Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

"Smafroeknarne", de sjuttonariga tvillingarne Clara och Lilli, skulle sa
fram och sjunga. De drogo ned klaedningslifssnibbarne, jemkade om
rosetterna, staelde sig pa oemse sidor om fru mor, som ackompagnerade, och
gafvo till lifs en af Mendelsohns duetter, "Ach, wie so bald".

Allegro agitatot "uppfattades" af sangerskor och accompagnetrice som ett
vanligt andante. De sma fjaerilarne sjoengo klockrent. Det var som tva
myggor en ljum sommarafton, naer man faelt ner gardinen och det eljes aer
moltyst i rummet.

Sa vekt och oskyldigt, sa spaedt och klart. Den lilla duetten kunde gerna
ha hetat "liljornas grafsang" eller "sylfidernas doedsdroemmar", eller
nagonting annat i den stilen. De sma appladerades vaeldigt och foeredrogo
derpa en maengd visor af Gumpert efter trasiga noter. En af sangerna hade
en hop fioriturer och Clara sjoeng dem con amore. Det var omoejligt att
hoera den lilla laerkan utan att kaenna sig roerd. Nagonting mer taeckt och
sant musikaliskt kunde man ej hoera. En miniatyr-genre, men korrekt
utfoerd. Ett bullrande jubel beloenade den upptraedande.

-- Aer det inte en stor och praektig operastaemma, en riktig _it_aliensk
_ko_lorator -- skrek fadern och klappade Clara pa hufvudet -- det har ju
jag alltid sagt! Far jag no bara tjensten haer i Petersburg, sa skall hon
minsann till stora operan, sa sant som jag heter Robert Isaak Elias
Maeienen! Och da skall hon ocksa sjonga pa finska, sa sant som vi ae'
finnar. Foer det aer nagot, det!

Ater var fru Baeck framme vid pianot, denna gang med Nadja vid handen.

-- Nagra finska nationalsanger -- bad hon, och Nadja satte sig ned.

Hon begynte med nagra fatala preludier och treklanger, tog sedan en hop
qvintparalleller, som skulle lata riktigt "stiliga", och foell sa in med
sangen.

Hon sjoeng en finsk folkvisa, en af de skoenaste bland de skoena. Hennes
verkligen starka och malmrika staemma saknade ej vaelljud, hon sjoeng icke
alldeles rent, men det var icke alltfoer skaerande. Hon kunde ej ha valt
baettre. Sangen klaedde henne. Den gaf hennes staemma skoenhet, liksom de
vackra orden redan i och foer sig voro musik. Hon uttalade tydligt och
fick vael fram det passionerade i denna visa, hvars herrliga slutstrof
skulle kunna roera en sten.

Om de andra gjort lycka, sa uppvaeckte Nadja fullstaendig storm.
Fennomanerna kysste henne, omfamnade henne, det proponerades du, farbror
och tant oefver lag. Atte stralade, han bad henne i later och blickar om
foerlatelse foer att han foerut behandlat henne sa illa. Fru Baeck slungade
en stoertsjoe af rysk foertjusning oefver henne. Carl stod qvar vid
kakelugnen. Sa svekoman var han icke, att icke den underbara sangen
tjusade hans sjael ... och sa mycket man var han, att han foerstod, att
hon sjoeng foer honom. En tar steg honom upp i oegonen, han sarades bittert
oefver att hans hustru intet ord hade foer sangerskan, utan stod stel och
kall. Han fann henne sa obehaglig just nu, kaensloloes och taktloes.

Dock Nadja maerkte ingenting. Hon njoet af sin triumf och nekade bestaemdt
att sjunga mer. Dels kunde hon ingenting utantill, dels ville hon tala
med ingenioeren.

Fru Granberg begynte i detsamma taga afsked. Nadja bad att fa foelja med
dem. Naturligtvis kunde man ej saega nej. Man tog en istschwoschick, de
bada damerna sutto tysta och stumma inuti, Carl satt pa kuskbocken.
Nadja hade foerlorat sin pratlust, frun paralyserade henne totalt.
Aendtligen voro de pa andra sidan Liteinaiabron och stannade vid
Granbergs port. Carl foeljde sin hustru till porten, laste upp, laste
igen om henne, vaende om och hoppade derefter i slaeden bredvid Nadja.

De koerde tillbaka i den kalla och stilla natten. Nu foerst sag Carl, att
det var alldeles stjernklart. Pa afstand skimrade der tusen och tusen af
roedaktiga gaslyktor pa andra sidan Newan, och floden lag bred och vid
likt en vaeldig hafsfjaerd, bunden i famnstjock is.

-- Oh, jag fryser -- Nadja smoeg sig naermare intill honom -- Er hustru aer
sa kall, sa!

Carl teg, han beredde sig att ge henne sin pels.

-- Nej -- sade hon -- lat mig komma inom den, eljes blir jag sjuk naer
jag fryser sa haer.

Han tog upp pelsen, hon goemde sig vid hans barm.

-- Oh! jag aer sa ensam i verlden -- det kom efter en stunds paus -- vill
ni inte vara min allra baesta vaen?

Carl svarade icke, han tryckte hennes hand. Han ville visst icke goera
sin hustru foer naer, nej, langt derifran, men han kunde a andra sidan
inte heller vara oartig mot en sa ensamt staeld ung varelse som Nadja.
Han tyckte hans pligt alade honom ridderlighet, ja, en viss
vaenskaplighet. Han roerdes af det stora foertroende hon visade honom, han
fann det sa intagande, detta barnsliga, okonstlade saett. Dessutom sag
han vael, att han gjort ett djupt intryck pa henne ... hon foerstod
minsann ej att doelja sina varma kaenslor.

Hans foernuft protesterade en liten smula mot dessa resonnemanger, men
det hjelpte inte. Nadja lag mot hans barm, pelsen vaermde dem begge. Hans
ridderlighet och vaenskap vidgade horizonten betydligt under resan, hon
hoell hans hand inne i muffen, smekte den och kysste den. Da de hunnit
hennes hem, braende den foersta kyssen het pa hans laeppar, och da de
skildes, hade han gifvit henne loefte att komma redan i morgon.

Fru Granberg lag hemma och graet. Gang pa gang steg hon upp, lyssnade vid
den oeppnade foensterluckan, gick till spegeln, sag sig i sitt elaende,
graet aen mera, gick till tvaettfatet och laet det friska, iskalla vattnet
gang pa gang skoelja bort de varma tararne.

Om ett par timmar hoerde hon hans steg. Hon visste precist hur hans
bottforer knarrade i den hardt sammanpackade snoen pa trottoaren. Han
gick uppfoer alla trapporna, det kunde dra om en minut, sa kom han i
foerstun, sedan i tamburen. Nu tog han af sig sina klaeder -- sa kom han
in i salen. Ah! hon skulle vara sa vaenlig, icke saega hur sjuk hon var,
hur sorgsen, hur misstaenksam, hur vael hon skulle behoeft hans hjelp,
hans, hennes egen mans! Hon skulle tvaertom visa ett vaenligt ansigte. Hon
skulle le, ja, se sa snaell ut. Med det samma brast hon pa nytt ut i
grat.

Han hoerde vid doerren den undertryckta snyftning och de haeftiga suckar,
som hon foergaefves foersoekte qvaefva. Da vaende han om, gick genom salen
till sitt rum, staengde doerren med nagot hard hand och vred den i las
efter sig.

Naer pigan pa morgonen kom in med fruns chokolad och herrns kaffe, hade
den lilla frun just somnat. Med utvattnade roeda oegon sag hon upp.

-- Kom hit, Anuschka.

-- Ja, matmor.

-- Laegg din hand pa mitt hufvud! Sa der ja, det aer sa skoent. Du aer
snaell, Anuschka. Jag har en snaell flicka i dig, Anuschka, och det aer
godt, naer man aer sjuk och ensam.

Pigan pysslade vaenligt om sin matmor och kysste hennes hand. Hon foerstod
sa godt situationen. Hon hade varit med om sadant foerut, pa andra
staellen. Hon hjelpte pa med morgonklaedningen, ledde frun till bordet,
serverade chokoladen och kammade haret. Sa gick hon in till herrn. Fru
Granberg tog sitt handarbete, tararne trillade en efter en ned pa den
lilla smabarnsskjorta hon sydde. Och sa tryckte hon sina laeppar mot det
fina linnet och kysste det innerligt, som hade det foerstatt henne.

De talade haerefter saellan till hvarandra, de tva, herrn och frun. De
"foerstodo" icke mer hvarandra. Han gick sin vaeg, hon sin. Han var sa
mycket ute, alltid affaerer. Pa qvaellarne var han aen hos den ena, aen den
andra kamraten. En gang skulle han ga till Sibrynoff -- pa bjudning. Kl.
8 kom Sibrynoff och soekte honom. Frun foerstod foer foersta gangen, att
Carl hade talat osant. Hvar var han? Hvad gjorde han? Hvarfoer var han
staendigt borta, hvarfoer var hon sa ensam? Var det kanske alltsamman
hennes egen skuld? Hon hade visst alltid visat sig foer kall, emedan hon
var foer blyg att blotta sina verkliga kaenslor foer honom.

Hon funderade och taenkte, hon grubblade och led. Hon angrade allt och
fattade hundra nya beslut. Hon begraet sin foersvunna lycka, som hon en
gang begratit sin moders doed. Men hon hade denna gang ingen att foertro
sig at. Inga egentliga vaenner i den stora fraemmande staden, hvars sprak
hon ej kunde. Den ende hon hade kunnat foertro sig at var Adolf Baeck, och
han var ju dock "ej egentligen" qvinna. Sa behoell hon sin sorg foer sig
sjelf, och dagarne gingo, tunga och langa.

* * * * *

En af Dions buketter med band i de finska faergerna var faestad pa
"ryssgudens" bild i Nadjas rum. Den eviga elden brann och osade der
framfoer, det var en ynklig liten laga, lampan var illa skoett och groen
af erg. De vissnande blommorna spredo en angenaem doft, men haengde redan
med bladen, liksom de vetat, hur foega glaedje de gjorde den de voro
aemnade at. Dion hade dock haft sa stor moeda att fa ihop pengarne.
Stackars pappa hade sa litet, och det maste raecka till foer allt moejligt.
Dion hade lanat litet haer och litet der, 25 kop. af Fina, 10 kop. af
mamma, 5 af sma froeknarna och 15 af Adolf. Naer han sa till sina egna 30
kop. lade pappas blanka rubel, sa hade han summan.

Man arbetade i Maeienenska familjen ifrigt foer Nadja. De sago i henne en
ny profet foer sitt faedernesland och voro lika ifriga att befraemja hennes
sak, som om hon varit en af deras allra naermaste. Fader Maeienen, som
fatt ett loenande arbete af en privat person i Petersburg, tillbragte sin
lediga tid med att agitera foer henne lika energiskt som foer sina egna
underbarn. Att fa Fina in pa konservatoriet som laerarinna, Dion och
Adolf i kejserliga operans kapell som kammarmusici och tvillingarna till
operan eller till konsertsangerskor, det var hans plan, och han fruktade
icke ett oegonblick, att den kunde ga om intet. Nadja skulle genast fa
engagement vid stora operan, annat kunde vael inte komma i fraga med
hennes staemma och dramatiska begafning.

Han var en ifrig korrespondent till ett par af landets finska tidningar.
Med gloedande faerger skildrade han "en privat-soiree i en petersburgsk
societe" och beskref noga det musikaliska programmets utfoerare och
utfoerarinnor. Den finska hufvudstadens publik fick till sin foerundran
hoera, att Nadja Sergeiewna gjort fullstaendig furore som kammarsangerska,
att Finland i denna sin unga dotter hade en musikalisk stjerna af rang,
hvars staemmedel, kaensla och stora begafning saekert voro fenomenela.
Landet hade sa foega rad att foerlora en talang, att det vore att
tillrada, att man toge vara pa denna, skaffade henne medel, foerst att
utrikes utveckla sina rika och lofvande anlag foer att sedan moejligen fa
henne engagerad i St. Petersburg eller Helsingfors, om hon ej, som sa
manga andra stora, foeredrog att stanna ute, vid nagon verldsteater borta
i Soedern.

Och detta var icke det enda man laeste om Nadja. Den unge svekomanen Carl
Granberg, som var tillfaellig medarbetare i ett af hufvudstadens mest
ansedda svenska blad, skyndade sig att meddela Nadjas succes till sina
laesare. "Det aer en originel och rik begaefning", skref han, "ett
naturligt, friskt sprudlande geni, vaerdt uppmuntran. Framsprungen som en
kraftig telning fran den folkstam, hvars aedlaste soener och doettrar fatt
andlig naering fran broedralandet i vester, har hon nagonting till haelften
svenskt i hela sin uppenbarelse. Hoegrest, fyllig och stark paminner hon
om en af Tegner beskrifven Ingeborgsfigur, pa samma gang som hennes
eldiga glaensande oegon tala om oesterlaendskt inflytande, och hennes varmt
bruna hy om lifligt kosackblod. Men", slutade han, "froeken Sergeiewna aer
en dotter af vart land, och vart land skall hafsa aeran af henne, naer hon
en gang faerdigrustad star pa scenen, redo att maeta sig med de baesta vart
land hittills kunnat prestera. Froeken Sergeiewnas manga gynnare och
beundrare i Petersburg vaenta att kunna utverka ett statsanslag till
1:sta maj, da det aer ett faktum, att var unga landsmaninna hittills haft
att kaempa mot stora ekonomiska svarigheter. Hon har beklaedt de
anspraksloesaste platser foer att kunna dra sig fram, och hon har arbetat
med en roerande ifver under kampen foer lifvet. Detta mal att bli konstnaer
har dock staendigt som hoegsta ideal svaefvat foer henne -- och det aer genom
toernen hon vandrat fram, omgifven af foertal, intriger och afund af forna
kamrater, som missunnat henne hennes rikare begafning. Att salunda en
ljusare framtid ma beskaeras denna uppgaende stjerna, oenska vi haer alla,
vi som haft tillfaelle att hoera och beundra hennes vackra sang."

Vidare hade man till hennes foerman taenkt arrangera en soiree, hvartill
biljetter skulle saeljas foerst under hand och sa offentligt. Familjen
Maeienen skulle naturligtvis bitraeda. Fina skulle spela solo, Dion spela
sin Wieniawsky, smafroeknarna sjunga Gumpert och frun ackompagnera
alltsamman bade det vokala och det instrumentala.

Det blef ett oerhoerdt brak. Maeienens sleto ut flere par skor under sina
promenader fran den ena aendan af staden till den andra. Ingenioer
Granberg hade de ekonomiska arrangementerna, och det var inte det
minsta. Fru Baeck hade atagit sig att presentera Nadja foer nagra ryska
musici, hvilkas vaelsignelse det var godt att ha till sitt foerehafvande;
hon hade aefven lofvat att hjelpa med rad och dad angaende toaletten, i
fall det skulle behoefvas.

Det var nu planen. Nadja visste af ingenting sjelf, hennes vaenner hade
taenkt foer henne. Allting var redan afgjordt da hon blef underraettad, sal
hyrd, tillstand utfaerdadt, dag bestaemd, programmet uttaenkt, allt utom
hennes tva solostycken och tva ensembler. Detta skulle hon naturligtvis
bestaemma sjelf.

Foernoejda och med laetta samveten gingo sa en vacker marsdag fru Maeienen
och fru Baeck till Nadjas bostad foer att meddela henne den glada
underraettelsen, att hon bara behoefde straecka ut handen foer att fa nagra
och hundrade rublar, bara sjunga nagra sma enkla toner, allt besvaer vore
undanroejdt, allt klappadt och klart, hon hade nu bara att niga och
tacka.

Naer de bada fruarna stego in, traeffade de den unga damen insvept i en ny
och elegant nattrock, liggande pa soffan med foetterna pa fatoeljkarmen,
en roman i handen och cigarr i munnen.

Hon steg upp, foervanad och generad oefver besoeket och gloemde att be de
fraemmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod pa en stol, en maengd
klaedespersedlar lago pa en annan. Oefver pianot en ljus, nagot trasgrann
sidenklaedning, och vid soffan stod hon sjelf med gapande mun och ett
misstroget, icke vaelkomnande leende. Fru Maeienen tog till ordet.

Efter otaliga utrop och onoediga preludier kom hon slutligen fram med
sitt aerende. Man hade, foer att bereda froeken Sergeiewna tillfaelle att
lata hoera sig, arrangerat en liten konsert, en liten soet konsert; ifall
froeken ville sjunga, skulle hon fa alltihop, hela nettot. Kanske ett par
hundra rubel, hvem vet, hon hade manga beundrare, kanske flere hundra
rubel. Taenk!

Den lilla godhjertade gumman stralade som en sol, hon blinkade vaenligt
med sina blanka och stora oegon, boejde af och an pa hufvudet, som om
halslinningen satt foer stramt, men det var idel vaelvilja. Hon aelskade
att goera andra glada. Det var hennes mission i lifvet att lyckliggoera
alla, som kommo i hennes naerhet. Voro de bara inte hennes fiender pa ett
eller annat vis, sa voro de hennes vaenner. Och hade de nagot med den
finska saken att goera, sa kunde hon ga i elden foer dem. Hon idealiserade
sina "vaenner" liksom hon gjorde med sina barn. Hon omstralade dem med
helgongloria. Hon kanoniserade dem, sa att de blefvo sa flaeckfria som de
foersta kristna martyrerna. Hon padiktade dem allskoens fullkomligheter.
Och naer hon sa fatt dem faerdiga, foell hon ned och tillbad tillika med
sin "lille gubbe, den kaere Robert Elias", lille Dion, lille Adolf, unga
Fina samt begge smafroeknarna.

Hon gaf sig ingen ro, innan de foerut vunna vaennerna foello till fota
liksom hon. Hon maste ha med sig alla trogna. Hela klicken.

Hur ofta blef hon icke bedragen! Men det maerkte hon icke. Hon trodde
aenda. Hon steg alltid upp igen, hur hon aen blef slagen till jorden.
Hennes spaenstiga natur kaende icke slagen. Hennes goda hjerta maste likt
ett ymnighetshorn evigt floeda oefver. Och det fans alltid nagon, som
foerst tog emot...

Fru Baeck var sa nyligen gift och hade aennu sa litet att goera, att det
foer henne var ett icke oangenaemt tidsfoerdrif att "protegera konsten".
Nadja var till haelften hennes, till haelften hennes "lille mans"
landsmaninna, foer tillfaellet kunde man ju proefva krafterna pa henne. Hon
tyckte alls icke om henne, men var foer mycket verldsdam foer att lata
sina tycken kujonera sig. Dessutom voro ju de finnar hon sett, i
allmaenhet smatt originela, med Nadja var det ju foeroefrigt foerklarligt
nog, en fattig fiskarflicka... Foer resten helt poetiskt!

Nadja hade staende hoert pa fru Maeienen. Hon hade svart att foersta. Men
aendtligen begrep hon. Det slog henne som en blixt. Hon konsertgifverska,
hon solosangerska! Nagot sa roligt hade hon aldrig taenkt sig.

Hon slog ihop haenderna och gaf sig till att skratta. Naer hon kunde hejda
sig, slaengde hon sig ned pa soffan och utbrast, aennu i skratt:

-- Men aer ni galna, gummor, _hvad_ skall jag sjunga?

Lilla fru Maeienen blef litet dekontenancerad, fru Baeck gjorde en nagot
foervanad mine med sin mustaschbeprydda laepp, och begge sago pa
hvarandra.

-- Ni ser ut, som om ni inte foerstod svenska, -- fortsatte Nadja, --
hvad skall jag sjunga?

-- Nagon liten vacker aria, -- proponerade fru Maeienen blygt, -- om vi
skulle ta Lucrezia Borgia, "nella fatal", -- och hon gnolade melodien.

-- Nella Fatal? Kaenner jag er Nella! Visst inte. Hitta pa nagot annat.

-- Kanske Fides' aria ur "Profeten."

-- Hvad foer en profet? Daniel eller Manasse, dem kaenner mamma till, inte
jag.

-- Men mitt kaera barn, ack, hvad ni aer naiv och soet, ja, det aer sa naett,
aer det inte, fru Baeck? Var ni inte vid ryska operan, jag trodde ni kunde
alla moejliga stycken?

-- Jag sjoeng i koeren i den der Kocks operetter, och min altstaemma i "En
loejtnant i kloster" kan jag aennu, den laet sa haer:

Hon trallade och klappade takten pa den lilla fruns spaeda axlar.

-- Men, min soeta flicka, nagot kan ni vael?...

-- Jo, "Joachim uti Babylon
hade en hustru Susanna".

De bada fruarna skrattade. Det frivola skaemtet hade nagot godmodigt, som
de icke kunde motsta.

-- Na, och mera?

-- Den haer duger kanske: "Har ni hoert en sa ynkeliger haendelse". Ja, den
aer om kungen i norra Amerika, vill frun ha den?

-- Allvarsamt, mitt barn, kan ni inga programsanger, passande foer
konserter? Nagra ordentliga repertoirstycken?

-- Jo, "Minae seison", "Yksittaein ole heitaetty", "Toull on mun", "Minun
kultani kaunis" och -- "Rullan gar".

-- De blir charmanta som ett smanummer, men ni maste ha en
introduktionsaria.

-- Skall det vara en marsch, sa tar vi Bjoerneborgarne?

-- Ni har ingen aria?

-- "Saa blomaande hallena", aer det en aria eller aer det nagot annat?

-- Jasa, ni kan det der, den aer ur "Martha". Ska vi foersoeka ... hur hoegt
vill ni ga?

-- Hur hoegt som helst, gerna foer mig.

Fru Maeienen vaende sig till fru Baeck:

-- Beundransvaerdt! Hur hoegt som helst! Vi ta den i Ess dur -- pa foersoek.

-- Hoer pa! Nadja satte sig pa fatoeljkarmen och foersoekte sjunga. Men det
passade inte med accompagnementet. Fru Maeienen gjorde hvad hon kunde,
generad foer sig sjelf och foer sin protege, men det gick inte. Nadja hade
"gloemt" takten. Melodien hade gatt henne ur hufvudet. Och i hoejden skrek
hon, sa den helige St. Isaks heliga eld var naera att blasa ut. Det var
alldeles stoert omoejligt.

Fru Maeienen vred sig pa pianostolen, fingrade pa sina hattband, hostade,
rodnade och visste inte hvad hon skulle taenka.

-- Jag skall skicka hit Dion med noter, -- menade hon, -- och sa kan han
laera Er.

-- Kan Dion plugga? -- Nadja var sa glad som en fagel, -- jag behoefver
en riktig tusan, om jag skall fa i mig nagon kranglig takt. Men kaenslan,
den skall han inte behoefva laera mig, foer kan jag en gang noterna, si, da
sjunger jag sa ni skall fa ondt i magen allihop af bara kaensla och
passion. Foer det aer det, som aer min furore, sir ni, sma gummor! Begriper
ni det, hva'?

Hon bearbetade alltjemt fru Maeienens skuldror och tog fru Baeck
beskyddande under hakan. Damerna bjoedo Nadja hvar sin afton "pa
repetition", lofvade skicka Dion och gingo. Pa atervaegen voro de bada
tysta. De tvekade att omtala sina intryck foer hvarandra. Fru Baeck,
emedan hon ansag fru Maeienen sig sa underlaegsen, att hon icke trodde sig
bli foerstadd. Fru Maeienen, emedan hon kaende, att hennes nyaste
pelarhelgon var faerdigt att hoppa ned med hufvudet foerut fran
piedestalen foer att ta till foetters.

Och de skildes under foerbindliga leenden, vaenskapsfoersaekringar och varma
handtryckningar.

Nagra timmar senare satt Nadja ensam med sin lampa i rummet. Det var nu
staedadt och fint, pa bordet doftade en blomkorg full af friska rosor. En
dyrbar matta, aennu med prislapp pa, lag pa golfvet, och en magnifik
toilettspegel hade fatt plats der den fula byran nyss stod.

Utan att knacka steg ingenioer Granberg in; Nadja sprang upp och kastade
sig i hans armar. Han tryckte henne till sitt broest och betaeckte hennes
hufvud med kyssar.

-- Du ruinerar dig, Calle lilla, -- sade hon, -- sadana blommor, och
sadan solfjaeder! Du skaemmer alldeles bort din fiskarflicka! Men -- sa aer
hon ocksa lycklig! Saeg! och du?

Den unge mannen svarade icke. Han sag upp med en stor, feberaktig
aelskareblick och tryckte henne aennu en gang till sig.

-- Kanske du ruinerar mig ... det aer moejligt, -- hviskade han, -- men du
aer ljuf att ha i armarne! Min fiskarflicka! Min omisstaenksamma
aelskling. Ja, jag ger dig hvad jag kan, litet af hvad jag kan undvara,
men du, aelskade, du ger tusen, tusenfaldt mer, du ger det dyraste du
har, utan klagan, utan tvekan, med kaerlek och entusiasm, du ger dig
sjelf, och du offrar allt -- allt, till och med ditt goda namn och
rykte. Du knusslar icke, du! Hur skulle da jag kunna tveka?

-- Bryr jag mig om rykte, da jag har dig! -- Hon omfamnade honom pa
nytt.

-- Och jag, jag taenker icke pa konventionela band och trak och gnat och
olycka, naer jag har dig.

-- Min hjertepojke!

-- Min engel!

Nadja boerjade beraetta om fruarnes besoek. Den unge mannens excentriska
blickar voro faestade pa henne med ett uttryck midt emellan melankoli och
fanatism, han sag henne, men hoerde henne icke. Han hade redan offrat sa
mycket och var redo att ge henne mycket mer. Hemmets frid och lycka hade
foersvunnit som en roek, hans arbetslust var borta, hans haelsa led. Hans
lilla obetydliga foermoegenhet kunde hon fa, den var han skyldig henne som
den ringaste atergaeld -- men hvad var det emot hvad han velat ge? Sin
sjael, sitt hjerta, sitt lif, sin tid. Allt!

De togo en droschka och akte ut. Varluften traengde stark och ljum genom
de oeppnade foensterna. De superade pa Petrowsk, men Carl laengtade hem ...
till Nadja.

Sent pa qvaellen suto de ater i hennes lilla salong. Foenstren voro aefven
haer oeppna, endast de skira gardinerna nedfaelda. Manen sken in blek och
fager. I spegeln, den nya stora toilettspegeln, Carls sista gafva,
aterspeglades rummets motsatta hoern sa vackert. Der stod pianot, bordet
med blomsterkorgen, Nadjas stora moerkroeda fatoelj och doerren midt emot.
Draperier i samma faerg foello ned och taeckte till haelften ingangen till
sofrummet, tapetseradt och moebleradt i groent.

Han drog henne sakta till spegeln. I det osaekra skenet stodo de der och
betraktade hvarandra. Han var ljus och blek, hon moerk och blossande. Han
svaermisk och poetisk, hon redig och realistisk. Hon sloet sina oegon och
laet sin leende mun kyssas. Och sa, naer det blef hennes tur, dolde hon
hans oegon med sina haender och ledde honom som en magnetisoer hvart hon
ville. De moerkroeda draperierna foello slutligen ned foer det rum, der St.
Isaks eviga eld brann. Och i den nya toilettspegeln speglade sig manen
ensam. Rosorna i korgen vissnade allesamman. Hon hade gloemt att staenka
dem med vatten, och vatten behoefde de foer att lefva. Carl hade
tillbringat en hel foermiddag foer att ordna dem riktigt smakfullt. Och
han hade betalat sa mycket for dem, som Kajsa hade kunnat lefva af en
hel manad. Men nu dogo de ohjelpligt. Nadjas sma skratt ljoedo ifran det
groena rummet, daempade af det tjocka foerhaenget, de foertonade och tystnade
slutligen af. Klockorna i tornen slogo fyra. En svag strimma af dager
traengde in genom rutorna.

Sakta lyftades gardinen vid doerren upp. Den unge ingenioeren smoeg fram
med stoeflarne i handen. Hans oegon flammade, hans kinder voro blaroeda.
Han skyndade ut, kastade en slaengkyss mot den ater tillslutna doerren och
foersvann. Nu sof hon ljudligt. Hennes andedrag voro regelbundna och
djupa. "Naturbarnet" droemde, tills solen var hoegt uppe.

* * * * *

Fru Baeck hade ett ovanligt langt samtal med sin man. Herr Adolf
beraettade i skonsamma ordalag en idealiserad upplaga af Nadjas historia.
Men han romantiserade mot sin vilja. Han hade gerna velat vara sann och
var det pa sitt saett. Endast att hans saett att se sakerna var sa
vackert. Hans naturel tillaet honom icke att uppfatta verkligheten som
den var. Han sag verlden som genom ett roedt foerskoeningsglas, som hade
den lyckliga egenskapen att aflaegsna det fula och daliga pa samma gang
det aennu mer framhaefde det vackra och goda.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15