Saemre folk by Daniel Sten

D >> Daniel Sten >> Saemre folk

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15

"SAeMRE FOLK"

EN BERAeTTELSE

Af

Daniel Sten
[Ina Lange]

I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.

Foerst publicerad av
Albert Bonniers Foerlag 1885.

TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN

_Fru Edgren!_

Jag taenker Ni aennu mins det besoek vi en gang gjorde i "ett hem"!

I det lilla koeket der herrskade en ordning, som hvarje husmor vael
foerstar att uppskatta, och man omtalade foer oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sago der, och som hade inraettningens
matlagning om haender, aennu var aelskad af en man, som redan i femton,
tjugu ar svaermat foer henne.

Ock hur foervanades vi icke, da man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, foeremalet foer sa trogen kaerlek, under en tid af naera 10 ar varit
under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars boerjan och slut vi icke hoerde, intresserade
oss bada. Jag kunde icke lata bli att taenka pa henne, och sa formade sig
naestan mot min vilja beraettelsen om hennes foeregaende. Foerst hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- sa hennes foerutsaettningar,
hennes omgifning och slutligen hennes oeden, som en naturlig foeljd af
hennes halft oesterlaendska blod. Jag ville i allt detta soeka ett foersvar
foer henne, en foerklaring.

Men -- jag misslyckades. I staellet foer att bli foersvarare, dref min
sanningskaerlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags foersoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men roerande trohet.

Sa tag emot den som ett minne, min lilla beraettelse. Och tillika min
beundran foer hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sadant Ni sett
det!

¤Foerfattaren¤.

MODERN.

Gud vet hvarfoer hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju sa
foerskraeckligt ful. Naer man fragade henne derom pa samvete, hade hon
alltid samma svar: "Nagon skulle vael ta hand om kraeket, och naer ingen
ann ville ha'n, sa..."

Om han hade kunnat foersoerja henne, sa hade det kanske varit ett skael.
Men det kunde han inte. Bara till haelften. Han var foer klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan da jag foeddes, -- sade han sjelf; -- och naer de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svar, sned och
hoeg. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett har, borstigt och
okammadt; stora oeron, roeda och dessutom utstaende liksom handtagen pa en
kruka, visade sig mellan hartestarne. Han hade en liten naesa, som gick
och sloek luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vaegen rakt in i halsen, pastods det.

Nagon skoenhet var han saledes icke. Och hon tog honom aenda. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Da var hon nitton
ar, sag ut som "folket goer mest", var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe pa herrgarden sa bra
som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sadant
der, men det fick han laegga bort. Kajsa talde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende pa hela
Drumsoe. Han hade sin verkstad i ett rum pa "Torparbacken". Sa kallades
den lilla byggnadsraden uppe pa kullen mellan faelten. Den lag inklaemd
och inkilad mellan gaerdesgardarne, alldeles invid vaegen som ledde foerbi
rian, ladorna och spannmalsbodarna, icke langt ifran tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Foerfallna, gra och osnygga. Staendigt lika
smutsig var garden och vaegen derutanfoer. Naer solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i vaermen, naer det regnade, stod hela garden och
blaenkte, det var en svart, djup, bottenloes vaelling, soporna drunknade,
till haelften i smoerjan och haer och der stack det fram en gammal kaenga
eller en trasig tallrik. Pa ena sidan, hoegre upp, fans en liten taeppa,
som kallades Rellu-Calles "traedgard". Der tvinade tva sma
krusbaersbuskar, hvilkas baer liknade enkartar till storlek och kuloer,
dessutom funnos der nagra solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter stralarne, spaerrade ut med bladen och
stretade emot det oraettvisa behandlingssaett de voro utsatta foer, i det
de sago sa sjukligt gula ut som det var dem moejligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksvaext, men torfvan var foer liten
och de vantrifdes bada. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske naesslor, de voro utan vidare pretentioner noejda med foerhallandena
och straeckte sig sa hoegt som moejligt upp mot husvaeggen. Rellu-Calle hade
glaedje af naesslorna, de trifdes bra och voro sa groena, att det riktigt
gjorde honom godt i oegonen att se pa dem.

Han delade rummet med draengen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, da kunde han sitta
hela dagen ensam vid foenstret, der hans bord stod. Han arbetade sa
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och soemmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick soemnigt.
Hans natur var sa.

Hon deremot, hon lag pa golfvet i ingenioerens stora sal med de sex
foenstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren sa att hon
sken, det var en lust att se pa henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stoepte ljus, vaefde eller tvaettade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den baesta af alla
pigorna.

Na, hon skulle nu ha honom. Dagen efter broellopet flyttade hon till
torparbacken, och draengens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
graefde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. Pa den sjunde graet
hon. Men pa mandagen boerjade hon pa igen. Tvaettade, sydde och stroek.
Rellu-Calle tappade becktrad och syl, han satt utanfoer pa garden med
sitt bord och gloemde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den oeppna
doerren, der hon syntes, hans hvita taender lyste, och hans oegon skeno af
en glaedje, sa ny och stor, att han aennu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- oefver sin lycka. Oefver
alla verldens ting. Medan han sag pa henne, floego hans tankar -- langt
bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersoekning. Kajsa fann i
fickorna nagonting, som skulle skraemt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes kaensla foer honom var "langmodig och foerlatande", hon vaende ut och
in pa fodret, innehallet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedat garden, och Rellu-Calle sag med en
undergifven blick den hardhaendta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i vaeg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
baesta kamrat, foedd och uppvuxen i rockfickan, en sa aelsklig tam en, och
just den skulle doedas sa der omildt. Han hade dem kaera, dessa bruna
"torrakaner", de foerstodo honom, han behoefde bara skrapa pa ficklocket
sa kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvaelling.

Nu var det slut med den froejden. Vaennerna voro borta och doeda
allesamman. Hans kaerlek talde dock vid denna knaeck. Kajsa hade intet
hjerta foer dessa varelser, som hon i sitt ofoerstand kallade "ohyra" --
men han foerlaet henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvaettade den med borste, vaedrade den och lappade den. Sa kom
byxornas tur. Och sist aegaren sjelf.

Hon var med i bastun, basade pa med en ny qvast, skurade om honom,
"baddade" och gned. Kamraterna foertaeljde, att hon lanat torparmors
farsax, och att Rellu-Calles langa har strukit med intill sista straet.
Hon sapade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
hoell hon sa laenge pa, att han var alldeles hudloes af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens pa fingrarne. Utan ett ljud
klaedde han pa sig efter processen, kroep i sina nytvaettade underklaeder
och gick vid hennes sida hemat, sa foega lik sig sjelf, att han icke raett
visste hvad det var at honom -- han var visst icke "riktigt frisk".

Men om nagra dagar hade han skaffat sig nagot af sin foerra fernissa.
Han drog in smoerjan utifran med stoeflarne, droep omkring med oljan och
becket och smetade ner oefver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick slaeppa till skinnet, en gang blef han litet skallad pa naesan,
men det var af vada, det foersaekrade hon sa trohjertadt.

Och kom der nagra af hans forna vaenner ifran tegelbruket pa besoek in i
skomakarstugan, sa var det maerkvaerdigt hvad det just da blef foer en
bradska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade faerskt enristrae under
grytfoten och -- nagonting var det alltid med spjaellet, det roekte in och
det stank, man fick lof att ga ut och tillbaka dit hvarifran man kommit.

Hjelpte icke oset, sa blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehall toemdes i ett huj ut oefver golfvet, det angade, en het vag
svallade oefver allt, det var att akta stoeflarne, annars braende det.

Och det gick inte an foer Rellu att ga ut med de andra, det var alldeles
foer bradskande med "lilla froekens skor, som skulle lappas", det fick lof
att bli faerdigt inom ett par timmar senast.

Sa fort kamraterna, de forna supbroederna gingo ut fran doerren, gick
enrisroeken ut fran oeppnade spjaell, sa att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I staellet kokade der snart en puttrande ragmjoelsgroet i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga laeppar. I Kajsas
oegon spelade vid dessa tillfaellen ett lustigt, skaelmskt uttryck -- men
foersvann fort igen.

Naer sommaren led, boerjade hon stundom se troett ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var foedd i det, och det gick inte sa laett att aendra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp oefver oeronen, den kom utifran,
inifran, traengde in oefverallt, bredde ut sig, foertaerde och foerstoerde.
Hon motade, kaempade, foerst i godo, med leenden, med skaemt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, troettnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och noejd med henne. Det forna var slut foer honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men aenda baettre.

Det kom nu foer tiden stundom en troetthet oefver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre aen foerr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
foell ur handen. Oegonen skymdes liksom af en dimma, han sag icke riktigt
bra.

Om en stund gick det oefver, och han kunde ater boerja. Men det var baettre
att se pa Kajsa. Hon tvaettade. Hennes hvita armar hade blifvit roeda.
Hennes roeda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga laeppar
voro ej mer sa blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.

Men aenda var der stor fattigdom. Icke noed, nej, langt ifran, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes aenda icke. Hans
sjael trifdes, men kroppen ej. Hans oegon boerjade glaensa, af stilla lycka
mahaenda, kanske af nagon feber, som han icke sjelf kaende. Hans bruna,
smutsfaergade hy bleknade, hans har fick en liten skiftning i gratt ...
det var kanske sapans foertjenst, eller ma haenda var det nagon ting
annat...

Kajsa hade graeft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvaersigenom garden. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och raefsade rundt omkring, lade upp en afskraedeshoeg bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade "traedgarden", rensade den,
klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i froe. Det blef hoest pa allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid laesten, satt och sof midt pa sjelfva foermiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framat, haenderna haengde slappt i
skoetet pa honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den braeckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, naer
han sa hjelploest ursaegtande sag upp till henne: -- Foerlat, hustru!

-- Ga och laegg dig -- menade hon -- du aer troett och orkesloes, -- du
skall ha dig en sup, det staerker!

Rellu gjorde svarigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vaenligt vald till
fallbaenken, slaetade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken aennu fuktiga hand, och lade honom till saengs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde pa qvaellen fa hoera en stump ur
bibeln, eftersom det var loerdagsafton.

Pa soendagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om nagra veckor var der granris pa golfvet, pa garden, pa vaegen, hela
vaegbiten aenda ned till stranden. Han var doed och bars ned af torparn,
draengen och tva af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till baten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes vaeg fran Drumsoe om man rodde makligt, och det maste man ju foer
hoegtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga loef funnos mer qvar pa
traeden. Kyrkogardsgangarne voro deremot fulla af gula, roeda och gra
vissnade blad, det prasslade da man gick, det var en mjuk, roerlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin langa svarta klaedning tyckte, att lifvet
var som en sadan hoestklaedd kyrkogard, och hennes foerhoppningar liknade
de vissnade, fallna loefven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, foerinta dem. Hon hade aelskat pa sitt vis, aelskat denne
otymplige, vanvardade, olycklige, som aldrig foerr hade sett en solstrale
i sitt lifs moerker foerr aen hon oeppnat foenstren pa vid gafvel och latit
Guds sol instroemma i detta andliga faengelse.

Men -- han talde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det blaendade. Han fick
solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke manga ord pa den doede. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt nagot vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett "varnande exempel". Sa skulle
man _icke_ lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och laettledd. Han -- han var nu doed, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer "om sig", men -- han
hade ju aldrig foerr haft nagon, som uppfostrat honom eller vardat sig om
honom.

Ingenioeren pa garden tillaet Kajsa att bo qvar pa Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvaett och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behalla rummet, hon skulle
verkligen komma att behoefva det.

Pa vintern foeddes pojken. Han var frisk och faerdig, stark och dugtig,
man kunde se pa honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sadan far boer man ej likna, en sadan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde oefver hufvud taget alls icke finnas
till. En otaecking sadan som Rellu skulle atminstone aldrig tillatas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glaedjestrale. Det aer de
baettre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall fa
mera. Och den, som eger litet, skall mista aefven det...

Men Rellu-Calles son var en praektig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
naestan aldrig, log mest, hade sma, djupt liggande oegon och fina, langa,
ljusroeda fingrar, hvilka staendigt grepo i luften liksom efter foer andra
osynliga fjaerilar, som floego omkring honom der han lag.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvaetten,
hon stroek och staerkte, men det var aenda inte detsamma som foerr. Den
lille drog henne ifran sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick klaeder, snygga, hela klaeder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat sa mycket och sa
sjukdomen...

Naer varen kom, -- mannen hade nu legat i mer aen ett ar i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla "roeda
stugan", ett stycke fran sjelfva garden. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, aefvenledes
kosack. Denne gick haer pa landet klaedd i sin nationaldraegt, hade vida
svarta sammetsbyxor, roed kattunsskjorta med baelte kring lifvet och hoega
stoeflar med sporrar. Pa hufvudet bar han en sammetsmoessa och det slaeta,
i midten benade svarta haret haengde rakt och slaett ned oefver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det roeda varma blodet. Han var
tjugufyra ar, smaert, liflig och anvaende hela sin dag till ofoertrutet
ifrigt arbete. Han skoette koeket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas staelle. Han hoell det lilla otrefliga huset i
den utmaerktaste ordning, skurade det dagligen med sand och saplut,
rengjorde kaerlen i sanden utanfoer byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhoegen och roerde dem derinne haeftigt, sa att de med ens
blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den stoersta foervaning ryssens saett att ga
tillvaega. Hon fann det foerst foega oefverensstaemmande med hans vaerdighet
som man, att sa der syssla med pannor och fat, och att sa uteslutande
goera en vanlig tjenstflickas sysslor, men smaningom insag hon, att
arbetet gjordes baettre och laettare af en karl. Hon beundrade hans
haendighet, hans arbetsfoermaga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjoeng vid sitt arbete, hans roest var vek, boejlig och hoeg. De vemodiga
stroferna i boerjan af hvarje visa lockade tarar i hennes oegon, liksom
hon af de muntra, naestan vilda omqvaedena vid slutet af hans sanger
tvangs, naestan mot sin vilja, att goera nagra danssteg eller vagga pa
hufvudet i takt med rytmen.

Pa qvaellen arbetade han i traedgarden. Der var han lika outtroettlig. Han
hade pa en manad gjort underverk. Alla blommor vaexte, som om de gloemt,
att de stodo pa finsk grund, i en omild, blasig skaergardsmark, och
koekstraedgardsplantorna frodades hejdloest. Han goedde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af maennen, isynnerhet de lataste, logo hanfulla loejen,
da de sago den unge kosackens ifver, och vaende honom medlidsamt ryggen.

Pa loerdagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller ocksa vid
torparbacken foer att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i "stora byggningen" och roade sig da med att "kasta omkring"
gungan eller att dansa, solo och parvis. "Store Jaska", den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var sa allvarsam, han var den vildaste
solodansoer pa soendagarne, da han fatt i sig ett halfstop braenvin eller
sa. Da knuffade han undan de andra, beredde sig plats pa bergsplatan
midt framfoer balkongen der herrskapet satt, och upptraedde med solodanser
och monologer.

Han framtraedde i sin kostym af skjorta och byxor, bada af oblekt linne.
Skjortan var oeppen i broestet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knaeppta ofvanpa helt loest, sammanhallna kring hoefterna af
den laederrem, vid hvilken knifven haengde blaenkande och nyss slipad. Pa
foetterna hoega smorlaedersstoeflar. Hufvudet med det langa orediga haret
var beklaedt med en hoeg skinnmoessa, patraedd bakifran, sa att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstaende, vilda oegonen framtraedde.

Sa han dansade! Otymplig och tung. Det blagroena, vida hafvet stod bakom
som en fond, naer han pa bergsplatan med langsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin "bagarevals" och, svaengande med sina langa armar,
ropade den staende slutstrofen:

-- Ah, ah, bagarevalsen boer du aldrig foergloemma!

Den unge ryssen, som aldrig soep, icke ens om soendagarne, betraktade
finnarnes maerkvaerdiga braenvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
loeje. Han visste, att "store Jaska", en oesterbottning, aldrig talade ett
ord, da han var nykter, och att ingenting i verlden da kunde foerma honom
att skaemta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, da han ej soep, men att braenvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att foersta stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick aennu litet till, sa blef der
slagsmal, det visste han, och blodigt handgemaeng.

Man hade alltid ett par af maennen i "stugan" pa mandagen, de lago der
foerbundna och i sarfeber... Stundom maste de foeras till staden, till
polisen. Jaska hade "maerkt" dem. Och ingenjoeren hade vael foer laengesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit sa stark ... vid bruket arbetade
han som en haest, drog kranlasset, der leran tillmalades ... koerde
stundom sjelf kaerran med sand fran gropen, bar de faerdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan pa skutan der nere.

Han var en jaette. Da han dansade, talade han alltid pa vers,
improviserade, aen till kamraterna, aen till qvinnorna och aen till
herrskapet uppe pa balkongen. Alla fruktade honom. Man var raedd att
adraga sig hans vrede. Ingen vagade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
moejligt, detta stor-Jaskas sangspel, naer han var sa der pa treqvart. Aen
hotfulla, ofoerklarliga anspelningar pa laengesedan lidna ofoerraetter. Aen
klagan oefver ett foerspildt lif, foer hvars olyckor han anklagade de
store. Aen var det gamla slagdaengor, stumpar ur nagon gammal sjoemans-
eller kaerleksvisa. Oftast paspaedda af egen fatabur.

I qvaell var det bara recitativ. Han hade oefvergifvit all slags form.
Innehallet af sangen var mer aen vanligt dunkelt. Man kunde spara uttryck
af kaerlek och svartsjuka. Han sag pa Kajsa. Suckade, halfskrek, slaengde
med sina tunga armar och svaengde sig langsamt och klumpigt som en
elefant.

Alltjemt stannade han, sag med hufvudet pa sned bort till henne och
sjoeng med sorgsen, stark, skorrande basroest nagra i moll staemda strofer
sasom:

Det tunga, tunga hjertat mitt
Som syndat Gud och djefvulen,
Det aer sa argt ... ja, ........

Han slutade med sangen, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann aer det
sa. Och du skall aennu en gang fa foertret af ryssen! Ja, det skall du fa.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du foer det han har sammetskjolar om benen pa sig.

Ahoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
Som syndat Gud och djefvulen,
Det harmas at ett ansigt hvitt
Som frestar Gud och djefvulen...

Ha, ha, ha, vaenner alla, ovaenner skulle jag eder kalla,
Bagarevalsen skall ni aldrig foergloemma.

Han blef allt mer oredig, det langa recitativet fick allt mer
utsvaefvande kadenser, och slutligen sjoenk han ihop der han stod, blef
troett och melankolisk, samt gick bort, brummande pa en langt uthallen,
sucklik ton en fermat, oaendlig och troettsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der pa en baenk. Der lag han nu och sof sa soett.

De qvarblifvande drogo en suck af laettnad och gjorde sig lustiga oefver
stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, sa fort den andre lemnat platsen, talande en stroem
af ord, som ingen foerstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en roedbrokig bomullsnaesduk med S:t Alexander Newski i gult pa
roedt faelt, bredde ut den pa berget och staelde sig derpa.

Sa spottade han i haenderna, jemkade moessan, sa den satt riktigt bra, och
boerjade _sin_ dans. Alltid pa samma flaeck. Foerst foersigtigt, sirligt,
langsamt, naestan hoegtidligt. Sedan flyttade han foetterna fortare. Sa
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett hoegt "huj", da han tog ett
hopp, boejde sig sa alltmer och blef slutligen sa flink i benen, att oegat
ej mer kunde foelja dem. Det var egentligen pa smidighet, knaestyrka och
boejlighet han lade an. Han tycktes sitta pa marken, med aen det ena, aen
det andra benet langt ifran sig, pilsnabbt flyttade, och sa upp igen och
ned, staendigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt pa naesduken,
.... da han slutat var den lika slaet som i boerjan. Konststycket var
ypperligt utfoerdt. Alla herrskapen der uppe pa balkongen klappade i
haenderna. Men folket rynkade pa naesan. De hyste agg till ryssen,
"fienden" som han kallades. Och de tunga, braenvinsdasiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att "man nog minsann foerut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar koept de svenska foerraedare, som da styrde
landet. Nej." Och trumpna och missnoejda vaende de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skaemtade, skrattade, sladdrade
eller sjoeng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste bade unga och gamla, svaengde om med bade gummor och flickor, drog
"fingerkrok" med pojkarne och lyfte barnen hoegt i vaedret, foer att lata
dem se "kejsarens gyllne slott".

Kajsa, som var barnskoeterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
foeljde efter. Pratande och skaemtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och stroek hennes haender. Redan laenge hade han foerfoeljt
henne med allehanda aelskvaerda vaentjenster, burit vatten at henne, hjelpt
till med tvaetten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet oem emot, bar det pa sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker at det.

Pages:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15