Sa hoerde jag honom sjunga ...
som han foerr gjorde foer mig. Jag gick da ned, der fins ett kafe i
porten, och derinne satte jag mig vid foenstret. Det droejde ett par
timmar, innan de kommo ut. Sa akte de bort. Jag tog en istschwoschick
och foeljde dem. De foro till Pawlowsk. Der togo de in pa gula
vaerdshuset. Jag var i rummet bredvid. Da de superat, foro de af igen.
Jag foeljde alltjemt med min istschwoschick. De togo vaegen hem till henne
aennu en gang. Han stannade der, jag var alltjemt pa kafeet. Naer klockan
slog tolf, maste jag ga hem, ensam i moerka natten. Klockan var naera sex,
da han atervaende. Sedan dess har mycket haendt.

Hon stannade en stund. Klockans pickande laet fredligt i det lilla
hemmet. Det var ett litet lifligt kabinettsur inne i det rum, der de
suto, i det andra roerde sig langsamt en gammal aerevoerdig matsalsklocka i
foerra arhundradets stil.

Den unga frun fortsatte:

-- Jag sjuknade pa morgonen efter den vandringen och Carl tyckte, att
han gjort nog, da han gick efter en laekare. Sedan dess har doktorn icke
sett honom. Jag heller icke mycket. Han skaenker mig da och da en ny bok,
en pase drufvor, nagra resedor i kruka... Na, det aer inte mera, hela
historien aer slut, det aer ju helt hvardagligt, inte sant?

-- Men far jag inte tala med Carl, foerehalla honom, eller -- kanske
skicka bort henne?

-- Nej -- ingenting kan goeras. Jag vill, att ingenting skall saegas. Jag
har redan arrangerat om allt. Min vaen, fru Stenius, hvars man aer prest i
Kyrkslaett, tar mig till sig. Jag skall laesa med hennes barn, jag far
fritt vivre och en liten loen. Det aer hvad som passar mig. Jag aer ju
guvernant. Jag skulle aldrig ha gift mig. Jag, som aer sa obehaglig. Som
har ingenting att bjuda. Med mig _maste_ han bli olycklig.

Hon talade foer sig sjelf, som om hon varit omedveten om Attes dervaro.
Efter aennu en paus fortsatte hon i samma ton:

-- Fran foersta maj aer jag bunden vid min guvernantsyssla och, lat se, i
dag ha vi tjugoandra mars ... det aer var, jag blir nu snart raskare. Det
aer hoppets arstid. Saeg, det aer ju sa, Atte? Den haer tiden gar det raskt?

-- Om du skulle tala med honom sjelf, du aelskar honom ju? Hvarfoer skall
du uppge hoppet sa der. Fick Carl bara veta detta, sa gaf haen nog
flickan pa baten.

-- Jag skall saega Carl allt, innan jag reser. Men det kommer ingen
aendring i fraga. Mellan Carl och mig aer allt slut. Jag har mist tron pa
honom. Jag vill aldrig mer tillhoera honom. Jag aer foer god att aeta upp
hennes qvarlefvor. Han aer mig nu sa likgiltig som -- vore han en annan.
Ingenting kan uppraetta honom! -- Och tro mig, min vaen. Han _aer_ en
annan. Och han blir aldrig mer sig sjelf. Han aer besmittad och blir
aldrig mer frisk.

-- Du skulle inte vara straeng och ofoersonlig. Taenk pa den menskliga
naturens skroeplighet.

-- Ja visst, men ursaekta, sa usel aer jag inte, att jag behoefver taga pa
mig den klaedning som i manadtal legat i raennstenen. Sa usel aer jag inte,
att jag behoefver taga till mig den man, som i manadtal legat i
raennstenen eller det som vaerre aer. Ingenting binder mig. Ingenting skall
heller binda honom. Vi vilja begge bli fria.

-- Men taenk pa verldens dom?

-- Hvad bryr jag mig om den? Mitt lif aer rent som en engels, det veta
alla. Min karaktaer aer utan vank -- atminstone foer hvad man kallar
"verlden". Om jag felat som hustru, na, sa har jag fatt min loen! Jag kan
sta mitt oede. Och nu, min kaere vaen, du maste ga, foer jag aer troett. Kom
hit ibland med din hustru, hon aer sa snaell. Och -- lycka till med din
protege. Du foerstar mig ju och aer inte ledsen, inte sant?

Hon nickade till afsked. Herr Baeck kysste aennu en gang hennes magra och
heta hand och gick, echaufferad och upproerd. Sa fort han kom hem,
meddelade han sin hustru alltihop. Med manga utrop och korsningar ahoerde
hon honom, kastade sa pa sig sin pels, tog en droska och for direkte
till Maeienens.

* * * * *

Maeienens hade en liten bakgardsvaning pa tre sma rum, hoegt uppe. I ett
af rummen logerade familjens damer, i ett annat herrarne. I det tredje,
som pa en gang var mottagningsrum och matsal, musicerade man dagen lang.
Der stod ett pianino, utbankadt som en gammal akarehaest, det ljoed och
klagade fran morgon till afton. Grannarne vandades, bultade i vaeggar och
tak, beklagade sig foer portvakt och vaerd, allt lika foergaefves. Det
spelade nu mera naestan af sig sjelf, detta pianino. Och naer Fina oefvade
"stora konserten" derpa, jemrade sig Dions violin i fars rum, medan
Adolfs violoncell brummade i mors.

Men belaten var man. Vid sitt skrifbord satt far och ritade med stift
och linialer, mor hoell pa att i stort koeksfoerklaede koka potatis pa
fotogenkoeket; smafroeknarne diskade och skurade knifvar. Man hade ingen
piga, det kom en gang om dagen en madam och gjorde det grofva... Far och
"gossarne" buro mestadels upp maten fran butikerna nedanfoer.

Det ringde. Fina, styf i haenderna efter en foerfaerlig octavpassage,
oeppnade. Fru Baeck! Det blef ett skrattande och fnissande, ett
vaelkomnande och kyssande. Smafroeknarna stucko fran doerroeppningen in sina
lockiga tvillingshufvud, slaengde bort foerklaeden och dukar, och traedde in
i salongen. Man slet i idel kaervaenlighet bort kappan fran den besoekande,
knoet upp hattbanden, ref af handskarne och tvang den vaelkomna gaesten in
i fraemmanderummets baesta vaxdukssoffa, der hon efter ett envist krusande
och genom en arkipelag af fatoeljer, bord och pallar, aendtligen hamnade
alldeles utmattad.

Man begynte strax tala om konserten. Fina skulle spela en fantasi oefver
"Don Juan" af Liszt, en rhapsodie af dito och sa trion, naturligtvis af
Beethoven, med broederna. Dion skulle ge Legenden till lifs, Adolf en bit
Goltermann.

-- Och sa pluggar jag "Lucrezia" med Nadja Sergeiewna. Ack, hvad hon aer
soet. -- Finas moerkroeda, omfangsrika kinder liknade mer aen nagonsin roeda
strandladan vid Morsviken, och hennes oegon glaenste. -- Vi tala finska,
och det aer sa roligt! Hon laer sig sa bra. Hon tycker sa mycket om mig,
vi ae' sa goa vaenner, sa! Vi laer oss ocksa "hafvets unga taerna" af Pacius
foerstas. Och Dion aer ocksa der, och hon aer haer. Och Dion aer alldeles
tokig i henne, smafroeknarna tror att di ska foerlofva sig och goera
konsertresor och fa sa mycket pengar, att di kan inraetta ett nytt
konservatorium i Helsingfors, och der skall jag bli laerarinna och da far
jag visst en sju, atta mark i timmen, foer si froeken Algren, som var i
Paris...

Fru Maeienen kom in, hon alade sig fram med vaenligt blinkande, af
fotogenkoekselden glaensande oegon och kinder aennu fuktiga af angan fran
den nykokta potatisen.

Nytt vaelkomnande, nytt ordfloede, allt i samma musikaliska stroemriktning.

Aendtligen fick fru Baeck med en mycket uttrycksfull gest fru Maeienen att
foersta, att de borde vara i enrum.

De unga damerna foersvunno som roek dit fotogenkoekets laeckerheter lockade
dem.

Man begynte samtalet hviskande. Fru Baeck beraettade hvad hon visste om
Nadja.

Fru Maeienen himlade sig och ville icke tro. Det var kanske till sist
bara inbillning.

--- Kaera hjertandes, det aer visst foertal! Det aer svekomanerna, som ha
spridt ut det. Nog aer hon litet ofoersigtig, men det aer ju bara naturen.
Det aer bestaemdt inte sant! Har han varit der en afton -- sa har han vael
laest hoegt, tills det dragit litet laenge ut ... ungt folk ... en
svartsjuk fru ... fraen Abotrakten, der aer' di alltid sa trakiga, sa ...
nej, det aer bara prat, Dion har taenkt sjelf -- han aer alldeles betagen,
nog vet man, unga menniskan!

Fru Baeck gick henne naermare inpa lifvet, visade henne allt flera
sannolikheter, hjelpte henne att se och tro, naestan att sticka fingrarna
i saren. Men det hjelpte aenda inte. Fru Maeienen var sa hjertans god.

-- Lilla hjertans kaera fru Baeck, vi maste halla upp henne, hon aer
finska, riktigt landsbarn, foerstar ni, och skall nu sjunga "Nella fatal"
pa finska, som min lilla englagubbe der har oefversatt! Och vi ha bestyrt
om till alla tidningar, och vi ha sprungit haer till alla moejliga, och
konserten skall bli om atta da'r och mina barn ska' spela och sjunga,
och biljetter ae' salda, och nu kan det inte aendras!

Det kunde icke aendras. Fru Baeck insag det nog. Hon menade, att moejligen
de, som protegerade en sadan aefventyrlig uppenbarelse, komprometterade
sig, men icke heller det kunde numera komma fru Maeienen att uppge Nadja.
Maeienens hade roert pa bastrumman, och en gang i farten gick den af sig
sjelf och kunde icke hejdas. Reklamerna vaexte, det var sa romantiskt med
denna unga sangerska, som var en verklig fiskarflicka, ett barn af
folket! Finskt i foerening med ryskt, sa intressant! Hon hade dessutom
laert sig sjelf allt hvad hon kunde och var sa naturlig och ursprunglig,
pa samma gang som verkligt genialisk.

Konserten gick af stapeln pa den bestaemda dagen. Huset var nagot mer aen
halft. Herr Adolf Baeck hade koept nagra och trettio stycken biljetter och
delat ut dem som han baest kunde bland kreti och pleti. Ingenioer Granberg
disponerade femtio, hans kamrater, deras fruar och barn, deras vaeninnor
och vaens vaenner. Flere korrespondenter hade blifvit inviterade, man hade
icke foersummat nagot. De Maeienenska numren gjorde lycka, isynnerhet
smafroeknarnas. Fina i ponsoroedt atlaslif hade slagit af ett par straengar
med Liszt, eljes hade det gatt utmaerkt. Nadjas furore var mer artificiel
aen naturlig. Hon kom af sig i bade text och melodi, men skrattade bort
alltsamman. Hennes toilett var dyrbar och affekteradt enkel, men bars
illa. Hon hade icke gloemt sina forna teaterfasoner och sparkade med
slaepet lika som foerr. Sin dramatiska talent visade hon medelst nagra
haeftiga roerelser med armarne och med valdsamma rynkningar pa oegonbrynen
sa ofta som moejligt. Nagra korrespondenter tog hon med sina da och da ut
och in vaenda oegon, andra med sina uppmuntrande leenden och sma skratt,
hennes "naturliga och otvungna vaesende" behagade dem alla.

Damerna deremot intogos genast af en ofoerklarlig antipati foer
debutanten. De tyckte, att hon baest hade passat foer nagot cafechantant,
nagra ville till och med foerpassa henne aenda till zoologiska traedgardens
taeltfoerestaellningar. Icke en tyckte om hennes sang! De funno roesten ra
och utan klang samt hennes foeredrag lika plumpt som affekteradt. Allmaent
anmaerktes mot intonationen.

Pa atervaegen fran konserten ifriga disputer. Man tadlade bland fruarna
dem, som gifvit henne buketterna. Tvenne lagerkransar hade efter
folkvisorna tillkastats henne nedifran, de hade praektiga band i de
finska faergerna, och denna hyllning fann man opassande. Men herrarne
skrattade at alla dessa anmaerkningar. De funno den nya artisten pikant,
retande, artistiskt begafvad och absolut naturfrisk. Det var bara
afunden, som kunde doema annorlunda.

I de ryska blad, hvilkas kritici naervoro pa konserten, funnos inga
recensioner. Endast i en liten tidning syntes morgonen derpa en
svassande blomsterspaeckad artikel, deri Nadjas upptraedande rosades som
nagonting utmaerkt. "I den fullsatta salongen jublade en haenfoerd publik,
och ett regn af blommor jemte lagerkransar hoeljde snart den unga
stjernan, som nu foer foersta gangen visade sig foer en stoerre publik".

I finska blad citerades begaerligt allt detta. Nadjas rykte vaexte. De,
som kaende henne, ryckte foeraktligt pa axlarne, men andra gladde sig at
att landet fatt en ny storhet.

Med de samlade medlen skulle Nadja resa till Paris, sa var bestaemmelsen.
Hon hyrde sig i staellet en egen liten vaning, moeblerade den och klaedde
upp sig sjelf. Dion kom pa ett maerkvaerdigt saett att hjelpa till vid
arrangementerna. Fru Maeienen upptaeckte foer sent, att hon gjort en dumhet
i att beskydda deras bekantskap. Pappa Maeienen aen hotade aen bad sin son,
-- der var naera att ske en olycka. Dion hade blifvit som en "annan
menniska", emanciperat sig fran familjen, sagt upp "pappas kammare" och
svaermade bade dag och natt borta pa egen hand.

Maj manad kom. Fru Granberg hade rest. Herrskapet Baecks hade foerbjudit
Nadja huset, Maeienens foernekade bestaemdt hennes existens. De hade
aldrig kaent nagon Nadja Sergeiewna. Der hade bara varit ett askmoln
nagonstaedes vid horizonten. Det hade staelt till nagon oreda, i
foerbifarten slagit ned i deras hem och gjort deras son smatt galen. Den
aelskvaerda och praektiga fru Granberg hade ocksa fatt en stoet och blifvit
skild fran sin man. Foer dem var hon icke mera till, Nadja Sergeiewna,
det odjuret.

Ingenioer Granberg hade blifvit melankoliker och gick hos sin laekare
hvarannan dag. Han medicinerade och tog massage, men blef icke baettre.
Skygg och lynnessjuk undvek han sina landsmaen, och de kamrater, hvilkas
saellskap han foerr mest soekte, flydde han nu som vore de hans fiender.

Fram pa sommaren aterfick herrskapet Maeienen sin foerlorade son. Hon hade
fatt nog af honom.

Och han, han hade rasat ut. Han hade ocksa fatt nog. Och man stekte
kaerleksfullt den goedda kalfven vid hans aterkomst.

Talet om den utmaerkta nyupptaeckta talangfulla sangerskan Nadja
Sergeiewna tystnade fort. Man gloemde henne foer nya utmaerktheter.
Statsanslagsfragan, som foer det aret blifvit bordlagd, gloemdes ocksa. I
nagra smanotiser i finska blad laestes, att froeken Sergeiewna rest till
Paris foer att utbilda sina ovanliga anlag hos Frankrikes foernaemsta
maestare. Och dermed var man noejd. Om man bara hade talamod att vaenta,
skulle hon nog aterkomma som en storhet.

I den region, dit hon stigit ned, gaf emellertid detta korta rykte henne
en viss popularitet. Hon blef modern och foerstod en tid att halla sig pa
hoejden. Granberg och unge Maeienen foerkastades, den foerre emedan han
plagade henne med sina loejliga fordringar pa hennes oemhet foer sig
allena, den senare helt enkelt emedan han var "bade fattig och dum".
Loejtnant Ulf, numera stationerad i St. Petersburg, togs till nader igen,
det gamla kamratlika vaenskapsbandet emellan henne och honom aterknoets pa
nytt.

Hon foerde eget hus, tog en kock, en betjent och en huspiga, hade en
bestaemd hyrvagn, loge i de olika teatrarne och egen perukmakare. De
baettre teatrarne besoekte hon dock icke, hon vantrifdes pa "italienskan",
gaespade sig halft ihjael pa "ryskan" och roade sig egentligen blott pa
"Bouffe", "Varietes" och andra tvetydigare staellen. "Benstyckena" voro
nu en gang i hennes smak. Offenbach hennes musikaliska afgud. Cancan
hennes foertjusning. Och i allt detta trifdes hon utmaerkt. Och var
lycklig.

* * * * *

I det lilla rummet vid Torparbacken sken sommarens aftonsol. Genom en
uthuggning i skogen kunde man oefver faelten se en bit af hafvet och
holmarne langt borta. Hoega skogbevuxna klippor med sluttningar, som
stupade brant ned. Och vid stranden lyste den gulroeda graniten bjert.
Vattnet sqvalpade friskt och groent om de djupa braeddarne, och nagra
seglare kryssade genom sunden. Det var en augustiqvaell.

Ragen vaggade, och laengs gaerdesgardarne vuxo hoega hallonbuskar, tunga af
baer. Lingonen stodo stinna och rodnade pa ena sidan, de trifdes
oefverallt pa de sandiga tufvorna, fetmade foer hvar dag och traengdes i
klasarne. I de fuktiga dikena suto aennu en maengd oefvermogna akerbaer
bland blommor och stra, laerkorna sjoengo alltjemt och sparfvarne
smaqvittrade i saeden.

Ofvanfoer Kajsas foenster hade svalor byggt sina bon. De floego af och till
med korta jublande skri, stora faerdigfjaedrade ungar stucko upp oeppnade
gap ur boen och ville staendigt ha mera. Snart skulle de ut och flyga.

Pa lilla blomstertaeppan nedanfoer stod en rad resedor och loefkojor. De
doftade och aftonvinden bar den fina doften varm och stark in genom
foenstret. Grannfamiljens sophoeg saende en fiendtlig lukt omkring, men
vinden kom vaenligt fran vester och foerde bort de osunda angorna. Den
sjuka inne i rummet kaende blott de goda.

Golfvet var bestroedt med enris, och vid troeskeln lag en sammanflaetad,
af granrisqvistar hopsatt matta. Elden smapratade i spiseln, sprakade
upp nagon gang, da en kadig tallgren tog eld, men domnade af igen under
askan.

Pa trefoten puttrade sumppannan. Kaffepannan stod nyskurad bredvid pa
sanden. Allt var rent i den lilla stugan, skinande och putsadt. I en
stor, bred stol satt Kajsa med stickstrumpan, svag och feberaktig. Hon
hade haft lunginflammation och lidit mycket. Det onda hade emellertid
"slagit inat", hon hade det alltsamman qvar; inte sa att hon lag och
yrade som foer fjorton dagar sedan, men pa ett annat vis.

Det var hennes femtiondefoersta foedelsedag, och den firade hon allena.
Herrskapet fran garden hade saendt henne kaffe, socker och en ny
huspostilla med knaeppen, alltsamman var lagdt pa byran, prydligt i rad.
En af grannhustrurna hade pa foermiddagen lanat henne sin lilla dotter,
medan hon sjelf var pa utarbete. Den lilla hade legat pa golfvet och
lekt med nagra af Welis gamla traedockor, ty Nadjas alla voro foerstoerda,
sa att icke ens ruinerna aterstodo. Det hade varit en fest foer Kajsa att
observera barnets sma fridsamma lekar. Hur taeckt det lekte med hvad som
helst. En traed kunde sysselsaetta den lilla Majalisa en hel halftimme.
Hon gjorde ett barn af en ullgarnstofs, vyssjade det, lindade det i en
liten pappersremsa, vaggade det i ett barkskal, gaf det mat med en liten
sticka, stor som en knappnal, och laerde det att tala sitt eget
outvecklade lallande jollersprak.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15